.
Öppnade spotify på min dator... knappade runt lite grann och plötsligt som en blixt från klar himmel så sitter jag och lyssnar på Mikael Ramel... Artificiell prana... tidsresan är ett faktum... jag är tillbaka i min första egna lägenhet som låg på första våningen på Briljantgatan i Frölunda... där satt vi ett gäng på mattan jag fått av min pappa... mattan som aldrig blev tillskuren utan låg uppvikt en liten bit på väggarna... på stereon som jag hade köpt för min första lön strömmade ljudet från Mikael Ramels skiva ut ur högtalarna... och vi sjöng med i texten som vi hade lärt oss utantill medans vi meckade ytterliggare en holk och kände oss som de friaste människorna i hela världen... osårbara och odödliga.
.
Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan jag bodde i min första lägenhet.
.
Ingen i hela världen hade kunnat få mig att förstå att jag var helt ute och fladdrade på den tiden... att jag skulle kunna ta skada av att röka brass fanns inte i mitt medvetande... jag kände mig fri... helt oförmögen att inse att jag redan då hade hunnit bygga en hel del på muren i mitt eget inre fängelse... att jag egentligen var på väg att bli allt annat än fri... men idag så kunde jag känna känslan i min tidsresa... samtidigt som jag känner mig fri... på riktigt... och vet ni vad... jag tycker fortfarande att musiken svänger riktigt, riktigt bra.