PETERS BLOGG

... är en gåva.

När någon i ens omedelbara närhet dör så blir det uppenbart att livet är värdefullt... och i allra högsta grad väldigt begränsat... vi föds... lever ett tag... sen dör vi... punkt slut.

Jag är inte rädd för döden... inte idag iallafall... inte för att jag sitter inne med informationen om vad som händer efter att vi dött... nä... jag har inte en blekaste om vad som händer efter döden... det enda jag vet är att våra kroppar slutar att fungera och att det händer oss alla förr eller senare... vi ska ju alla dö... ibland så kan väl jag också vara nyfiken och fundera på livet efter döden... men jag resonerar som så att det får jag ju veta den dagen då jag dör... och att allt har sin tid.

Däremot så snackar jag ibland med de döda... kanske inte så mycket för deras skull utan mer för min egen skull... det känns faktiskt ganska bra att göra det... snacka med de döda... jag började med det några år efter det att min första stora kärlek dött... och jag tyckte om att prata med henne fast att hon var död... så när jag stod framför min pappas dödsbädd i förrgår så var det helt naturligt att snacka med honom trots att han nyss dött... och även om det kändes lite konstigt att krama om en död pappa... så är jag glad att jag kunde göra det.


Änglar finns för alla oss som vill ha någon att snacka med... när, vad och hur vi vill... skönt.