Arg...

... blev jag.
.
Jag kände riktigt hur ilskan i mig bubblade upp till ytan... inget som jag visade... men känslan tog tag i mig och jag kände hur harmen i mig växte... jag kände mig åsidosatt... utanför och dissad... ingen vidare trevlig känsla för en kille som mig... men jag höll masken... det var inte läge att visa personalen vad jag kände... jag log och sa adjö... satte mig i bilen och kände hur jag kokade... åkte en mil innan jag ringde till min sponsor... inget svar... men jag hade lagt ut en krok... jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle få kontakt med mitt förstånd.
.
Att låta ilskan bubbla upp är inget att vara rädd för... så länge jag inte aggerar ut på den...
det är bara en känsla och jag behöver inte vara styrd av den... himla skönt att veta.
.
Mycket riktigt... min sponsor ringde upp efter ett kort tag... vi snackade lite om vad det var som hände och varför jag reagerade så starkt... och sen var det skönt att bolla lite på hur jag ska aggera vidare när det gäller denna kontakt... och vi kom fram till en plan... och jag kunde släppa min harm... ilskan har runnit av mig och idioterna som fanns runt omkring mig har försvunnit ännu en gång... och istället ersatts av en känsla av förståelse och acceptans... himla skönt tycker jag... och vet ni vad... min ilska var det inget fel på... den kan jag t.o.m. tycka var en smula berättigad... men det var samtidigt väldigt skönt att bara låta den vara utan att aggera på den.

Kommentera inlägget här :