En sak är då säker och det är att jag håller på att bli galen... på riktigt... låt mig förklara.
I morse när jag vaknade så fick jag en vansinnig idé... som berättade för mig att jag som en semesterpryl kunde börja dagarna med en löprunda i skogen... jag har provat det för ca. 20 år sedan en gång... då sprang jag i tre dagar på tid... första dagen så gick det ju bra... andra dagen så slog jag mitt eget rekord... och tredje dagen gick det inte lika snabbt... så då var det inte roligt längre... så jag la av... klokt nog.
Jag berättade för mina polare om min idé tidigare idag när vi satt och fikade i norrekatts park... och just dessa vänner var visst på väg att springa en runda lite senare... å de springer fan flera mil när de kommer igång... så de tyckte naturligtvis att det var en strålande idé... så när jag kom hem för en timme sedan så letade jag fram ett par gamla (i detta fallet helt oanvända gymdojor) springskor... nollade...
... äggklockan...
... och drog iväg... först med lätta steg i flera hundra meter (jaja säkert 90 meter iallafall) innan jag kom på att jag inte fick någon luft... mina lungor hade inte en chans att dra in så mycket syre som min kropp ville ha... en HEMSK upplevelse... men jag fortsatte ändå att springa... flämtande efter syre passerade jag några tyska sommargäster innan jag sprang in i skogen... det gick inte fort men på ren vilja fortsatte jag att springa... mest för att jag var övertygad om att skulle jag sluta springa nu så skulle jag inte komma en meter till... och jag ville fan inte ligga och dö några hundra meter hemifrån i min egen skog... när jag kommit halvägs satt där några andra sommargäster av okänt ursprung och hejade glatt på mig... kan blickar döda så lever de inte längre... men jag tror nog att de uppfattade min grymtning som någon form av hälsning... de måste trott att jag sprungit 10 mil eller nåt när de såg mig... det var efter ca. en kilometer...
... jag fortsatte över stock och sten... flämtandes efter syre och helt övertygad om att jag höll på att dö... det var med en enorm viljeansträngning som jag fortsatte... benen började kännas tunga som bly... men nu närmade jag mig slutet... jag kunde skymta mitt eget hus mellan träden... så med mina absolut sista krafter sprang jag in på gården... uppför trappan... in i köket... och stoppade...
... tiden.
Jag är inte riktigt säker på hur långt jag sprang... men säkert mellan två till tre kilometer... som för mig kändes som flera maratonlopp på raken... jag var helt ärligt orolig för att jag skulle dö när jag sprang... och nu när jag sitter här och skriver efter en dusch och har hämtat andan så kommer vansinnet tillbaks... och jag börjar redan glömma bort...
... att jag precis överlevt en nära dödenupplevelse... och tro det eller ej...
... jag planerar att springa en runda till i morgon bitti... herregud jag bli fan rädd för mig själv... detta är verkligen ett bevis på att beroendet är en listig sjukdom... hur kan man annars förklara denna helt vansinniga tanke om att upprepa dagens löprunda och tro att resultatet skulle bli annorlunda... och att jag helt plötsligt fått betydligt större lungor över en natt... det kan ju bara inte vara något annat än en väääääldigt sjuk tanke... eller???
För inte fan kan det väl vara nyttigt att motionera?
skrivenDu Peter, kan du så ska banne mej jag också försöka och det redan i morgon! Kram