Du skriver bra...

... sa snubben åt mig.

Jag blev naturligtvis skitglad... bekräftelsen smakade mumma... och jag fick mersmak... nu ska det jävlar i det skrivas så att tangenterna börjar glöda... och jag sitter i bilen och tänker ut den ena storyn bättre än den andra... ja jävlar vad jag ville leverera texter... min blogg skulle lysa som en gnistrande stjärna och det var bara en tidsfråga innan succén skulle vara ett faktum...

... kort sagt... jag glömde helt och hållet bort vem jag var... en helt vaaaaaanlig kille som bara kan göra mitt bästa för att uttrycka mina tankar och funderingar på en blogg... varken mer eller mindre... och ibland så flyter det på när jag skriver... det är både enkelt och roligt att få skriva av mig här... ibland... inte alltid...

... för det händer att jag får för mig att leverera... fräcka, fyndiga, roliga och glimmrande inlägg... å då går det alltid käpprätt åt helvete... för jag kan inte vara någon annan än den jag är... och ska definitivt inte ge mig på att försöka vara någonting annat... och jag ska vara ärlig och erkänna att det händer att jag är nöjd med ett inlägg... tycker att jag får till det... och det är en härlig känsla...

... som förvandlas till en fruktansvärd känsla att bära nästa gång jag sitter här och skriver...

... låter det konstigt... nä jag tror inte det... för inte fan är jag ensam om att sitta i landet lagom och tycka att det är fan så mycket enklare att ta skit än att få beröm... skit är skitenkelt (visst kan jag vara fyndig *L*) att handskas med för mig... det bara studsar... skit rinner av och är enkelt att hantera... på den tiden jag söp var det oftast genom en rak höger... nu kan jag maskera det bättre... le och säga att det kanske du har rätt i samtidigt som jag tänker tankar som...


... "döööööö ditt svin"... "jag ska fan visa dig"...

... beröm är lite svårare.

"Du skriver bra"... förvandlar jag snabbt till att jag måste skriva bättre... och resultatet låter inte vänta på sig... och stavas... bloggtorka... jag vill så jävla mycket och ställer så orimligt stora krav på mig själv att det blir helt...

... tomt...

... mellan mina öron... och att jag känner mig frustrerad vis dessa tillfälle ser jag som något positivt... för det visar mig att jag trots allt har någonting som gör att jag vill fortsätta att skriva... och förhoppningsvis är det att jag tror mig ha någonting som jag vill förmedla... nämligen... vad det hela handlar om för mig... att få skriva... varken mer eller mindre än...

  

...en vaaaaaaaanlig blogg av en vaaaaaaaanlig vacker och värdefull kille...


Kommentarer :

#1: Stefan Myrén

Hehe, världsmästar-Peter slår till igen.



Denna gång är det världsrekord i skriveri. Ett par Pulizer, stora journalistpriset och en plats i svenska akademin inom 6 månader, max.



Ta, det lugnt min vän. Du ska skriva för att må bra, inte må bra för att du skriver.



Var ren, var sann, var snäll.



Gud vare med dig, för nu har jag inte tid längre.



Tittar förbi senare,



/Stefan

skriven
#2: peter

Hehe... tack...



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :