... tar tid.
.
Jag firade drogfri tid inne i stan igår... och då menar jag inte tiden då jag varit rökfri utan tiden som jag nu levt utan att peta i mig knark och sprit... 16 år är en himla lång tid och väl värt att fira... och det är ju på en sådan dag som man passar på att med sina vänners hjälp kolla lite i backspegeln... och se att miraklet fortsätter... för så är det... precis tvärt emot hur det var när jag fortfarande var en aktiv missbrukare då livet föll samman och allting bara blev sämre och sämre hela tiden... nu för tiden så blir det liksom bara bättre hela tiden... resan tar inte slut... livet fortsätter att vara... fantastiskt.
.
Fler och fler av mina masker faller bort... jag är mer mig själv nu än någonsin.
.
En sak som jag tänkte på igår var när en av mina vänner sa att jag blivit en smula mer mänsklig det sista året var att det är ett resultat av att arbeta med mig själv... att det är en befrielse att inte alltid behöva gömma mig bakom en mask utan bara kunna slappna av och vara mig själv... lite då och då... för så är det ju... Rom byggdes inte på en dag och tid tar tid... men en sak kan jag säga... och det är att ett drogfritt liv är ett liv värt att leva.