PETERS BLOGG

... är intressanta.

.

Jag vågar påstå att jag har en riktigt bra föreläsning... och den ultimata tiden jag behöver är ca. 2 timmar om jag vill leverera mitt budskap på bästa sätt... nu har jag fått en utmaning som heter duga när jag "bara" har en timme på mig... och jag funderar lite på vad jag kan ta bort utan att förstöra helheten... när man föreläser om beroendet så tror ju många att det handlar om droger... så jag har beslutat mig för att plocka bort biten om hur och varför jag använder mig av en kemisk lösning på min beroendeproblematik... nu kommer det inte att räcka... jag har fortfarande minst en halvtimme kvar för att komma ner till en timme... vad kan jag ta bort utan att mitt budskap försvinner?

.

Utmaningar är spännande... och förhoppningsvis utvecklande.

.

... är tydliga.

.

Igår så var jag på VågaVa i Ljungby och idag så hänger jag i Halmstad där vi ju också finns... det är en märkbar skillnad eftersom AF i Halmstad inte tyckte att det var något jobb vi utförde när vi inte startade upp olika projekt för att tjäna ihop pengar till vår verksamhet... det räckte inte att finnas till hands för de personer som sökte sig till oss för att få hjälp med sitt missbruk eller anhörigproblematik.

.

Om vi gjort rätt eller fel i Halmstad får väl framtiden utvisa... en sak är i alla fall säker och det är att det finns ett behov av stöd och hjälp för vår målgrupp... det är långt ifrån alla som vågar/vill söka hjälp av kommunen... och då kan det vara guld värt att ha ett ställe att gå till och kunna vara helt anonym... helt kravlöst... att vi gör ett fantastiskt arbete när vi hjälper varandra att bibehålla vår drogfrihet är ställt utom allt tvivel... vi kanske inte tjänar massor av stålar men å andra sidan så sparar vi in tillräckligt med pengar och mänskligt lidande för att vän av ordning säkert förstår att vi är en mycket lönande verksamhet.

.

Vårt huvudmål är att alla som vill ska få en realistisk chans att kunna leva livet på livets villkor... drogfri.

.

... har blivit STORT.

.

Sitter här i Ljungby och funderar lite över hur VågaVa har vuxit genom åren som gått... det var allt några år sedan jag och leffe satt i den lilla lägenheten på Olofsgatan 3 och lät en idé bli verklighet... nu sitter jag på skånegatan 2 och slås av hur himla bra det blev till slut... fullt av boende på vårt VågaBo i Ljungby, Halmstad, Lidhult och ute på landet i VågaVilla... redovisningar och avslutningar på vår öppenvårdsbehandling... en secondhandaffär... möbelavdelning... snickeri... cykelverkstad... och sist men inte minst... ett ställe att komma till om man har problem med missbruk eller har någon i sin närhet som missbrukar... eller "bara" känner sig lite utanför och vill ha en gnutta kärlek.

.

... röster mellan öronen.

.

Jag har ju som någon säkert vet nålat fast mig i ett hörn nu... den 1 september har jag gjort till dagen då jag hade tänkt mig att bli rökfri en gång för alla... och det är med skräckblandad förtjusning som jag ser denna dagen närma sig med stormsteg... en sida i mig ser fram emot utmaningen... och en annan mer obstinat sida i mig blir mest bara förbannad... det är onekligen ganska intressant att ha alla dessa motstridiga röster mellan mina öron... naturligtvis så förstår jag att det kommer att bli en känslomässig resa och att mina inre röster härstammar från dessa känslor... tävlingsrösten jublar... och den lilla treåringen i mig är arg... den övriga kommitén mellan öronen sitter fortfarande ganska tyst... visst... förnuftets röst berättar på sitt sakliga tråkiga sätt att det är väl inte så mycket att snacka om... och rebellen lutar sig tillbaka och väntar trygg i sin förvissning att det snart kommer att dyka upp en möjlighet att göra revolt mot hela idén.

.

Själv blir jag mest trött på alla dessa röster.

