... blir allt viktigare med åren.
.
Jag var ute och hälsade på en vän igår och det blev himla sent... klockan visade på 04.30 när jag parkerade bilen utanför mitt hus... och jag stapplade in, slet av mig kläderna och stupade i säng... somnade innan jag hann slå i kudden och vaknade inte förrän min dotter ringde och väckte mig i morse... som i en dimma hörde jag hennes röst långt, långt borta... hon ville ha hjälp men den grej och det ställde jag ju så klart gärna upp på... men hon fick lova att ringa och väcka mig en gång till... och nu sitter jag här... ögon fulla av grus... och känner mig nästan medvetslös... det kostar på att vara upp länge en lördagskväll.
.
Det var skillnad när man var ung... då kunde man vara uppe hela nätterna utan att bli trött.
.
När jag var ung så var jag alltid killen som steg upp först och la mig sist... säkert så var en av anledningarna till det att jag var livrädd för att missa någonting... jag ville liksom vara med överallt alltid... det är en himla tur att det inte är så längre... för jag märker idag hur viktigt det är för mig att lägga mig i tid... och jag kan inte låta bli att undra lite över när det blev så... vissa förändringar liksom bara smyger sig på... det är lite som det där med flinten... en dag så fanns den bara där... och jag fattade inte riktigt var den kom från.