Efter en kopp kaffe så är jag på väg ut i skogen... att renovera en så gammal kropp som min innebär vissa uppoffringar... som att röra på den... utsätta den för syre och frisk luft... det räcker inte med solarium och TV-soffa längre... förfallet är ständigt närvarande och det får jag leva med... vad jag kan göra är att bygga en broms... och jag inbillar mig att den finns utanför mitt varma hus... ja kanske t.o.m. i upplevelsen av skogen som jag befinner mig mitt i... och när jag tittar ut genom mitt köksfönster så ser jag att det är en...
... glimmrande frostig vacker dag som jag är på väg och springa rakt in i.
Jag bor verkligen vackert... visst det är inte så mycket fart och flärd här ute i brännebassalt... då hade jag nog inte hunnit med att utforska och djupdyka ner i dokusåpornas värld *L*... men det är ett lugn som tilltalar mig... kanske har jag trots allt blivit äldre... allting behöver inte gå i 110 km/tim längre... skönt...
... och att springa ut i skogen är en upplevelse av en helt annan natur (hehe nu fick jag visst till det igen *L*)... den lilla rundan får mig att "koppla upp" min kontakt med...
... GUD (som jag väljer att uppfatta honom)...
... på ett mycket enkelt sätt... för på min skogsrunda så använder jag alla mina sinnen... jag ser var jag befinner mig... lyssnar på skogens ljud... smakar på dofterna... och känner temperaturen mot mitt skinn... och när jag lyckas använda mig av alla dessa mina sinnen... då är jag i kontakt med min uppfattning av GUD... för det är då jag befinner mig i det enda tillfälle då jag kan få den kontakten... för GUD är ingen fantasi för mig... han/hon/det/ellervadninuväljerattkallagudförnågonting finns inte sen... inte heller då... för sen och då är ju "bara" fantasier mellan mina öron... ingenting som jag hittar på min skogsrunda... nä... när jag öppnar mina sinnen så släpper jag in... här & nu... och vet ni vad...
... det är endast i nuet min GUD existerar... aldrig någon annanstans...