"Lilla peter"...

... heter barnet i mig... och jag tror att alla har ett litet barn inne i sig... ett barn som vi kan ha en väldig glädje av om vi vågar släppa fram och bejaka detta barn i oss... vilket jag vet att många gör på ett väldigt naturligt sätt genom att helt enkelt låta det barnet bli en integrerad del av hela sin personlighet.

Jag gjorde inte det... nä jag puttade "lilla peter" åt sidan och försökte bli "vuxen" alldeles för tidigt... "lilla peter" ville inte ta ansvar för sånt som de vuxna skulle fixa... nä han ville leka... kramas... vara älskad och känna sig trygg... å sånt hade jag inte riktigt tid med när jag var en liten pojke... jag hade lite att fixa först... som att ta hand om mina mobbare och försöka få de vuxna att förstå utan att för den skull bli övergiven av mina "kamrater" som betedde sig som skit mot mig.

Det gick naturligtvis åt helvete... jag var ju inte vuxen... än... men det förstod jag inte så jag hittade på mina egna lösningar... som att straffa mig ut ur min klass för att slippa få stryk... sumpa mina betyg för att bli omtyckt... göra mig "annorlunda" och ställa mig utanför för att slippa ta ansvar... komma på den "strålande" idén om att droger kunde vara till hjälp för att fixa självförtroende... eller på annat sätt trixa med mitt känsloliv för snabba lösningar.

Ibland så tittade han fram...


... "lilla peter".

Han gillade att plocka blommor som på bilden här ovanför... och det kunde han göra på sommarloven hemma hos mormor och morfar... där var det tryggt... där lekte han och gjorde grejer som barn gör... å han trivdes och var lycklig när han plockade blommor... det kommer jag ihåg när jag ser denna bild.

Men ni vet... vardagen kom tillbaks... å där fanns det inte plats för honom.

Så han föll i glömska... jag växte och blev "vuxen" på riktigt... det fixade jag inte heller... mitt sätt att tackla livet var inget bra sätt... det bestod ju mest i självlärd flykt från mig själv... på alla sätt och vis... så det gick ju naturligtvis också åt helvete... två halva blir inte alltid en hel.

För några år sedan (rätt många nu faktiskt *L*)... så kom "lilla peter" fram igen... först var han vääääääldigt blyg och visade sig bara korta stunder då jag var lycklig... det kändes liksom som om han kikade fram lite blygt i skydd bakom min axel... så fort det blev det minta lilla jobbigt så försvann han snabbare än snabbt... jag bara stängde av honom... kanske var det ett omedvetet sätt att skydda honom för att bli ledsen... jag vet inte riktigt... jag vet bara att han försvann.

Nu är han framme lite oftare och vågar stanna kvar en smula längre... jag har fått hjälp med detta... och jag är glad för det... för han har talanger... nyfikenhet... lekfullhet... kreativitet... ja sånt som barn är så bra på ni vet.

Men jag vet också att han är ledsen för att ha varit bortstött av mig i så många år... och att han behöver få ur sig dessa känslor... och jag känner hopp... hopp om att jag ska våga släppa fram sorgen som både jag och "lilla peter känner för att vi varit åtskilda så länge... för vi vet ju bägge att vi hör ihop... att vi egentligen är samma person...

Kommentarer :

#1: Lotta

Ojj,inte så lite tungt och inte så lite kände jag igen mig... Livet är ingen dans på rosor,ska gudarna veta... Men jag älskar min lilla "Lottis", lite busig, glad, lessen, lycklig och otroligt barnslig... Det är klart med bakgrunden att man var illa tvungen att växa upp alldeles för snabbt, tvungen att ta för stort ansvar, och jag vet att min mamma ångrar det bittert idag på olika vis... Men jag kan ändå bara säga tack, för jag hade ändå inte varit den person jag faktiskt lyckats bli om jag inte fått genomlida allt jag ändå gjort. Har sagt åt henne att aldrig ångra något utan ta det som en lärdom och gå vidare, precis det jag själv gjort. Ångrar absolut inget jag gjort, för nu har jag lärt mig att allt jag gör eller gjort kanske inte är så himlar bra men jag lär mig hela tiden... Jag älskar mitt lilla "Lottis jag", det är underbart att vara barnslig tror jag tänker fortsätta med det så länge jag kommer ihåg hur man gör :)

Kram,kram

skriven
#2: peter

Det finns en "fördel" i att ha blivit vuxen för tidigt som jag ser det... hur konstigt det än kan låta... och det är att barnet i oss är som en oslipad diamant... ren och äkta... välbevarad eftersom det levt så skyddat för "yttre" påverkan.



Men nu så är det dax L... nu jävlar ska det busas L



(((kram)))

peter

skriven
#3: Anonym

Fy fan (måste använda starka ord här) vad bar skrivet. Ja vi bär på varsin påse med diamanter, vi har bara inte förstått det tidigare;)



Morrn by the way;))

skriven
#4: peter

Godmorgon...

