.
Tänka sig att jag inte längre är så rädd för att vara rädd... jag... killen som i stort sett hela mitt liv låtit min egen rädsla styra de flesta (ja, nästan alla) mina handlingar och val i livet... så länge jag kan minnas har jag gått omkring med en obekväm klump av rädsla in min mage... rädsla att inte duga som den jag är... rädsla för att få stryk av mina kompisar i skolan... rädsla för att någon skulle se hur rädd jag var... rädslan för att vara rädd.
.
Frihet kan vara att slippa vara rädd för att vara rädd längre... om ni frågar mig.
.
Fortfarande så kommer den välbekanta känslan över mig lite då och då... men det gör inte så mycket... jag kan acceptera min rädsla som vilken annan känsla som helst den och då brukar den ganska snabbt försvinna... kanske skulle någon psykolog kalla det för posttraumatisk stress eller något annat... mig spelar det ingen roll... tycker kanske nog mest att det kan vara lite skönt att bli påmind om hur det varit... så att jag kan jämföra med ur det är idag... för det är fan sant... jag är inte längre rädd för att vara rädd... och det mina vänner... det är frihet för mig.