... kändes det när jag kom hem från Stenungsund.
Jag var ju där och föreläste tidigare idag... och väl hemma så sätter jag på datorn och knappar in mig på blaskans hemsida... det första jag får läsa är att det har skett en tågolycka i Stenungsund... och att två unga 18-åriga tjejer omkom... och helt plötsligt så kommer döden nära... insikten om hur skört livet är egentligen.
Och jag ser framför mig alla ungdommar som satt och lyssnade på mig i aulan i förmiddags... satt dessa två tjejer där också?... jag vågar knappt tänka tanken... samtidigt som jag kan känna hur mycket de som lyssnar på mig betyder för mig... men nu tänker jag mest på de anhöriga till dessa två unga tjejer som alldeles nyss rycktes bort från sina vänner... föräldrar... syskon... och alla andra som funnits runt dessa människor... jag tänker på chocken... sorgen... och jag känner mig maktlös... för jag inser att jag inte kan göra någonting mer än att sända mina tankar till de drabbade.
Kommentarer :
#2:
Eva T
Hej min Vän !
Dessa vänner, anhöriga och medmänniskor har du ofta runt dig när du pratar om att se möjligheter istället för problem ....då när du ibland bara rycker på axlarna och bara är sådär.
Då när du är den där Peter som pratar känslor men vägrar känna. Jag gillar kännarpeter bättre :-)
Kram
#3:
peter
Nä det finns inga ord... och kanske har du missuppfatat mig en liten smula Eva... detta har ingenting med att se möjligheter och problem att göra... detta är livet på livets villkor... och då finns det inga ord.
(((kram)))
peter
#4:
Eva T
Möjligheter och problem var bara ett av alla spektra som du använder när du tror att vi kan välja hur vi känner och tar det.
Det var inte ordagrant just här och nu, utan det var bara just det som du kom fram till själv.......Livet på livets villkor och när man drabbas ofta och hårt, då är det lätt att hålla sig för skratt när vi kommer till våra diskussioner.
#5:
Mia
Livet är hårt... ibland undrar jag hur människor orkar komma tillbaka efter så hemska upplevelser som dessa anhöriga får gå igenom.... och så kommer jag på att oftast har vi alla gjort det någon gång...hemska saker på olika sätt och olika styrka, och då får man någon slags kraft att gå vidare igen ♥
Fy.... Fruktansvärt... Finns inga ord.... Kram på dig
skriven