... har förföljt mig i några dagar nu.
.
Med jämna mellanrum så hamnar jag i ett tillstånd som jag tycker är minst sagt obekvämt... en inre oro som gör att jag mest går omkring och känner mig... rädd... och jag har ingen större lust att stanna upp i den känslan heller... "bort, bort"... skriker det i hela mig... fast jag vet att det "bara" är en känsla... och att det med all säkerhet är någonting som jag behöver gå igenom för att komma framåt i min mentala utveckling... jag håller ju på med ett projekt där det är tänkt att jag ska växa upp och bli lite mer vuxen rent känslomässigt... för jag är fortfarande en smula känslomässigt outvecklad... man kan säga att jag stannat upp lite på vägen... och att ha levt som missbrukare i alla dessa år har ju inte direkt utvecklat mig känslomässigt... tvärtom så är det väl just det som fått mig att stanna i växten så länge... i vilket fall som helst så är det dax att växa upp nu... och det finns inga genvägar här heller... känslor behöver bearbetas för att kunna läggas på sin rätta plats... så även min inre oro.
.
"Det gör ont när knoppar brister"... men det blir himla fint till slut.
.
Jag känner att jag behöver skriva om det här för att påminna mig själv om någon dag... då denna känslan är som bortblåst och jag "glömt bort" hur det känns... mest för att påminna mig själv om att det inte är så himla farligt att känna på "obekväma" känslor... och sist men inte minst... visa mig själv att det går över till slut.