Indien...

... och jag älskar varandra... ja det var kärlek vid första ögonkastet... det sa bara klick.

Så naturligtvis såg jag fram emot att återse min kärlek nu i vinter... har ju avsatt lite tid i min agenda för detta.
Å ni vet hur det är... man går och drömmer... minns... saknar... å längtar... kärleken är ju ofta sån.

I förrgår kom verkligheten på besök... "SMACK!!!"... gav mig en riktig käftsmäll.

Gick och funderade ett tag om jag kanske själv skulle kunna ta och byta bromsbelägg på min bil... kompisen har ju ett garage och det kan väl inte vara så svårt tänkte jag... men så kom jag i kontakt med mitt förstånd... ni vet den där rösten som viskar lite försynt i örat... som påminde mig om mina tidigare erfarenheter av att leka bilmekaniker... inget som jag har någon större lust att skriva om här och nu... nä vila i glömska hemska minnen... brrrr... jag ryser när jag tänker på det.

Mitt förstånd sa åt mig att det finns människor som kan det här med bilar... och att de brukar man hitta på speciella verkstäder där det lagas bilar typ varje dag... sagt och gjort... jag åkte till expertisen och sa åt dem att byta bromsbelägg... det tog en timme... sen ringde telefonen...

-"öhhh... vi har tittat på din bil... öhhh... å det finns lite mer som du bör fixa... öhhh... typ... öhhh... direkt."

-"Javisst", svarade jag glatt... jag har ju tillit till dessa människor som lagar bilar hela dagarna... de vet ju vad det handlar om...

-"öhhh... vi snackar om ca 8000... öhhh vad säger du nu?"

-"Tystnad... öhhh... Va???"

-"öhhh... kronor"

-"Tystnad... öhhh... kan jag pröjsa när jag har stålar?"

-"Visst!" (inget öhhh)

-"öhhh... okej laga den... suck"

Ja verkligheten och jag är inte alltid överens... i allt... men att jag behöver en fungerande bil fattar vi bägge.
Men min planerade Indienresa hade vi helt olika uppfattning om... verkligheten och jag,

Så det ser ut som om jag får fortsätta att drömma...


... om min kärlek till Indien... sakna och längta... ännu ett år...

... och stllsamt undra om verkligheten har varit kär nån gång...

Kommentarer :

#1: Nathalie

Jag beklagar att din resa till kärleken inte gick din väg. Själv planerar jag att resa bort med min kärlek nästa år, till ett nytt land för nya intryck och nya förälskelser.

Din bil är dum, slå den.

skriven
#2: peter

Ja det är underbart att finna sig bli förälskad i nya ställen på vår jord... å jag kommer väl dit när verkligheten behagar att släppa iväg mig... det är bara att gilla läget L.



Nä jag ska inte slå på min bil... utan istället behandla den mer kärleksfullt... annars så är jag rädd för att den kan bli dum på riktigt mot mig L.



(((kram)))

peter

skriven
#3: Anonym

Skitbra att du väntar ett år, för då kan vi resa tillsamans;))...Indien har varit ett mål i mina drömmar sedan jag var i Bangladesh.



Som resekamrat är jag följande:



Fantastisk

Galen

Arg som en vulkan

Glad som en orkan

Lycklig som ingen annan kan va

Idiotisk

Lyrisk

Samt jävligt skitig.......



Vad sägs!?

skriven
#4: Anonym

Shit!..kom på att det nog inte går, för reser jag till Indien så kommer jag ha svårt för att inte "växa" lite på "höjjden".........











Sorry;(

skriven
#5: Anonym

P.s Visste du inte att verkligheten är förälskad i drömmen.;)....sedan många år!

skriven
#6: Anonym

men är för realistisk för för att bli kär!;)

skriven
#7: peter

Jag tänker inte ge mig... ska göra allt som står i min makt för att få verkligheten att se det realistiska i att uppleva sin dröm L... å jag kan vara fan så envis när jag väl bestämmt mig L.



