... för rädslan.
.
Rädsla är förlamande... jag gillar inte alls att vara rädd även om jag mer än väl förstår att det modigaste som finns är att våga vara rädd... och jag har blivit lite modigare de senaste åren... trampat runt hos en terapeut och lärt mig känna på ångest och andra inte helt bekväma känslor... vissa dagar är det enkelt och andra dagar kan jag bli lite förvånad över tyrkan i min egen rädsla... hur den känslan tar över hela mitt väsen och jag bara med nöd och näppe lyckas hålla kontakt med mitt förstånd... då händer det att jag blir rädd för min egen rädsla... trots att jag VET att jag inte kommer att få mer än vad jag förtjänar... och att jag personligen har ett inbyggt skydd när det blir för himla jobbigt... då jag helt enkelt "bara" stänger av... eller blir arg istället.
.
Mellan mina öron bor en hel kommité... som ibland kan ha lite svårt att hålla sams.
.
Men även om "kommitén" mellan mina öron gör sitt bästa för att krångla till mitt eget liv så känner jag stort hopp... ett hopp om att kanske inte bli kvitt alla mina rädslor... men att jag kanske kan se dem för vad de är... och kunna leva i tryggheten om att allt är har alltid varit och kommer alltid att förbli... helt okej.