.
Jag älskar Idol... jo det är fan sant... kanske inte så mycket finaler och sånt... men nu i början när vi får höra och se alla dessa fantastiska och så underbart mänskliga människor som tar mod till sig för att sjunga framför fyra mer eller mindre dömande personer... och jag kan lida när de gör någon ledsen genom att säga taskiga grejer... och jag kan skämas över att sitta och titta på... tills... det plötsligt händer... miraklet.
.
Visst kan jag skämmas över att se på när det bedöms vem som vinner en biljett.
.
För efter att ha skrattat... chockats... skämts... och låtit mig beröras på både det ena och andra sättet (för jag blir verkligen berörd av detta program och alla människor med deras drömmar och förhoppningar)... så händer det... när jag ser en riktig talang köra över juryn... och jag börjar gråta över glädjen jag får se... eller ännu bättre... när jag redan har fått tårar i mina ögon det efter att ha sett han/hon sjunga... bara för att de är så jävla bra helt enkelt.
Känner igen mig fullständigt.....visst är det härligt att känna så mycket .......trots att kinderna blir våta ibland.....att kunna känna sån lycka o glädje för någon annan människa är en gåva.....Kram
skriven