PETERS BLOGG

... kan jag ju aldrig få för mycket av *L*... eller????

Ja den frågan kan jag ju med rätta ställa till mig själv... vilka resor jag gjort i kärlekens tecken... känslomässiga ytterligheter och jag är fan tacksam för att jag har lyckats hålla mig drogfri genom dessa resor.

Jag har nog under hela min drogfrihet vetat vad det är jag söker... men det har jag ju "glömt bort" varje gång HON stått där framför mig... jag blir helt jävla dum i huvudet när jag blir förälskad... allt förstånd (det kanske inte säger så mycket *L*) är som bortblåst i samma sekund som jag ser HENNE... och då ska ni veta att jag under perioder sprungit på henne i helt olika skepnader säkert ett tjugotal gånger på en dag... och ja... jag fattar att det är ett flyktbeteende *L*... sökandet efter något utanför mig själv som ska fylla mitt inre tomrum... gärna i form av en tjej som jag kan bli besatt av.

Jag söker efter tryggheten i mig själv... och den kommer inte till mig i den form som jag gärna vill inbilla mig... att får jag bara...


... henne så kommer jag att bli lycklig.

Något som när jag ser på fotot ovanför kanske fortfarande vill tro *L*... eller åtminstone prova om det ändå inte är på det sättet... för säkerhets skull *L*.

Jaja... lite gubbsjuk kan jag tillåta mig att vara... det ser jag som mänskligt... och jag börjar misstänka att gubbarna som sitter på parkbänken och matar duvorna kanske inte enbart är där för duvornas skull... och att det är fullständigt naturligt för en man i vilken ålder som helst att tycka att det är vackert med en vacker kvinna... hur ytligt det än är... detta handlar ju inte om kärlek utan attraktion.

Jag har en tanke om att det är när jag inte längre söker efter en kvinna som jag är redo för en relation... att det är när jag kan känna kärlek till mig själv som jag har kärlek att ge i en relation... en lite lustig paradox tycker jag... för jag har ju svårt att helt ärligt se mig själv sluta leta efter den STORA KÄRLEKEN... fast jag någonstans förstår att den bara kommer att klampa in i mitt liv när jag minst anar det... det styr inte jag över... det bara händer.

Och fan vet om jag inte älskar just denna ovisshet... att det när som helst kan dyka upp någonting i mitt liv som förändrar mig så mycket som kärleken gör... för jag vet att jag är chanslös... jag tror på kärleken och tvekar inte en enda sekund att bara hänga med på resan... igen... och igen... och igen...  

... det är bara en sak som skrämmer mig en smula... det är ett beslut som jag tagit om att denna gången så hade jag tänkt mig att de var jag som skulle välja... jag har nämligen nästan utan undantag blivit vald innan... det har varit rackarns bekvämt tycker jag... för jag är ju så himla blyg... och vet inte riktigt hur man gör när man visar sitt intresse för någon man är intresserad av... en gång försökte jag...

... det var en tjej som jobbade på ett café i stan... och jag hade gått och snöat in henne ett tag... så efter tre dagars uppladdning skred jag till verket... nu jävlar... jag såg till att det inte fanns någon i närheten... och stövlade fram... uhhh... uhhh... öhhhh... jooo... ehhhh... sa jag åt henne (jag har en konstig förmåga att liksom glömma bort det svenska språket i dessa situationer)... men till slut fick jag fram det... ehhh... uhhh... skulle du... ehhh... vilja... öhhh... ta en... ehhh... fika med mig någon dag... och så rodnade jag från tårna upp till öronen...

Hon bara log mot mig... visade mig sitt vänstra ringfinger... där det satt en fin ring... förklarade att hon var förlovad... och tackade mig för mitt förslag... sa att hon var smickrad över erbjudandet men tyvärr var tvungen att tacka nej... och vet ni vad?

Jag blev inte besviken... snarare glad över att jag vågat... tackade för mig och för att hon lärt mig något nytt... att man kan se på folks fingrar om de är upptagna... det hade jag ingen aning om *L*... och en sak till... det var inte hela världen att få nobben heller... det finns ju en massa kvinnliga grodor kvar att kyssa... för den som vågar...