... är jag inte så bra på.
.
Det är inte utan att t.o.m. jag själv märker att jag är en av de elever som räcker upp handen mest i vår klass... i tid och otid sitter jag där och viftar med min hand... och det är ju så jag funkar... blir jag engagerad så blir jag... det finns liksom inget mellanting... allt eller inget... precis som vanligt... och jag har bett mina klasskompisar om hjälp... att säga åt mig om jag blir för mycket... själv lär jag nog inte märka när jag går över gränsen.
.
Lagom är inte riktigt min melodi... det är som när jag håller i yogan på stranden... då spelar vädret ingen roll.
.
Å andra sidan så kan det ju också vara en fördel att vara engagerad... att jag brinner lite extra nu när jag fått chansen att studera på Lunds Universitet är ju inte helt fel... och även ett tecken på att det är en himla bra kurs som jag fått gåvan att medverka på... vilket jag ju gör... medverkar alltså... och helt ärligt så ser jag att jag inte är ensam om att ta plats... som tur är... och vet ni vad... jag känner faktiskt att jag har något att tillföra på denna utbildningen... och då är det fan inte lätt att hålla käften.
Det är väl inget fel att vara engagerad? Då är det värre med de som ALDRIG räcker upp handen. Jag håller med dig om att har man tankar och funderingar så ska man ventilera dem! :)
Lycka till med utbildningen!
Kram