... utanför mitt jobb idag.
Å jag blev väldigt överumplad av min reaktion... inte för att jag hade några planer på att ta något... nä nä... stod och tog ett bloss utanför vår lokal och råkade slänga en blick ner på marken... och där låg en liten tjackpåse framför fötterna på mig.
Tog upp den... "va fan"... "kolla här", sa jag till Janne å Tobbe som stod brevid... en TJACKPÅSE... å det låg grejer i den... öppnade påsen och luktade på innehållet... å då slog den emot mig... den välbekanta lukten.
Det knöt sig i magen... å jag blev förvånad... det var ju så länge sedan jag kände den doften... å det kändes som igår... känslan var STARK... å jag kunde också känna att jag blev en smula... ja vad ska jag säga... liksom den där känslan när jag hade fixat grejer förr i tiden då jag fortfarande var en aktiv narkoman... lite hispig, stissig eller hur jag nu ska förklara det... en känsla som alltid kom när jag fått tag på knark men innan jag fick i mig grejorna.
Vi gick naturligtvis direkt in på toaletten och spolade ner skiten... men fortfarande så kunde jag känna hur hela grejen hade berört mig... som om det fanns en gen i mina celler... ett cellminne på nåt sätt... och det är med förvåning och en viss rädsla jag noterar min reaktion... va fan... jag har varit borta från detta i över tio år... å ändå reagerar jag så starkt.
Ibland så tar jag min drogfrihet för givet... har inte haft några drogsug på hur många år som helst... å jag fick det inte idag heller... mitt liv som nykter är helt fantastiskt... ingenting är omöjligt... och jag är fri att leva på livets villkor... men... jag blir aldrig fri från mitt förflutna... jag har ett ansvar som jag måste ta... och det är att regelbundet påminna mig om varifrån jag kommer... och vem jag är...
det blev verkligt idag... jag är narkoman... å jag kommer alltid att vara narkoman... det får jag ALDRIG glömma bort... för jag tänker fan i mig i fortsätta att vara en NYKTER NARKOMAN!!
Kommentarer :
#2:
peter
tack för din kommentar... å jag ska verkligen se till att vara lite extra vaksam nu när jag läst vad du skriver... spelar liksom ingen roll hur lång tid man har... sjukdommen är listig, stark och falsk... det är tillsammans som vi är starka L
(((kram)))
peter
#3:
Anonym
Hejsan!
Jag vet precis vilken känsla du talar om, den är svår att beskriva, men tror d flesta av oss vet! :)
Vad grymt jobbat av er och tur att ni var tre som hittade den, för tre är starkare än en.. :) Gillar verkligen ditt sätt att sprida hopp, när jag lyssnar på dig känner jag att: "Ja.. Jag kanske kan tänka mig att leva såhär i 10 år också" Hopp! Vad viktigt det är... Vi pratade om det på min eftervård igår vad viktigt de är att sprida hoppet vidare. Fint att dela om tillfrisknande.. Undrar dock en sak du som varit med ett tag... Har du hört något om att programmets huvudsyfte med tiden har försvunnit, alltså att det med tiden tillkommit saker man använder sig av i programmet som egentligen inte är programmet från början?? Min behandlingsassistent sa något om de.. Skulkle vara roligt o höra din oppinion..
Idag öppnar vi ett nytt möte i Göteborg, som jag varit delaktig i att starta, känns så JÄTTE FINT!
KRAM
#4:
knisse
glömde skriva att d var från mig :0)
#5:
peter
Ja vi som själva hållit på har nog inte svårt för att förstå den känslan L... å visst är det som så att det inte är utan anledning vårt sätt är ett vi-sätt... att ensam är stark måste ju ett gammalt fyllo hittat på L... vårt programs huvudsyfte är ju att sprida budskapet vidare... å egentligen så är det ju oerhört viktigt för mig som enskild person att jag påminner mig om min egen utveckling... å vad är då mer påtagligt än att lyssna på nykommlingen... då blir jag påmind om vad som hänt i mitt liv... för tiden har som jag ser det en liten riskfaktor... å det är att jag då och då tar min drogfrihet för givet... å "glömmer" bort varför jag har ett program... som jag kan använda mig av i ALLA mina angelägenheter L... att det funkar märker jag väl paradoxalt nog av mest utanför mötena... i verkligheten L.
(((kram)))
peter
#6:
Anonym
Har läst en del inlägg,vad fint du skriver,blir glad av det jag läser.Känner igen mig också.Behöver verkligen vara vaksam på beroendesjukdomen.Susanna
#7:
peter
Tack... roligt att läsa att du uppskattar min blogg L.
Det är tur att vi har varandra och att vi använder oss av våra likheter för att hålla vår sjukdom på avstånd... jag hade ALDRIG fixat detta själv.
(((kram)))
peter
hej peter. ja, det är läskigt hur det är. Liknande situation hände mig för ett år sen. kan inte begripa varför jag skulle lukta i påsen. det gick så fort för mig och jag drabbades oxå av kroppsminnen. jag skickade vidare påsen efter att ha luktat och sa nej tack. jag visste ju att jag inte ville ha. men ca två v efteråt tog jag ett återfall.. ville inte men nåt gick igång i huvudet och jag var förlorad. tack o lov hade jag kraft att bryta direkt men jag vill inte vara m om det igen. det sitter nånting nånstans som vi inte styr över vad det gäller och smärtsamt nog, är sjukdomen starkare än mig. ha en riktigt BÄST dag och kram kram ingalill. var rädd om dig, för du är värdefull!
skriven