... observera, acceptera och släpp taget.
.
Det är nog det viktigaste jag lärt mig under det året som jag gått i terapi... och jag kan inte låta bli att fascineras av hur mycket som händer när jag gör... ingenting... jag lider fortfarande av vissa minst sagt obekväma känslor som kommer och hälsar på lite då och då... men nu så börjar det hända grejer när jag känner på de känslorna... i alla fall de gånger då jag lyckas hålla en liten smula distans till mig själv... då kan jag ana någon form av sanning som jag tror kommer att göra mig fri... en sorts acceptans som fyller mig med hopp om frihet... en frihet att leva i nuet utan rädsla för vad som kommer att hända eller för vad som redan har hänt.
.
Att kunna känna hopp känns hoppfullt...
.
Det är onekligen en väldigt intressant resa att utforska sig själv och sitt eget känsloliv... och någonstans så känns det himla befriande att det finns en orsak till att det ser ut som det gör... men mest av allt så känns det hoppfullt och spännande att kunna förändras hela tiden... att sanningen hela tiden är i förändring.