... lider jag inte av.
.
På väg in till jobbet nu i morse så snackades det om ansiktsblindhet... och jag kunde inte låta bli att fundera lite på hur det skulle vara... om jag hade varit ansiktsblind kanske jag hade sluppit mitt problem med att sätta namn på alla de ansikte som jag faktiskt känner igen... för jag lider nämligen av att jag har förbannat svårt att komma ihåg vad människorna som jag träffar på min resa genom livet heter... och det är skitjobbigt.
.
Jag har inga större problem med att känna igen människor... men deras namn eller vad vi träffats vet jag sällan.
.
Ta bara konventet i Stockholm förra helgen... jag har varit på väldigt många konvent under den tid jag har varit drogfri... och träffat hur många underbara människor som helst... människor som betyder mycket för mig... väldigt mycket... det är inte så himla skoj att tappa bort namnen då... man kommer liksom till en gräns när det inte längre är helt okej att berätta för någon att man inte kommer ihåg han/hennes namn... samma sak på mitt jobb... det är inte liksom inte helt enkelt att fråga vad någon heter efter 2 månaders dagligt umgänge... då håller jag hellre käften och låtsas som ingenting.
.
Hade jag varit ansiktsblind så hade jag inte haft detta problemet... men å andra sidan så kanske jag hade uppfattats som så himla dryg och arrogant att jag inte haft några vänner att komma ihåg namnet på heller... det verkar inte vara så himla skoj att vara ansiktsblind heller... men vissa fördelar fanns det nog ändå... som att inte komma ihåg hur sin egen fru ser ut... det måste ju vara väldigt spännande.
Tack, otroligt skönt att höra att jag inte är ensam om namn minneslust ;)