Som reskamrat är jag ungefär allt som du är L... utom arg... lite skoj att läsa din beskrivning och jag misstänker att du som jag ofta drar iväg på galenskaper som våra vanliga resesällskap inte alltid uppskattar... eller så är det bara jag som bytt "arg som en vulkan" till "nyfiken i en strut"... vilket underbart uttryck undrar vem som kom på det L.



Jag har inte längre något behov av hjälpmedel för att "växa på höjden"... behöver inte det längre... det går alldeles utmärkt ändå... och är kanske en liten manipulativ plan för att lura verkligheten att leva sin dröm L.



(((kram)))

peter

skriven
#8: Anonym

Man kan lura verkligheten en del av tiden, eller lura tiden med en del av verkligheten, men man kan inte lura hela verkligheten hela tiden.....Tvärr!...För om verkligheten går i kras, ja då finns det absolut ingenting kvar.....Då gäller det att man har törnekronan på!

skriven
#9: Anonym

verkligheten kan inte se det realistiska i sin dröm, för då är den inte längre verkligheten...och då försvinner dess själva existens.



Moment 22?

skriven
#10: Anonym

"Nyfiken i en strut"..måste väl komma från den tiden man fick "dumstruten" på huvudet, för då var det allt annat än bra att vara nyfiken;)).....



Bara en flyktig teori;)

skriven
#11: peter

När jag ser min egen verklighet så kan jag känna hopp... för min verklighet är ju min sanning... å min sanning är ju att min verklighet har förändrats... drömmar har förverkligats och är inte längre några drömmar utan min verklighet... mina drömmar är riktningen jag färdas i... verkligheten är där jag till slut hamnar... men det är resan som är målet och där finns alla mina drömmar... så länge jag rör på mig så lever jag i en förändring... precis som min sanning alltid är i förändring... resultatet???



ja det är väl verkligheten då L.



(((kram)))

peter

skriven
#12: peter

Dumstruten var avskaffad när jag gick i skolan... men jag fick lite då och då stå i ett hörn i klassrummet och "skämmas" för mina bus.



Jag ser det som en merit L.



(((kram)))

peter

skriven
#13: Eva T

Ja du min Vän !

Vi har båda "kärlekar2 som väntar på oss. Du Indien och jag Thailand.

Sen blir våra historier lite annorlunda, du kan åtminstone rädda ditt lilla bilelände, min den åkte till skroten å bilhimmlen den.

Vilket innebär cykla i ur å skur till å från jobbet tidigt eller sent beroende på pass.

Men sen kommer likheterna ikapp igen, Thailand å Indien får vänta men vi kommer, visst gör vi. Kram från din billöse Vän några mil norrut.

skriven
#14: Anonym

Själv blev man utslängd ur kyrkokören då vi tvingades flytta ut på landet under två år. Från Kungsängen till en riktig lantskola....

Fick heller inte va med på någonklassfest, efter den första;)

skriven
#15: knisse

Oh är du kär i Indien medan jag är kär i Thailand. Äntligen någon som förstår sig på den typen av kärlek.. Ja tror jag tjatat var och varannan dag om Thailand sen jag var där för ett år sen. Där snackar vi true love hihi*

Typiskt dom där bilmeckarna! Det är dom, tandläkare och körskolor jag har extra svårt o lita på.

Ha de bäst vännen!

kram*

skriven
#16: peter

Nä fan... cykla till jobbet tänker jag inte göra... inte på några villkor... vi snackar 4 mil... å även om jag lyckades med konsstycket att bo här ute i skogen de tre första åren utan bil så känns det ändå helt overkligt... fattar inte hur det gick till... ständigt liftandes eftersom det inte gick några bussar... nyblivna föräldrar var vi också... ja herregud... nä min bil vill jag ha kvar... å som du säger... det löser sig alltid på nåt sätt... jag vet vart jag vill.



