... eller knark?
.
Det skrivs ut en väldig massa medicin till medborgarna i vårt avlånga land... och jag har väl inget emot mediciner i sig men kan ändå inte låta bli att reagera i vissa fall... ta bara det här med ångest... ett mycket obehagligt tillstånd för de flesta... och jag har full förståelse för att man vill slippa känna på den känslan... grejen är ju bara att medicin i sig inte är någon bra lösning... tvärtom så verkar det som om medicinen förvärar tillståndet... ångesten känns bara värre och värre ju längre tiden går... den enda lösningen verkar vara att peta i sig ännu mer medicin... och ja... ni fattar... till slut så har sjukvården lyckats skapa ännu en missbrukare... en människa som inte kan leva utan att peta i sig droger... skulle läkaren nu vägra att skriva ut medicinen så tror i alla fall jag inte att den människan skulle sluta peta i sig kemiska substanser... fast då kallas det ju inte för medicin längre... för då har det blivit knark... även om det skulle vara samma substans som han/hon fick utskrivet av sin läkare veckan innan.
.
Ångest i sig är ett helt naturligt tllstånd som vi människor har använt oss av för att överleva.
.
Det som kan skrämma mig är att vi har gjort ångest till en sjukdom... ångest är förvisso en väldigt obehaglig känsla men vi får inte glömma bort varför vi känner ångest... att själva ångesten i sig inte är farlig utan tvärtom är någonting som vi som mänsklig ras har använt för vår överlevnad sedan urminnes tider... dök det upp en stor mammut framför oss så slog den till... ångesten... blodet pumpades runt i de stora blodkärlen... hela kroppen ställde blixtsnabbt om... antingen så flydde vi eller så slogs vi... det handlade om liv eller död... det fanns inte tid för att resonera... kroppen bara handlade... direkt... och hade vi tur... då överlevde vi... och ångesten klingade av.
.
Det enda jag vet om ångest är att den går över... varje gång... och att jag kan "glömma" bort det när jag får en attack eftersom jag bokstavligt talat blir lite dummare när mitt blod har rusat iväg till mina stora muskler... för säga vad man vill om mig... men hjärnan är verkligen inte min största muskel... så den får snällt vänta på att attacken gått över innan den börjar funka som den ska igen.