Äntligen...

... så kom jag då iväg... på min springerirunda.

Och det är var med andan i halsen på fler än ett sätt som kubbade runt i skogen... all... och jag menar ALL min kondis har försvunnit... en sak som jag givetvis blev väldigt förvånad över att upptäcka efter sådär en 200 meter... för jag gjorde ju som jag brukar göra... sprang rakt ut genom dörren med ett stort leende på läpparna... stuns i steget och rak rygg... rakt in i väggen.


Det är med en viss stolthet jag kan skriva om mitt springeriäventyr... en nära dödenupplevelse... i väldigt vacker natur... ska man dö ska det vara vackert.

Kommentera inlägget här :