... jag faller fritt.
.
Å så kom de då... alla känslor på en och samma gång... och jag faller ner i avgrundshålet... en hissnande och mycket obehaglig upplevelse... visst jag fattar... stanna kvar i känslan den kommer att gå över... börja för fan inte att självömka... men känslorna föder tankar... tankar av skuld och skam... jag känner mig helt jävla värdelös... varför gjorde jag så... varför gjorde jag si... vem är jag egentligen... det är lätt att slå på mig själv när allt kommer på en gång... förnuftet tar semester och jag faller... fritt.
.
Var tog han vägen killen på berget... finns han kvar där inne någonstans?
.
Känslor... det är "bara" känslor... jag behöver inte aggera på dem... jag behöver bara klippa av mig fingrarna som vill skicka sms och förklara allt allt bara är ett enda stort missförstånd... så jag stannar upp... skriver och får en liten gnutta kontakt med mitt förstånd... som säger åt mig att... andas... andas långa djupa andetag... och vänta... det kommer att gå över... jag behöver inte fly... bara stanna upp och låta Gud ta hand om resten... känna på den lilla sista flämtande lågan av hopp... för det kommer att bli bra... till slut så blir det precis som det ska bli... alltid.