... är inget att ha.
.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig led av prestationsångest... men jag hade verkligen önskat mig att så var fallet... då hade det varit så mycket enklare att ringa min sponsor... slappna av i möten med kleti och pleti... och framför allt... duga precis som den jag är... och att jag (tro det eller ej) faktiskt utvecklas betydligt mer som människa om jag först lär mig att acceptera mig själv som den jag är just nu... all förändring börjar ju med acceptans om ni frågar mig... lik förbannat så kan jag lite då och då vilja vara någonting som jag inte hunnit bli än... lite mer andlig... kärleksfull... modigare... kunnigare... välj själva... kort sagt... en lite bättre människa än den jag är... och det är ingen annat än väldigt, väldigt sorgligt... för en sak är faktiskt sann... och det är att jag är helt okej... även om jag inte är helt perfekt i alla angelägenheter.
.
Jag är den jag är... oavsett.