Att bli utslängd ur kyrkokören imponerar på mig L... men att inte få vara med på klassfesterna gör mig arg... jag blev skitledsen när jag inte fick följa med på klassresan till danmark i 5-an... riktigt ledsen faktiskt... att jag var mobbad av mina klasskompisar var väl en sak men denna mobbing av de vuxna tycker jag fortfarande var att gå över gränsen... fan jag var ett barn.



(((kram)))

peter

skriven
#17: peter

Jag har inga problem med att lita på bildoktorn... utan att tveka en sekund så VET jag att han kan detta bättre än mig... problemet är mer av det ekonomiska slaget... att han tar betalt för sitt jobb kan jag ju förstå L... det kostar att boka en föreläsning av mig också L.



Ja det ÄR kärlek... lukterna, smakerna, ljuden, färgerna... människorna... ja hela grejen...

(((kram)))

peter



skriven
#18: Anonym

jag har heller aldrig åkt på klassresa;(((..någon gång!



fan vad det är synd om mig, faktiskt på riktigt. Och dig med!

kram min hjälte, enade vi stå på barrikaderna!;)

skriven
#19: peter

Jag tycker inte att det är synd om mig längre... visst kan jag fortfarande ha lite biverkningar av livet jag levt men idag så kan jag känna att jag gått vidare... imorgon vet jag inget om L... men du har rätt i att säga att det är synd om oss... för vi har fått ärr i själen som vi är tvungna att leva med... å jag vill mer än gärna stå på barriärerna... ja det brinner jag för L... för visst fan är vi riktiga hjältar L.



(((kram)))

peter

skriven
#20: Anonym

Ja, det var ju åter det här kära dilemmat. utan sina erfarenheter skulle man ju inte vara den man är idag....och jag Vill inte vara annorlunda ju;)...Men fan, priset på vägen är sååå högt och barn ska ALDRIG behöva uppleva sådant!......Själv blev jag också mobbad, fast på ett ofta annorlunda sett, det var aldrig någon som "vågade" slå mig. för när dom hade gjort det ett par ggr så insåg att jag gav mig aldrig! hur ont det än gjorde så slog jag ALLTID dubbelt så hårt tillbaka, kosta vad det kosta vill! och det skrämmde iväg dom värsta, jag var ett mycket "argt" litet barn, men dom uteslöt mig då istället.....

Själv har jag fram till dags dato flyttat 38 ggr i mitt liv!....Men nu har jag bott i samma stad i alla fall i ca 10 år, dock bytt lgh 4 ggr, svårt att bryta vanor;)). en slags kompromiss med mig själv för mina barns skull;)

skriven
#21: peter

Ibland så "glömmer" jag bort saker som jag börjar ta för givet och då behöver jag bli påmind för att det ska trilla ner en polett eller två... så tack till dig som påminde mig om att jag... mest av en slump föresten... har hittat en fysisk plattform där jag har rotat mig här ute i skogen... å hur viktigt det har varit för mig att stanna upp och träffa mig själv.

Det är nästan kusligt men samtidigt lite befriande på nåt sätt hur jag kan känna igen mig i vad du skriver... efter att ha blivit slagen på i massa år utan att slå tillbaka så var det som att vända på en hand när jag flyttade till GBG... jag gjorde precis som du... slog tillbaka dubbelt så hårt... skillnaden mellan oss var att jag hade mitt gäng... det var vi mot världen... jag blev inte utesluten... vi blev uteslutna och det är en jävla skillnad... jag var inte ensam längre.



Fan... mina barns pappa (jag alltså L) har ALLTID bott på samma ställe... det uppskattar mina barn utan att tänka på det för det är ju faktiskt något jag lärt dem ta för givet... men det har gett både dem och mig trygghet... tack för att du fick mig att tänka på det.



(((kram)))

peter



skriven

Kommentera inlägget här :