... så himla trött.
.
Det var inte lätt att gå upp i morse... och jag känner i hela kroppen hur den senaste tidens turbulens i mitt känsloliv har sugit musten ur mig... jag tror att det är min kropps sätt att tala om för mig att nu är det hög tid att plocka av mig offerkoftan och göra någonting åt min situation... tack och lov så är det ett konvent i helgen där jag kan fokusera på att göra service och ta mig ur min bubbla av självömkan och destruktiva tankar... jag behöver lite semester från mig själv... och vad kan då vara bättre än att göra positiva saker för min omgivning... som att ta ett kliv in i gemenskapen och sprida budskapet om att det finns ett liv utan droger för den som så önskar... lägger jag min energi på det så är jag helt övertygad om att mina batterier laddas och ger mig de förutsättningar som jag behöver för att kunna acceptera livet på livets villkor... ett liv fyllt av både glädje och sorg.
.
Vilken gåva det är att ha en gemenskap fylld av kärlek och omtanke när livet jävlas med mig.