... och ovisshet.
.
Jag befinner mig i en situation där jag av naturliga skäl är väldigt orolig... och det är en i allra högsta grad berättigad oro... det finns med andra ord sakliga skäl för min oro... men jag kan ändå inte låta bli att begrunda vad oro och rädsla gör med mig... att jag behöver hjälp att hålla kontakt med mitt förstånd är uppenbart... för oro i sig är en känsla som väldigt lätt tar med mig på en resa mellan mina egna öron... och då oftast en skräckresa fylld av katastroftankar... det jag inte har en aning om förvandlas till tankar om fullständiga katastrofer och jag upplever dem som sanningar... vilket får mig att handla väldigt irrationellt och ologiskt... och jag har naturligtvis inte en chans att hejda dessa tankar ensam... och jag behöver hjälp utifrån för att få kontakt med förståndet.
.
När hjärtat slår några extra slag av oro och rädsla så är det lätt att drabbas av katastroftankar.
.
När oron griper tag i mig så får jag stora problem med att förstå att 90% av det jag oroar mig för aldrig händer... och att jag ofta hittar på saker helt i onödan som gör mig räddare än vad jag behöver vara... och den rädslan får mig att bli arg... en ilska som om den får råda och styra mina handlingar får mig att göra saker som jag skäms över... och den skammen gör att jag isolerar mig och flyttar in i huvudet på mig själv för att rättfärdiga mina handlingar... och så är cirkeln sluten... ännu mer oro... ännu mer rädsla... ännu mer utaggerande... ännu mer skam... ännu mer ren galenskap... vipps så har jag skapat mig en värld fylld av ondska och hemska människor... och det är natuligtvis inget som gör saker och ting bättre.
.
Och vet ni vad... det smittar.
Känner igen mig......det är fan i mig inte enkelt att vända bort katastroftankar .....men det är inte heller omöjligt.......tänker på dig och skickar över en stor kram med mycket kärlek .....du(ni) finns i mina böner.