Och det vill jag ju naturligtvis inte skriva här... nä... det vill jag hålla hemligt... så då är det väl tur att jag lärt mig göra tvärtom... det förstår jag... jag fattar också att jag har mängder av förklaringar till att jag skolkar... vissa bättre och några sämre... ja de riktigt dåliga bortförklaringarna är verkligen riktigt dåliga och försvinner bara jag tänker tanken på att skriva om dem...
... jag har ju inte glömt mina yogakläder hemma... nä de ligger i bilen.
Jag orkade bara inte gå dit... jag hade ingen lust... så jag åkte hem istället... och struntade i vad jag bestämt mig för att göra ikväll... min måndagsrutin...
... ett yoga-pass...
... och att jag skulle dra direkt till ett NA-möte efter passet... min måndagsritual helt enkelt... men idag så valde jag då att skolka från den ritualen... fast jag vet att det inte är bra för mig... jag ska berätta hur det ligger till för er... och varför jag inte vill göra det som är bra för mig...
... det är för att jag vill ta livet av mig... ja dö helt enkelt.
Ja nu är det ju inte som så att jag går omkring och är trött på livet... nä men jag har en sida i mig (min missbrukspersonlighet) som vill att jag ska dö... och det får jag aldrig glömma... för den dagen då jag glömmer bort det... ja då ligger jag risigt till... och innan jag vet ordet av så är jag både full och påtänd... och med all säkerhet hur förvånad som helst... för jag har sett hur fort det går... tack och lov så har jag än så länge sluppit att göra denna erfarenhet själv... peppar peppar...
... och eftersom missbrukaren i mig för tillfället gett upp möjligheten att lura i mig sprit eller knark så söker den nya vägar... som att skolka... att få mig att välja åka hem istället för att gå på möte... min sjukdom är listig... stark och falsk... den vill separera mig från mina vänner... få mig att känna mig obekväm tillsammans med andra människor...
... och jag måste tyvärr erkänna att den senaste tiden så har min lust att vara ensam hemma accelererat... jag trivs ypperligt i mitt eget sällskap... och det är ju på både gott och ont... visst är det skönt att kunna vara ensam och trivas med det... men när det börjar bli jobbigt att träffa andra människor... ja då börjar det bli farligt... och jag är på väg ditåt... med raketfart... men jag är inte längre maktlös... jag har verktyg som kan hjälpa mig att bryta min isolering... som att vara ärlig... skriva om det här... och acceptera hur det ligger till...
... visst... det är väl inte hela världen att missa ett yogapass och ett möte... en gång... det är när det blir min rutin som jag ligger riktigt risigt till... för då har jag ju glömt bort vad som är viktigt för mig... vilket ibland kan det vara att göra det jag inte vill göra...