.

... förfrågan.

.

Det ringde en kille och frågade om jag kunde tänka mig att skriva en blogg under tre månader på 1177.se... jag blev naturligtvis glad över erbjudandet och tackade omedelbums ja... det enda jag tror mig veta är att det ska handla om min resa in i tillfrisknandet... vad som har funkat för mig och hur jag gör för att bibehålla min drogfrihet... och tro det eller ej... men jag är helt övertygad om att det kommer att bli hur bra som helst... visserligen så kanske jag får tänka på hur jag skriver... och vad jag skriver... jag har väl redan lite funderingar om vad jag ska skriva om... eller nja... det kanske vore mer sant att skriva att jag inte oroar mig allt för mycket än... det löser sig är en av mina stöttepelare i min drogfrihet... och det har ju funkat rätt bra hitills.

.

... vardagen.

.

Jaha... så var VågaVa go beach över för detta året och nu återgår vi till mer vardagliga sysslor... och det är väl med blandade känslor... vanligtvis så brukar jag ha några veckors semester efter vårt strandprojekt men detta året tänker jag vänta tills vintern innan jag tar ledigt... det känns lite grann som om sommaren lider mot sitt slut så det är skönt att ha en vintersemester till ett varmare land inplanerat.

.

... ord.

.

Ännu en gång har en god vän gått bort... det är mycket känslor... men jag har inga ord... massor av minnen poppar upp... men jag har fortfarande svårt för att acceptera verkligheten... det känns overkligt och jag fattar inte riktigt vad som hänt... 

.

... går mot sitt slut.

.

Ännu en gång så har vi då tillbringat fem veckor på stranden i Tylösand... och precis som vanligt så är det med en liten gnutta vedmod vi avslutar årets VågaVa go beach... några helt underbara veckor på stranden ger ju så mycket mer än "bara" sol och salta bad... bara känslan av att ännu en gång levererat vad vi sagt är oslagbar... vi är verkligen en förening att lita på... eller den sköna inre förvandlingen som det innebär att hänga på stranden i alla väder... sinnesron... lugnet... även fåfängan har fått sitt eftersom vi ju ser ut som pepparkaksgubbar efter att ha vistas ute i solen en längre tid... kort sagt... VågaVa go beach är fortfarande efter alla dessa år ett helt oslagsbart framgångsrecept.

.

... på tapeten.

.

Fyra dagar kvar på stranden... en månad kvar till mitt rökstopp... det är en tid för nedräkningar just nu och jag tänker göra mitt bästa både för att ha några bra dagar på stranden och för att njuta så gott det nu går med min sista månad som rökare... jag kan ärligt säga att jag ser fram emot att jobba lite mer som vanligt... rökstoppet däremot skrämmer mig lite... visst ser jag fram emot att bli rökfri... och jag får väl se till att göra det bästa av situationen... gilla läget.

.

... på stranden.

.

Fyra veckor har vi varit på stranden nu... och jag kan inte annat än förvånas när jag hör talas om det "dåliga" sommarvädret det pratas om... vi som hängt på Tylösand fattar inte ett dugg... visst har vi märkt av att det har varit betydligt färre människor på stranden än vad vi är vana vid... men "dåligt" väder... nä... snarare tvärtom... en av de behagligaste sommrarna på flera år... lagom varmt... och minimalt med regn (endast två dagar på fyra veckor har det kommit några droppar på oss).

.

Väderapparna har försökt skrämma bort oss från stranden men vi har som vanligt åkt dit ändå... och blivit rikligt belönade... sinnesro... frisk havsluft och massor av soltimmar... livet är rättvist.

.

... hörn.

.

Jag har ju gått ut med att jag ska bli rökfri den 1 september... och lite grann så känns det som att det är bära eller brista denna gången... efter att av en ren slump blivit rökfri en nyårsafton för en herrans massa år sedan och sedan varit det i flera år så fick jag ju för mig att jag kunde det här... men ack vad jag bedrog mig... efter att ha tagit ett bloss så föll jag rakt ner i rökgruvan så det bara small om det... visserligen så gjorde jag några mer eller mindre lyckade försök att återta friheten från nikotinet... men... återföll gång på gång... och det är inte utan att jag kände detta som ett misslyckande.

