Idrottskille...

... är jag inte.

Och det har jag heller aldrig varit... förvisso trodde jag rätt länge att jag var en gudabenådad fotbollstalang... och att det var medfött... för träna behövde jag ju inte... jag tog hjälp av min beroendesjukdom för att upprätthålla denna illusion... eller rättare sagt jag tog till vara på en av dess egenskaper för att kunna leva i min egen lögn... förnekelsen...

... med hjälp av min förnekelse så lyckades jag över förväntan dölja några av mina brister... som att jag inte kunde trixa mer än tre trixar med en fotboll (det är INGET tecken på bollkänsla)... eller att jag som självutnämd målspottare i vårat korplag aldrig lyckades göra ett enda mål... eller jo föresten... jag gjorde självmål en gång... likförbannat var jag på fullaste allvar helt övertygad om att jag vid närmare 40 års ålder skulle kunna platsa i Inter... förvisso med en lättare träning för en gång skull... det var ju ändå ett proffslag vi pratade om.

Nä, det tog många år innan jag hajade att jag var en sopa i fotboll... att jag inte var en idrottskille... men jag hänger inte läpp för det... nänä... jag lär mig istället att åka snöbräda (vilket underbart namn istället för snowboard)... och tillåter mig att känna stolthet trots att jag är helt färdig efter en heldag i en skånsk skidbacke...


... kan man inte spela fotboll så kan man ju alltid göra något annat... eller hur?

Och fan vet om jag inte känner mig som en idrottskille trots allt... mycket frisk luft och rosiga kinder gör sitt... och om jag nu ínte är en idrottskille... så är jag åtminstone en sund kille på en bräda... en friluftslirare... hehe... det behöver jag inte förneka... det är ju t.om...

... sant...

Kommentera inlägget här :