Lycklig...

... är en känsla som jag gillar... skarpt *L*.

Jag är ofta lycklig... och jag har mina trix för att få känna på denna känsla... ganska tidigt i min drogfrihet så hittade jag ett samband mellan lycka och tacksamhet... kanske lite av en slump eftersom det inte var lyckan som var målet när jag började använda mig av en sak som jag fick höra av en kille.

Han berättade att han tänkte tre tacksamma tankar innan han somnade... av den enkla anledningen att han ofta vaknade på morgonen med ett leende efter att ha gjort det... å vem vill inte vakna med ett leende så naturligtvis ville jag prova detta enkla råd... för jag hade ju lärt mig av egen erfarenhet att lägger jag mig arg så vaknar jag arg... här fanns det ju ett hopp om förändring *L*.

En av sidovinsterna som tankar på tacksamhet gav mig väldigt snabbt var att jag fick inte drogsug lika ofta som förut... tacksamhet och drogsug funkar inte tillsammans.


... det går att välja sin egen tacksamhet i det mesta som händer.

Men det fanns mer tänkvärt i denna processen... som att jag kunde inte tänka tacksamma tankar om saker jag inte fått än... jag fick fokucera på det jag hade... vilket var väldigt nyttigt för mig eftersom det tog bort mycket av illusionen om att får jag bara ditten och datten så kommer jag att må... bla bla bla...

Nä tacksamheten fanns ju i det som jag redan hade uppnått... som att få lägga mig drogfri... veta vad jag gjort och sagt... eller att jag träffat mina barn... fått en kram... att ha tak över huvudet... mat i magen... betalat mina räkningar... ja en massa sådana mer vardagliga grejer som kanske många tar för givet kunde jag känna en oerhörd tacksamhet för.

Å en dag så märkte jag att min egen lycka var en produkt av mina egna tankar... och handlingar... att mina barn kunde lita på mig som ett resultat av att jag fixade att ta mitt ansvar eftersom jag var drogfri... att jag inte hade obetalda räkningar och sånt gjorde ju att jag kunde känna mig fri... fri att ta del av allt vackert som finns i livet... denna frihet gav mig lyckokänslor.

Idag är jag tacksam över att kunna känna mig lycklig... för jag gillar den känslan... skarpt... *L*...

Kommentarer :

#1: Lotta

Ja,man ska faktiskt vara lycklig för sånna "trivala" saker som att kunna betala sina räkningar och få se sina barns tacksamma ansikten! Det är jag, vi har tak över huvudet,en varm säng att sova i och god mat varje dag. I ett missbruk,var de sakerna inte alls självklara,mat,hyror eller el... Nepp, det va ett ständigt sökande efter annat som pengarna gick,de försvann lika snabbt som man fått tag på dem... Jag kan idag inte förstå hur man kunde leva på det viset, det var ju aldrig en stabil trygghet! Men då hade jag inga barn och det är jag tacksam för! Vet att det är lätt för mig att fördömma föräldrar som knarkar,har mycket liten förståelse för sånt. För mina barn är mitt allt och för att kunna ge dem trygghet och lära dem vad som är rätt och fel måste man kunna leva upp till det själv. Har en teori om att det är lättare för barn med missbrukande föräldrar att falla än barn med helt drogfria föräldrar... Mina barn vet inte ens om mitt "förra" liv... Känner inte att det är nödvändigt att ta upp! Tror de skulle bli väldigt besvikna på mig om de fick veta det! Med facit i hand är det ju inget jag deklarerar om överhuvudtaget... Så jag är tacksam för en massa saker,lite svårt att tänka på det ibland när åskmolnen hänger tunga över huvudet,men ska försöka tänka på det då.

Jag är tacksam för mina barns underbara kärlek!

Kram,kram!

skriven
#2: Nathalie

va glad jag blir av att läsa din text... den värmde på nå sätt.. fick en att tänka till.. fler borde tänka så där.. att man ska va tacksam för de som många tar som vad som helst... kärlek från sina barn är underbart..

du är en fin person peter..



Många varma kramar o kärlek <3

skriven
#3: peter

Ja att leva i ett missbruk var ju för mig på något sätt att alltid leva i framtiden eller dåtiden... "sen så ska jag"... å "kommer du ihåg".

