Mina masker...

... Hoppade fram igen. . Jag tänkte nog inte så mycket på det när det hände... Men i morse när jag vaknade så var det uppenbart... Ännu en gång hade jag tagit på mig en av mina masker... Både för min omgivning och mig själv... Den gamla favoriten "glada peter" försökte lura mig att jag tyckte att det var helt okej att missa mitt plan hem... Men det är inte sant... Just nu sitter jag med en stor klump i min mage och ska käka frukost på mitt hotell... En klump av något som närmast är att betrakta som... Kanske ett för stark ord... Men ändå... Ångest. . Jag är inte alls glad över att vara strandsatt på Bali... Just i detta nu skulle jag mycket hellre sitta på mitt plan på väg hem till kylan i Sverige... Det är den bistra sanningen... Har ingen lust alls att åka och surfa idag... Uppskattar inte alls att få vakna för ännu en dag i det varma sköna Sanur. . Den masken jag tog på mig på automatik igår när jag missat mitt plan har jag använt mig mycket av i mitt liv... Och det är väl kanske inte så konstigt... Det är ju för att få slippa känna på känslan som jag egentligen känner... För jag är inte glad just nu... Jag känner mig jätteledsen och mer som en liten övergiven pojke... Det är sanningen bakom min mask... Det är peter just nu... Ledsen, övergiven och ensam. . Nu tänker jag så klart ändå göra det bästa av den uppkomna situationen ... För även om jag är ledsen och lite orolig just nu så kan jag ändå fatta några ( vad jag tycker ) kloka beslut ... Som att prio ett... Fixa mig en biljett hem så att jag vet när jag kommer härifrån... En hemresetid tar nog bort lite av min oro... Efter det kan jag förlika mig med var jag befinner mig någonstans och göra vad jag kan för att "gilla läget"... Och det kan mycket väl ske genom att åka och surfa eftersom jag ju befinner mig på en ö i Indonesien där det är möjligt... Men jag tänker fan inte strunta i och förneka mina sanna känslor... Det är att begå våld på min egen person och det är jag inte värd. . Någonstans så förstår jag att jag just nu upplever någonting som kanske inte känns så jävla behagligt... Men om jag vill bli fri mina masker så är det ack så nödvändigt... Och vet ni vad... Det kändes faktiskt riktigt jävla bra att skriva detta just nu... De känslorna behövde jag känna på... För de är också jag... Ibland så är jag en liten liten och mycket rädd pojke... Och den delen i mig vill också vara med... Jag behöver tillåta mig att känna älskad och omtyckt även om jag inte skrattar och är glad.

Kommentarer :

#1: Pian

Och just nu blev du vackrare än vanligt. Kram!

Svar: Tack det behöver jag höra
Kram
peter

skriven

Kommentera inlägget här :