En naken man...

... i morgonrock sågs nyss i min trädgård.

Han gjorde en snabb rusch till soptunnan... och i den skumma skymmningen kunde det skymtas...


... ett naket ben.

Vad är det då som pågår här ute i skogen där jag bor kan vän av ordning fråga sig... ska vi ringa till aftonblaskan så att de kan skriva om dessa nakenchocker?

Jag tror inte att det behövs... jag kan ge lugnande besked... det var bara en sjukling som förvånat la märke till att det inte är någon större mening med att klä på sig idag... hupp... var tog denna dagen vägen... jag hann ju inte ens klä på mig innan det var dax för att gå och lägga sig... så kan det gå till här ute på landet när inte klockan får bestämma över dagen... och någonstans så känns det rätt skönt faktiskt... som en frizon... en tidlös frizon.

Men jag ska också erkänna att jag hajade till en liten smula när jag kom till insikt om att jag bara låtit en dag gå... bara så där... visst jag är en smula krasslig men det var ändå med ett uns av skam jag fick denna insikt... precis som om det är lite förbjudet att tillbringa en hel dag i morgonrock... att jag minsann ska skämmas över att jag inte presterat någonting denna dagen... tack och lov så fattar jag att det är mina inre spöken som pratar så... mina defekter... rösterna som säger att jag måste bli lite bättre... att jag inte riktigt duger... att jag ska vara duktig och inte sticka ut från mängden... samma röst som tycker att jag är lat...


... för att mina springskor fått vila idag... rösten som påminner mig om att jag minsann har bestämt att jag skulle springa idag.

Den rösten säger åt mig att nu kan jag skita i att springa överhuvudtaget... att jag lika gärna kan lägga av med min springning för alltid... för den rösten vill att jag ska slå på mig själv för att jag sitter i morgonrock fortfarande... den rösten vill att jag ska skämmas... känna mig värdelös och att jag lika gärna kan börja knarka igen... för den rösten vill inte att jag ska bli frisk... den rösten vill att jag ska dö...

... den rösten är min sjukdom... för min sjukdom sitter mellan mina öron och vill inte att jag ska prata med någon annan än mig själv... den rösten kallas ibland för "Diffe" eller "MP" (missbrukarpersonligheten)... och den rösten är min fiende... inte livet... inte min omgivning... nä min värsta fiende är faktiskt jag själv...

... en ensam beroende är i dåligt sällskap.

Om jag pratar med mina vänner så tycker de att det är helt okej att jag tar det lugnt nu när jag är sjuk... och mina vänner ger fullkomligt fan i om jag sitter naken i min morgonrock en hel vecka... tro jag *L*.

Kommentarer :

#1: Carina

Läser din blogg och ler...så här kommer en stor kärleksfull och helande kram...



krya på dej min vän!

skriven
#2: peter

Mmmmm... den värmde gott ska du veta min fina fina vän... tack...



(((kram)))

peter

skriven
#3: Anonym

tyckte ja kände igen den bilden o gillade den...igen...

skriven
#4: suzanne

TACK! och efter att ha läst detta är jag/du inte ensamma längre! hjärtekram <3

skriven
#5: peter

Det är en väldig kraft i att slippa vara ensam... tack...



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :