Att provocera...

... är kanske inte så snällt.
.
Jag kan ju bara inte låta bli att provocera lite då och då när jag får chansen... och igår så kunde jag inte låta bli att lägga märke till att jag kanske gick en smula för långt... prästen såg allt lite konfunderad ut då jag brast ut i ett påstående om att... allt är perfekt... har alltid varit perfekt... och kommer alltid att vara perfekt.
.
Ibland så skulle jag behöva knipa igen brödintaget och lyssna lite mer på min omgivning.
.
Jag blev förvånad över reaktionen eftersom jag nog trots allt hade lite fördommar... som att en präst skulle förstå vad det var jag ville säga med mitt påstående... men hans tolkning var uppenbarligen inte ens i närheten av vad jag kunde förvänta mig... han perspektiv var nog lite mer mänskligt... och med det menar jag att han tänkte på alla de människor som lider på vår jord... och sett ur det perspektivet så kan jag väl hålla med om att det finns en hel del att önska... mänskligt lidande finns det ju i överflöd... och om man tänker på det viset så kan jag verkligen förstå att man blir en aning provocerad av mitt uttalande.
.
Men... när jag står i min trädgård och spanar upp mot stjärnorna... fattar att jag befinner mig mitt ibland dem och förstår hur pyttepytteliten jag som människa egentligen är... och ser det stora i det... ja då inser jag i djupet av mitt hjärta att... allting är perfekt... har alltitid varit perfekt... och kommer alltid att vara perfekt.
.
 

Kommentera inlägget här :