... och galen.
.
Det händer att jag kan sakna känslan av att vara helt besatt... ni vet så där skönt kär och galen... men så stannar jag upp och tänker ett varv till... det finns ju en baksida (eller i de riktigt lyckliga fallen en framsida) eftersom det tillståndet är övergående... hörde för några dagar sedan att vi människor som längst kan behålla den känslan i ett och ett halvt år... sen är vårt dopaminsystem helt enkelt mättat... och då gäller det ju att fixa nästa fas... "knyta an fasen"... eller dess rätta namn... kärlek... en betydligt djupare och mer varaktig känsla än både lust och förälskelse... en känsla som jag tror att man måste underhålla och vårda för att den ska kunna bestå... och helt ärligt... det är fan inte så lätt som det låter... eller som man tror när man är förälskad och inte har någon som helst förmåga att se några som helst brister hos sin utvalda...
... jag har fortfarande inte klarat av att anpassa mig fullt ut i en relation (annars hade jag ju varit gift vid det här laget)... och ofta haft ont i magen när jag inte lyckats leva upp till mina egna förväntningar... jag har fått för mig att det var mitt ansvar att få andra människor att må bra... och bara det kravet har ju gjort att jag betett mig precis tvärtom... fullständigt självcentrerat och väldigt egoistiskt... och nä... det är inget som jag är vidare stolt över.
.
Ibland är det väldigt skönt att bara ha sig själv att tänka på... att kunna flyga vart man vill när man vill.
.
I förrgår så kunde jag för första gången på länge känna den där lite besatta känslan som en tjej kan få mig att känna... jag är inte som jag trodde helt befriad från denna besatthet... och känslan satt i några timmar... sen gick det över och allt var som vanligt igen... för jag är ju killen som trivs med att vara självbo... friheten att kunna göra vad jag vill när jag vill gillar jag... visserligen så kan jag förstå att det även djupt inom mig säkert också finns någon form av önskan att dela allt med en annan människa... men fan... just nu har jag faktiskt inte tid med det.
.
Grejen är väl bara att när besattheten tar tag i mig och jag blir riktigt kär och galen igen så är jag helt chanslös... då är det bara att hoppa på tåget och hänga på... men innan det händer igen så ska jag se till att njuta av livet som självbo... fullt ut.
Oj, vad jag kände igen mig starkt i det där! Det är skönt att få rå sig själv men ändå är man ju inte skapt för att leva ensam. En svår sits...
Kram!