Det var med hjärtat i halsgropen som jag körde till stan i morse... i tung, tung decimeterhög slask slirade jag mig framåt... får betäckna det som ett rent under att jag inte hamnade i diket... för det var nästan som i visan...
... "än slank jag hit, å än slank jag dit... å än slank jag ner i diket"...
... och redan nu bekymrar jag mig om jag ska kunna ta mig fram till mitt hus ikväll... det var väääääldigt nära att jag körde fast på vägen ut i morse... väääääldigt nära... och jag har inga större förhoppningar om att bonden som skottar min väg kör ut för att skotta slask... även om det är väldigt gott o blötsnö på vägen eftersom han ju inte tyckte att det behövdes skottas när det "bara" har snöat en decimeter vilket det gjorde för någon dag sedan.
Ja jävlar... väder är kraftiga grejer och någonting som verkligen på ett mycket praktiskt sätt lär mig att acceptera verkligheten som den ser ut... ni vet...
... ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden...
... och när jag inser kraften i vädret så har jag ju inga som helst svårigheter att acceptera en kraft starkare än mig själv...
... ni vet det där som jag nuförtiden brukar kalla för... GUD...
... nu menar jag inte att slask är GUD... men jag tror att ni förstår vad det är jag vill säga...