Stolta...

... ska vi vara.
.
Efter att ha lyckats hålla mig rökfri i 15 dagar så känner jag mig faktiskt stolt... och det är himla fräckt att vi har lyckats göra det tillsammans jag och min älskling... för att bli rökfri innebär samtidigt en känslomässig resa för mig av rang... mitt tålamod har varit lite naggat i kanten kan man väl säga... och min toleransnivå något begränsad... med andra ord... mitt känsloliv är väldigt aktivt... man kan väl säga att jag är väldigt nära mina känslor... på gott och ont... jag tycker att vi är fantastiska som kan stötta varandra genom att tillämpa massor av acceptans och ödmjukhet... och jag måste nog lite motvilligt få erkänna att jag tvekar om jag fixat detta ensam.
.
Den enda rök jag får i mig just nu är röken från elden i trädgården.
.
Annars så börjar den värsta abstinensen att klinga av... mina röksug kommer allt mer sällan... det var den tredje och fjärde dagen som var värst... idag så är jag mest förvånad över hur enkelt det är... och faktiskt har varit hela tiden... okej... jag har väl fått lite damp mellan varven men mycket värre än så har det faktiskt inte varit... och det där med känslolivet... jag VET av erfarenhet att om en vecka eller två så är jag i bättre balans rent känslomässigt än vad jag någonsin mäktar med när jag petar i mig nikotin... betydligt närmare mina egna känslor... och får därmed gåvan att kunna utrycka dem omedelbart istället för att trycka ner dem med nikotin... och när jag släpper ut mina känslor direkt så överreagerar jag inte längre... och mina känslor blir hanterbara på ett för mig väldigt befriande sätt... jag behöver inte bygga harm och ilska inom mig... när jag kan få ur mig mina känslor direkt så pyser även min ilska ut utan att jag lägger så stor vikt vid den... och helt ärligt... jag märker knappt av den ens en gång... bara det gör det värt att leva rökfri.

Kommentera inlägget här :