Kom ihåg för några år sedan då dokusåpan hette farmen... minns ni den... nakenjanne och gänget.
Jag kom på att dit skulle minsann jag söka... sagt och gjort... skrev en ansökan där jag la vikten på min knarkarhistoria och så skickade jag med en bild på mig... det var nog just det där med bilden som gjorde att jag gick vidare till en gallring på ett stort hotell i Göteborg... inte fan kunde de ju bara låta en tandlös gammal knarkare som mig passera utan att de fick titta närmare på mig... nu räckte det inte med min
... vackra nuna.
Det gjordes en intervju inför en kamera... jag höll fan på att dö av nervositet... och jag ger mig fan på att de trodde att jag inte var drogfri... och inte riktigt vågade ta med en knarkare som mig i den upplagan av farmen... och jag förstår dem... jag gjorde ett minst sagt förvirrat intryck... oj, vad arg jag var på mig själv på vägen hem.
Annars så är det ju himla lätt att sitta i TV-soffan och veta hur man skulle bete sig... Robinson eller farmen spelar ju ingen större roll... jag har taktiken klar... och tänker inte en enda sekund på hur jag reagerar på sådana saker som t.ex. hunger... jag blir på skitdåligt humör när jag är hungrig... eller trött... eller förlorar i en tävling... ja jag fixar ju inte själva programidén som ofta går ut på att få deltagarna hungriga, trötta och sen tävla mot varandra... herregud om jag kommit med i farmen så hade ju risken för att börja med droger varit stor för mig... hela grejen med dessa TV-såpor är ju att skapa situationer som jag skulle kunna börja knarka på...
... det "glömmer" jag genast bort när jag ligger i soffan och vinner Robinsson... ja herregud... självdistans vad är det för någonting?