PETERS BLOGG

.

Om någon timme så ska jag ännu en gång stå framför en publik som är där för att lyssna på mig... jag är som vanligt en smula spänd inför uppgiften... och det spelar liksom ingen roll att jag varit ute och föreläst i över 10 år... rädslan har inte blivit mindre med åren som gått... tvärtom så blir jag allt mer nervös med åren... och det är väl precis som det ska vara... inget som förvånar mig längre... mina egna krav på mig själv ökar ju hela tiden... så klart.

.

Jag hörde någonstans att en av de saker som människor i allmänhet var räddast för var just att stå framför en grupp människor och prata... och det kan jag bara hålla med om... men jag tycker samtidigt att det är bland det roligaste jag vet... jag älskar att föreläsa... att använda min rädsla som ett drivmedel och att kasta mig in i en känsla av att balansera på gränsen där rädslan skulle vilja få mig att fly... men där förståndet säger åt mig att stanna kvar... och peppar, peppar... än så länge har jag inte låtit rädslan ta över och flytt fältet.

.

Så det är ganska skönt på ett lite konstigt sätt att sitta här och känna hur rädslan kommer på besök... att inte låta den styra mig utan istället acceptera rädslan för vad den är... en känsla bland alla mina andra känslor... att vara rädd och nervös är inte hela världen... det är väl de flesta av oss människor lite då och då... hade jag däremot aldrig varit rädd... ja då hade jag verkligen haft anledning att vara rädd.