Livet...

... på livets villkor.
.
Att sörja en förlust är inte helt enkelt... naturligtvis så är det helt okej att vara ledsen men i sorgen så finns det en bit av mig som mer än gärna vill använda denna i sig obekväma känsla till att tycka synd om mig själv... att skylla allt som händer på någonting utanför mig själv för att slippa se min egen del i varför jag är ledsen... en annan del vill att jag skyller allt som händer på mig själv... och ytterligaren en del i mig vill acceptera livet som det är... konflikten mellan alla mina jag pågår mellan mina öron... förståndet förstår och mina känslor känner... mycket och mest hela tiden... offerkoftan som vill att jag ska självömka åker fram med jämna mellanrum och ersätts lite då och då av en gnutta hopp om att allt egentligen är precis som det ska vara och att det kommer att bli bra till slut... och mitt i allt detta så fortsätter liver runt mig precis som om ingenting har hänt... bussar följer fortfarande tidtabellen och jag kan förundras över min relativa betydelse i det stora hela.
.
Livet på livets villkor innehåller det mesta... ja nästan allt.
 

Kommentera inlägget här :