Att göra förändringar innebär att vi använder våra erfarenheter som tillgångar för att göra andra val... definitivt inget att skämmas över och jag tror inte att dina barn hade blivit besvikna på dig för vad du gjort innan de föddes... det kanske är så att det är du själv som känner en skamkänsla över hur det såg ut... det kan i alla fall jag göra lite då och då... men då kan jag alltid påminna mig om att jag är inte samma mäniska idag... att jag vågat göra en förändring som jag kan vara stolt över.



Tacksamhet är en jävligt häftig känsla... för mig är den stark förknippad med här och nu... å det är ju faktiskt nu som livet pågår L... att ta sitt ansvar är STORT tycker jag... det gör oss till vardagshjältar L.



(((kram)))

peter

skriven
#4: Anonym

Jag har berättat allt för mina barn...men portionsvis och under många år..lite itaget som jag vet att dom kan hantera. När min dotter (då 18 år) frågade varför jag inte berättat om just en specifik sak svarade jag, "om du hade fått veta vid tex 12 års ålder, ja, då hade risken varit att du inte kunnat hantera den infon och kanske skadat dig själv"...Hennes svar, "fan mamma, du är så jävla klok!"....Jag tror att det är viktigt att barnen får hela saningen för att förstå allt och förstå sin förälder, men, man måste se till att ge dom infon när dom är mogna att kunna hantera den. Annars kan det bli hur fel som helst.

Idag säger min dotter att det är smärtsamt att veta saker om vad jag gjort, blivit utsatt för osv..men hon förstår mig nu och därigenom så får hon lugn i sin själ och kan leva trygg, för händer det något så vet hon att jag alltid talar om som det är;))

Detta är mitt sätt, vilket kanske inte är rätt för alla, men för oss funkar det;)



<3<3<3

skriven
#5: Lotta

Tack för era ord! Jo,det är nog så att jag själv inte vill kännas vid mitt "förra" liv pga en så massa hemska saker som hände då och att jag inte skulle kunna tänka mig att vara den personen igen... Jag har funderat mycket på det här att prata med mina barn om det,nu är de 11 o 12 år så det är kanske lite tidigt,jag vill självklart att de ska ta del av min historia utan att jag utesluter vissa delar. De vet tyvärr redan allt för mycket om droger då deras far dog i en överdos för ett årsen,det tog dem väldigt hårt. Lite därför jag känner att de kommer bli besvikna på mig....

Så jag tackar och bugar,det är alltid fint att veta att man inte är ensam med sina dilemman även om det är tragiskt...

Kram kram!

skriven
#6: peter

Jag kommer att tänka på hur viktigt det är för mig att kunna känna igen mig i andra människor och hur lång tid det tog för mig att lära mig lyssna på vad mina vänner sa åt mig... känner att jag idag kan lyssna och förstå... tack för att ni finns... jag behöver ta del av vad ni berättar för att kunna fatta vettiga beslut... VI är verkligen en kraft starkare än jag själv.

(((kram)))

peter

skriven
#7: Anonym

Åhh....vad Ni är bra, känner mig så tacksam för er, och ändå känner man inte varandra, vill bara säga TACK!!!!!!!

skriven
#8: peter

Ja... ÅH vad VI är bra tillsammans L.

(((kram)))

peter

skriven
#9: Lotta

Jaaa,tack!!! Hihihi,denna bloggen var handlade ju om tacksamhet ;) och jag måste säga att jag är glad och tacksam för att ni finns! Det är helt underbart att få ta del av er andras åsikter om saker som jag annars faktiskt inte pratar om... Jag tycker det är svårt... Men det är helt underbart att ändå veta att man inte är ensam. Jag är ju ändå samma person som då, dock en och annan erfarenhet rikare på gott och ont.

Så tack för att ni finns!

Kram,kram

skriven
#10: Kicki

Om all denna kärlek som finns på din sida Peter skulle sprida sig...tänk vad mycket bättre ALLA skulle må...känner dig inte men blir varm av att läsa dina bloggar som sprider både kärlek å positivitet!!!

"Gruppkram"



skriven
#11: peter

Ja visst är det underbart med kärlek... och det är en gåva att få ta del av era kommentarer ska ni veta.

(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :