.
Inte hela dagen... men i en halvtimme... exakt 30 minuter... det är min egen julklapp till mig själv.
.
Jag förstår om en och annan höjer på ögonbrynen och kanske undrar om jag blivit dum på riktigt nu... för vem fan vill ha en offerkofta på sig... frivilligt... de flesta av oss skulle väl inte ha någonting emot att istället leva i en fantastisk lyckobubbla där vi alla dansade omkring i ett hav av kärlek... för inte fan vill vi väl må "dåligt"... men fan... jag hatar (lite för starkt ord) begrepp som att må "dåligt" eller "bra" för de säger mig ingenting om mitt mående... "bra" och "dåligt" är inga känslor.
.
Innan jag tar på mig offerkoftan i en halvtimme så ska jag åka till stan och träffa mina barn och barnbarn... fira julafton tillsammans med familjen... men efter det så ska jag åka hem till mitt hus... och fira julafton alldeles själv... inte föratt jag är tvungen utan för att jag vill vara ensam på julaftonskvällen... det finns en underbar lite melankolisk känsla i att få vara ensam en liten stund på just julafton eftersom denna dagen är så starkt förknippad med familj och släkt... så jag ska ta på mig min offerkofta i exakt 30 minuter och sakna mina barndoms jular hemma hos min mormor och morfar... sen ska jag ta av den och njuta av kvällen i mitt stora hus i det småländska vinterlandet tillsammans med skinka och godis framför TV:n... för en offerkofta är bara skön att ha på sig ett litet tag... sen börjar den att klia och bli obekväm.
.
När jag var liten så fick jag uppleva julafton med hela stora tjocka släkten... varje år.
.
Jag minns mina barndoms jular med glädje... och är oerhört tacksam över att ha fått uppleva julaftnar tillsammans med min släkt... detta trots att jag varje år lurade mig själv att äta jättelass av risgrynsgröt som jag inte ens då tyckte om... allt för att få en mandelbit i min mun... en mandel som skulle gett mig en gigantisk (var inte allting gigantiskt när man var ett barn?) marsipangris... jag gillade marsipan skarpt redan då... och det gör jag fortfarande... så visst kan det vara skönt att tänka tillbaka på risgrynsgröten... känna tacksamheten över att slippa äta den... och samtidigt mumsa på en... ja gissa ;-)?