.

Jag tänkte i alla fall göra ett sista seriöst försök... och det hade varit skoj om vi blev flera för då blir det ju lite tävling... och tävling... det gillar jag.

.

... värk.

.

Mitt försök med att springa ett varv i skogen gör sig kännbart... jag har fått betydligt svårare än vanligt för att gå nerför trappor... träningsvärk.

.

Visst är jag medveten om att det säkert finns massor av fördelar med att träna lite då och då... att det rentav kan vara nyttigt för kroppen... men helt ärligt... det känns inte så just nu... mina gamla muskler protesterar högljutt och vill inte alls bli utbytta mot nya muskelfibrer... tycker väl att bastu är fullt tillräckligt och fattar inte alls varför deras bärare ger sig på vansinnigheter som att springa i skogen... och jag kan ju bara ana vad min kropp anser om mina planer att ännu en gång bli rökfri... förståndet tycker såklart att det är en strålande idé... ska bara försöka få min kropp med på noterna... övertala den om att både den och jag har mycket att vinna på detta spektakel.

.

... och jag.

.

Det började bra... på lätta fjädrande ben rundade jag soptunnan och tog fart mot skogen... kände riktigt hur jag flöt fram och ökade tempot en liten smula... frihet hann jag tänka... men säg den lycka som varar... 60 meter senare sprang jag rakt in i väggen... lungorna höll på att explodera och jag kunde känna viss blodsmak i munnen.

.

Flämtande med känslan av att vara nära döden flera gånger lyckades jag till slut ta mig runt och även om jag inte lyckades springa hela tiden så var det med en viss stolthet jag kunde sätta mig i bastun en liten stund senare... min karriär som löparstjärna var kort men intensiv... promenader är nog mer min grej.

.

... och cigg.

.

En ny dag väntar på mig... startar som vanligt med en kaffe och några cigg... som smakar... sådär... långt inne i mig så börjar en önskan om att slippa detta slaveri under nikotinet ta form... men bara tanken får mig att rycka till... och en övermäktig lust att tända ännu en cigg... helt sinnesjukt såklart... det har jag inga som helst problem med att inse... nikotin är ett slugt gift... lockar min beroendepersonlighet till mer... och mer och mer... snacka om att en är för mycket och tusen aldrig nog.

.

... och MASSOR av frisk luft.

.

Galet... ja, kanske... men precis som vanligt så åker vi till stranden även om det regnar... och tro mig när jag säger att vi kommer att känna oss som de stora vinnarna om några timmar... inte för att det känns så himla lockande just nu... rusk och regn låter ju mer som att sitta inne och kolla en serie eller någonting i den stilen... att åka ner till havet är ju inte direkt vad jag hade gjort denna dagen om det inte varit för att vi redan hade bestämt oss för det... tur att jag har erfarenheten av de tidigare åren att luta mig mot... jag VET redan nu att vi kommer att bli rikligt belönade... hur konstigt det än kan låta... frisk havsluft har den effekten på mig.

.

... före döden.

.

Jag tror på ett liv före döden... och ska jag dra det till ytterligheter så tror jag att livet pågår här och nu... mitt huvud och mina tankar kan under påverkan av mitt känsloliv ha lite svårt för att förstå det ibland... och då händer det att jag flyttar in på det lilla utrymmet mellan mina öron och lever ett fiktivt liv i dåtid och framtid... d.v.s. i rena fantasier... tankar om vad som hänt och vad som kan komma att hända.

.

Visst är det väl bra att reflektera över gången tid och planera inför framtiden lite då och då... men... livet på riktigt pågår endast just nu... jag är begåvad med fem sinnen för att kunna ta del av nuet... och det är när jag använder mig av dessa som jag har förmågan att leva fullt ut i harmoni med verkligheten som den ser ut här och nu... visst är det roligt att kolla alla väderappar och fundera över hur vädret ska bli... men helt ärligt... jag är glad över att vi åker till stranden oavsett vad väderapparna säger... än så länge har det gett mig gåvan av att ha lite mer sommar i mitt liv än vad prognoserna har spått.