Ja och som vi gnistrar i regnbågens alla färger L... det är vackert.



(((kram)))

peter

skriven
#5: H

Hörde av en ren händelse av en kompis kompis ... som tydligen känner dig ... att det är din födelsedag idag!!!

Så GRATTIS både stora och lilla Peter! =) Om det nu stämmer, det vet jag inte, annars får du ha det tillgodo tills den stora dagen kommer! ,,,flin,,,

Kram!

skriven
#6: Anonym

Opps!Då måste jag ju säga grattis;)) Önskar jag kunde sjunga för dig, så jag gör det ljudlöst!..Håll i dig!



jag må han leva, jag må han lev jag vill att hans leva iår, javisst ska han leva, javisst ska han känna livet iår!



Han leve!...Hopp, hopp HURRA! Ännu mera hopp, hopp, HURRA!



Grattis vännen

skriven
#7: Anonym

Fan stavar ju som en kråka;(((....Jag tar om den!



Ja, må han leva, ja, må han leva, jag vill att du ska leva i år. Javisst ska han känna livet i år!



Han leve Hopp, hopp HURRA! ännu mera hopp, hopp Hurra!



Så ska det va:::asg

skriven
#8: Elvira

Åh, JÄTTEGRATTIS från mig åxå då!

Å jag är nyfiken, på gott å ont ibland, men...hur många år?



Gillar din tanke om att barnet i oss..., du vet att du är äkta klok, visst?

Hittar något här varje dag, att ta med..å jag knycker hejvilt kan jag lovaler



Kramar om

Ha en jättefin födelsedag!hip hip HURRA

skriven
#9: Anonym

Det är inte fint att stjäla.

skriven
#10: Anonym

det handlar ju om själar, dom stjäl man inte.

skriven
#11: Elvira

Ajaj, jag menar inte "stjäla" så ju..mer som att låna de kloka tankarna.. Huu, men jag hoppas det är ok?

Kramisar

skriven
#12: peter

Oj... å jag som tänkte vara lite "hemlig" med det L... hur det nu skulle gå till eftersom jag skrivit in min ålder på facebook L.



TACK ska ni ha... jag blir jätteglad över era grattis och födelsedags-sånger... mmmm... det värmer i mitt numera 51-åriga hjärta... hajar ni hur gammalt det lät L... hehe... jag som skulle vara en som levde hårt och dog ung... tur att man kunde ändra sig på vägen L.



Jag lever ju efter devisen att "jag kan bara behålla det jag fått genom att ge bort det"... så ta vad ni vill ha och gör om det till vad ni vill... och jag är den första att erkänna att jag genom att lyssna och inte minst läsa på era sidor fått hur många insikter som helst... som jag mer än gärna tar emot och sätter in i mitt liv.



Det är ju vi tillsammans som gör livet värt att leva... något som jag verkligen känner när ni grattar mig L.



Men lite glad är jag att ni inte står framför mig... eller kanske inte föresten... för det finns ju en chans tt jag fällt en liten tår av tacksamhet för att slippa vara ensam längre... jag ser fram emot att få känna livet i år L.



JÄTTESTOR!!!

(((KRAM)))

peter

skriven
#13: Anonym

Lotta trampar helt fel, igen! Det var inte så jag menade, det var bara en metafor. Mår bara skit idag så jag uttrycker mig inte som jag ska.

Förlåt



kram

skriven
#14: peter

Du behöver inte be om ursäkt... det är en gåva att ha dig här... det ska du veta... här kan vi inte göra fel... här kan vi må hur som helst... och vi behöver det... få vara älskade för de vi är.



(((kram)))

peter

skriven
#15: Anonym

Jo, jag VILL be om ursäkt. Det är viktigt för mig;)..det ingår i min "livsplan" att om jag känner, eller gör fel så vill jag göra om så jag gör rätt. Det är jätte viktigt för mig. Jag måste ha mina "snören" eftersom jag alltid till 99% svarar och handlar mitt i mina känslor. Mina snören gör att jag överlever i "vardagslivet"...och jag måste och vill vara ärlig, alltid ju.



Tack för dina ord, och jag förstår dom så väl, och det är såååå skönt.



Tack

skriven
#16: peter

Jag gör också fel mellan varven... det är ju mänskligt... å visst händer det att mina känslor spelar mig ett spratt eller två L... men att inte känna är omänskligt.



Ärlighet är nog den egenskap som jag tycker bäst om... och som jag på daglig basis gör mitt bästa för att efterleva... det är tufft att vara ärlig... men till slut så är det ALLTID det rätta... både för mig och min omgivning... å vem är det jag vågar lita på... jo den som är ärlig fullt ut... jag uppskattar det inte alltid i stunden... men den vinner alltid i längden.



Mod är att våga vara ärlig... på ALLA sätt... å en ärligt menad ursäkt... det är stort.



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :