.
Vi lever i ett samhälle där det frikostigt delas ut diagnoser till höger och vänster... det är olika bokstavskombinationer och diverse andra namngivna tillstånd som förklarar vad som är "fel" på människorna som inte riktigt uppför sig på ett sätt som passar i vårt samhälle... det kan handla om att inte kunna sitta still på en stol i flera timmar i en skola som kanske prioriterar matematik framför gymnastik... eller att må skitdåligt och bli deprimerad för att tjejen som man bestämt sig för att leva med resten av livet hade en helt annan idé om just den saken och valde att göra slut istället.
.
Igår så satt jag i ett rum tillsammans med människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer... "vuxna barn" är benämningen på de människor som växer upp i en miljö präglad av missbruk i en eller annan form... jag är tyvärr helt övertygad om att var och en av oss hade kunnat knalla upp till en läkare som ganska snabbt hade kunnat ge oss en diagnos... och det skrämmer mig eftersom jag är av den mycket enkla åsikten att... en onormal reaktion på något onormalt är helt normalt.
.
Tillsammans i en kärleksfull gemenskap är nog den bästa medicinen för mig.
.
Jag kan förså lättnaden i att få en diagnos när man har känner sig annorlunda och utanför... som en förklaring på att det finns en orsak till att man mår som man gör... men om jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag en kille som i den största delen av sitt liv kännt sig både annorlunda och utanför... som använt sig av alla möjliga droger för att råda bot på detta och slippa känna på dessa känslor... och visst... knark och sprit funkar visserligen för stunden... men för mig var det en kortsiktig lösning som på sikt bara gjorde mitt tillstånd värre... och jag kände mig faktiskt lättad den dagen då jag fattade min "diagnos"... att jag var alkolist och narkoman och inte "bara" galen.
.
Min medicin är gemenskap... att få vara en del av någonting större än mig själv.
.
Det som skrämmer mig i vårt samhälle är inte att vi ger människorna alla möjliga lika och olika diagnoser... det som skrämmer mig är att vi skapar ett samhälle utan den mångfald och färg som alla våra olikheter tillför en grupp... att vi skapar en norm för vad som är "normalt" som är så jävla smal att snart inte en enda människa får plats i den mallen... och att det enda sättet att få någon bekräftelse och bli sedd är att "fixa" sig en diagnos.
.
Jag är oerhört tacksam och glad över att jag har hittat en gemenskap som får mig att förstå att jag är precis lika normal/onormal som vem som helst... och en del av samhället vare sig samhället vill det eller ej.