Förlovad...

... lyckades jag med att bli för några år sedan... ja det gick t.o.m. så långt som till att jag friade till henne... på en scen... inför MASSOR av människor...

... gör inte det.

Det är ju inget fel i att fria och vilja gifta sig... nänä... mina avsikter var de allra bästa och det vet jag att hennes också var när hon svarade ja... å visst var det många som tyckte att det var gulligt på alla sätt och vis... kanske lite romantiskt på nåt sätt... vad vet jag?

Vad som hände var att livet kom och hälsade på... sa åt oss bägge på ett fint sätt att nog kunde vi gifta oss... men inte med varandra... å inget fel i det... vi är idag goda vänner och har bägge gått vidare med våra liv... men att fria på en scen inför MASSOR av folk gör att det fortfarande kommer fram en och annan och lyckönskar mig... frågar om bröllopet och sånt som hör till... de vill väl höra det lyckliga slutet... ni vet... "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".

"Nä fan", svarar jag... "det blev inget bröllop".

Å då brukar de se lite sorgsna ut och beklaga sig lite över livet på livets villkor... HERREGUD... tänker jag då... det var väl för fan tur att vi inte hann gifta oss innan vi var tvungna att skilja oss... det gjorde det hela betydligt enklare på nåt sätt... å jag har lärt mig en läxa... nästa gång jag friar så ska det ske lite mer diskret...

Men en sak undrar jag...


... vad har man en förbrukad förlovningsring till?

Mer än som ett skydd att bära på fingret så att jag inte gör samma sak en gång till *L*... men det vill jag inte... vissa saker skulle jag inte tveka en endaste sekund med att kasta mig rakt in i igen... helt förvissad om att "denna gången blir det annorlunda"... så ringen som jag för övrigt tycker är skitsnygg får allt ligga kvar i lådan... lite synd på en fin ring... men det är smällar man får ta...

Kommentarer :

#1: Anonym

skrattar så jag kiknar!;))))))......



Själv har jag två, varav den ena ganska lik din!!!!!

skriven
#2: Anonym

dom andra 3 har jag sålt!......Undrar om inte jag har problem?...asg

Känslomänniska tror jag det kallas. Men lovar, varje gång har jag varit beredd att dö på altaret för min älskade, så det är allvarligt!......hm, det är nu min syster skulle säga "SLUTA TÄNK LOTTA"....asg

skriven
#3: peter

Jag skrattar VÄLDIGT igenkännande... å undrar om jag kanske borde gråta?



Jag är helt övertygad om att humorn räddat mitt liv... ojoj... jag har ett inlägg till min blogg på gång...



Men ta mig fan... ALDRIG att jag skulle vilja göra annorlunda... visst kan det vara lite väl jobbigt att leva sina känslor... men det är ett LEVANDE liv.



(((kram)))

peter



skriven
#4: monika

Ja... Så de kan bli! Mina ringar: förlovning/vigsel sålde jag..... Behövde pengar till en el räkning.. Behöver jag tillägga att jag va aktiv då.... ;)

(Men vi levde inte ihop längre iaf!)

skriven
#5: peter

Ja tillfälliga snabba lösningar utan eftertanke är ju något av ett signum för oss när vi är aktiva i vårt missbruk... suck... jag blir matt när jag tänker på alla galenskaper jag gjort i det aktiva... du får se det från den ljusa sidan... förlovning/vigselringar är inget vi har någon större använding för efter relationen är över.



(((kram)))

peter

skriven
#6: Anonym

Det är ju det som är moment 22 när man bär känslorna på HELA kroppen. Man faller ju lika "högt" ned också.....och bara fenomenet är ju ett missbruk i sig själv....men man mår ju så jvla bra när man "trippar" på sig själv;).....Hmmm...kanske en ny föreningsgrund, "AKLT"...AnonymaKänsloTorskar......

s*

skriven
#7: peter

Jag är med... L... nä nu ska jag bli en smula allvarlig... helt seriöst har jag de senaste åren gjort helt otroliga framsteg... jag är inte lika känslostyrd längre... jag har hittat verktyg som jag kan använda mig av och som jag lärt mig att lita på... å det gör att mina känslor inte har den makten som de haft över mig... det betyder inte att jag känner mindre... snarare tvärtom faktiskt L... eftersom jag inte längre är så rädd för att känna.



Visst har jag fått jobba järnet på att komma hit... å många gånger har jag tvivlat... det fanns ju faktiskt en anledning att det blev som det blev... och att tillit inte var ett naturligt val för mig... men fan... katastrofer och kaos är jag van vid och faktiskt rätt trygg i... det är rätt flippat egentligen... att det jag varit mest rädd för i hela mitt liv är trygghet och lycka... har inte riktigt fattat hur man handskas med det... det har liksom känts farligt på nåt underligt sätt... som någonting som kan göra för ont... svårt att förklara men jag skulle inte bli förvånad om du förstår vad det är jag menar... eller??



(((kram)))

peter

skriven
#8: Anonym

Kunde inte skrivit det bättre själv. Vill bara förtydliga ( jah har aldrig dock gift mig,lät kanske så i mitt inlägg).

Ibland så har min dröm just varit att bli en mer neutral..(usch) människa, en som aldrig tänker känner eller ifrågasätter. Bara en som går till jobbet varje dag och bara är nöjd med hur allt alltid är.

Men jag har kommit fram till att NEJ!.....jag vill faktiskt ha mina extrema känslor ibland...men nyckeln ligger i att att få vara det i trygghet med den eller dom man delar livet med. Och att det är ok att vara sådan.

Eftersom man aldrig kunnat/velat förklara varför man är som man är så tror man per automatik att själva känslorna är fel, nej, det är bara det att dom är så stora så man valt fel sätt att visa dom på, och då skrämmt både sig själv och sin omgivning.

Men att vara galen på ett "friskt" sätt är aldrig fel, inte i mitt liv.

Så länge man inte skadar sig själv eller andra så får vi vara så jävla galna vi vill;))

Trygghet & lycka är ju just att få vara som man är....men det är SCARRY!...s

skriven
#9: Anonym

Hmmm, varför skriver jag inte om sådana här saker på min egen blogg??....rädsla förstås!...asg

skriven
#10: Anonym

Kom just på en "viktig" sak

igentligen är det inte känlostormarna som är problemet för mig, utan sträckorna emellan som outhärdliga ibland;)



Hmmmmm...något för mig att tänka på idag;)



<3

skriven
#11: peter

Hörde en gång en mening som fastnat i mitt huvud... "att rädsla är bara en tidsförskjutning"... å jag tycker den är såååå jävla bra... att rädslan bor i mina fantasier då och sen... nuet upplever jag bara... jag kan vara rädd för att jag skurit mig innan eller att jag ska skära mig igen... jag är inte rädd NÄR jag skär mig.



Oro är ju oftast bara ett sätt att uppleva en katastrof två gånger... å ett jävla slöseri med energi egentligen... 90% av allt jag oroar mig för händer ju aldrig L.



Vad jag har fått jobba mycket med är att inte ta andras känslor personligt... att inte känna det som om det är min uppgift att få människor att må bra utan bara acceptera och respektera att människor mår på alla möjliga sätt... så vill jag ju själv bli bemött... låt mig känna hur som helst... det är ju mina känslor... ta dem för fan inte personligt för det är ju samma sak som att kväva mig.



Ja det är som du säger... det är när jag får känna och vara den jag är... som jag är lycklig och trygg... å fri att leva fullt ut L.



(((kram)))

peter

skriven
#12: Anonym

Exakt!

skriven

Kommentera inlägget här :