.

Vill jag ta del av livet utanför mina öron så har jag möjlighet att göra det... varje sekund... alltid.

.

... på stranden.

.

Idag så har vi kört halva tiden på årets upplaga av VågaVa go beach... och än så länge så har vi varit otroligt bortskämda av vädergudarna... visserligen så har det väl inte varit lika många människor på stranden som vanligt vilket jag kan tycka är ganska konstigt... kanske är det som så att vi svenskar inte lägger oss på stranden om det är under 25 grader varmt... att 19 grader i luften och 17 grader i vattnet kan låta lite kyligt... själva tycker vi att det är helt perfekt och lagom varmt för en dag på stranden... visst vi har väl inte badat så himla mycket... men att bara vara på en sandstrand vid havet är lyx... avslappnat och balsam för själen.

.

... är kusliga.

.

Vaknade i natt med en väldigt otäck och jobbig känsla... jag hade tydligen drömt en mardröm... även om jag inte minns var det var jag drömde så satt känslan i... och det är nästan som om jag bär med mig en liten del av av den känslan fortfarande... vi pratade igår om "användardrömmar" och om hur känslorna av dessa kan sitta kvar även när vi har varit vakna ett tag... ja... känslor kan vara kraftiga grejer och även om jag vet att inte kunna tillåta mig att vara helt och hållet känslostyrd så kan jag inte blunda inför deras kraft... tur jag har förstånd nog att prata om dem annars så hade jag nog fan legat lite risigt till... jag har ju trots allt en känslomässig sjukdom... beroendet.

.

... jag?

.

Söndag och vilodag... kanske tycker vissa att jag är en himla tråkig människa när jag kan trivas rätt så bra med att göra absolut ingenting här hemma i Brännebassalt... själv är jag tacksam över att jag hittat ett lugn i mig själv som gör detta möjligt... det behöver inte hända grejer precis hela tiden i mitt liv längre... sanningen är att jag behöver tid för återhämtning när jag gjort någonting som engagerat mig... det fanns en tid då jag lätt kunde ta tre föreläsningar på en dag men denna tid är förbi... nu blir jag ofta helt slut efter en.

.

Att kunna stanna upp och bara vara med mig själv är kanske inte alltid skitskoj... men ack så skönt och behövligt mellan varven... kanske beror det på att jag blivit äldre... men jag vill nog också vilja påstå att jag äntligen på riktigt trivs med mig själv i mitt eget sällskap... jag behöver inte fly ifrån mig själv längre.

.

 

... i Brännebassalt.

.

Ja jävlar... vår första bröllopsdag firar vi här hemma i Brännebassalt genom att bara ta det lugnt... bommulsbröllop var visst namnet när man firar ett år som gifta... vilket då tydligen betyder att man ska ge en bomullsgåva... fast å andra sidan så har ju mitt liv med Lotta under det här året även varit som ett liv invirat i bomull... och det känns himla bra att ha en livskamrat i vått och torrt... ska sanningen fram så är livet som gift med denna kvinna oerhört enkelt för mig... det känns tryggt och behagligt att kunna vara helt och hållet sig själv i en relation... naturligtvis är det en fördel att jag älskar henne av hela mitt hjärta eftersom det ju gör det hela så mycket enklare... kanske är det också en fördel med ett visst mått av galenskap och att kunna skratta åt livet mellan varven... men mest av allt så är det skönt att leva ett liv tillsammans.

.

Tänka sig att jag skulle kunna få uppleva ett liv som en gift man... vem kunde tro det... fast ska jag vara ärlig så visste jag nog trots allt det redan första gången jag såg henne... att hon inte riktigt fattade det just då... ja det är ju en helt annan historia som vi kan ta en annan gång.

.