Jag blir så...

... trött.
.
Att blogga när man är på resande fot har sina sidor... en som är ganska frustrerande är när inlägget man just skrivit bara... försvinner... då är det ofta täcknigen som har knasat sig och alla orden har bokstavligt talat flugit rakt ut i cyberrymden... suck.
.
Det är många känslor som kommer upp till ytan när jag tänker på min grupp.
.
Nyss... eller nja... för en timme sedan... så skrev jag en blogg om hur tomt det kändes att vara färdig med vårt projekt... att jag saknade vår grupp hur mycket som helst... men... att jag samtidigt kunde känna tacksamhet över att ha fina vänner att sakna... och att jag kanske ville spara denna fina grupp på ett alldeles speciellt ställe i mitt hjärta.
.
Jag var faktiskt inte riktigt beredd på att bli så himla känslomässigt berörd av ett gäng socionomstudenter.

Kommentera inlägget här :