... i Göteborg.
.
Det är inte många människor jag möter på min väg till tåget i ett nästan öde Göteborg tidigt på morgonen... och det är rätt shysst att få lite tid till sig själv så här tidigt på morgonen... rent av lite meditativt att sätta ner en fot framför den andra och ta sig fram på de tomma gatorna... att strosa genom parken där jag köpte mig en och annan rökbit i min ungdom på den tiden då jag bodde i denna stad för en herrans massa år sedan och glädjas över att jag inte längre är narkoman... visserligen så hade jag på den tiden inte fått så stora konsekvenser att mitt drogande och var inte ens medveten om att jag hade några problem... men vem är det i den tidiga romansfasen av ett missbruk... några av oss som var med på den tiden slutade av sig själva efter att ha provat på ett litet tag... men vi var några (allt för många om jag ska vara ärlig) som fortsatte att peta i oss droger av alla de slag... länge... alltför länge... och som ni ju alla vet så blir man ju inte lyckligare av att knarka... det är in fakto rent ut sagt ett jävla skitliv att vara narkoman... det går ju med 100% säkerhet alltid åt helvete förr eller senare... har man tur och överlever så händer detta förr och då finns det ju alltid en möjlighet att göra om och göra rätt... jag är personligen väldigt glad över att tillhöra det fåtal som fått chansen att leva ett helt nytt liv som drogfri... ett liv bättre än vad jag någonsin trodde var möjligt.
.
Jag besöker inte längre vasaparken i Göteborg för att köpa mig en flummig rökbit... det känns bra.