PETERS BLOGG

Det brukar ju sägas att det är resan som är målet... och det är inte utan att jag är beredd att hålla med om det just nu.

Vi hade ingenting bokat när vi åkte från vår lugna lilla ö i morse... vi visste bara att vi ville till Boracay... en båttur och sen blev det inte riktigt som vi tänkt oss... bussen byttes mot en minibuss som säkert lyckades tränga on fler människor än vad som hade fått plats på bussen... i 4 timmar... vilket väl var ungefär lika lång tid som bussen hade tagit... men... vi tog oss hela vägen till flygplatsen i Cebu.

Inget bokat... men vi lyckades komma på ett plan två timmar efter vi kom till flygplatsen och nu har vi returresan bokad dan innan vi åker hem till Sverige... vi landar efter en kort flygtur och hoppar på bussen som ska ta oss till terminalen... döm om vår förvåning när den helt plötsligt befinner sig mitt på en huvudgata i ett myllrande samhälle... va fan tänkte jag och undrade var min incheckade väska nu tog vägen... men... det var tydligen vägen till terminalen som gick genom stan.

Vi hann knappt ut från flygplatsen innan vi blev omhändertagna av någon form av resefixare som tog lite pengar av oss... satte på oss blåa lappar med ett hotellnamn som vi hade hittat på nätet... utan att ha en aning om det fanns några lediga rum... med dessa blåa lappar sattes vi på en taxi till hamnen... då öppnade sig himlen och dyblöta kom vi på en båt som tog oss över till denna nya ö... resefixarna satte oss i en ny bil... körde oss till vårt hotell... som genom trolleri lyckades fixa fram ett rum i två nätter (utan fönster) för 1100 kr natten.

Nu sitter vi på detta flåsiga hotell vid en vit och mycket vacker strand och sippar på en alkoholfri drink... mätta efter en god måltid och undrar lite om var vi egentligen hamnat... regnet fullständigt vräker ner... och det känns faktiskt riktigt, riktigt bra... 

... var vi ska ta vägen efter dessa dagar vet vi inte... men vi har en dag på oss att landa och ta reda på det... känslan är hoppfull... och kanske vi landar på ett lite mer "backpackerställe"... flåsiga hotell är ju ganska fräckt men kanske lite tråkiga i längden... jaja vi får väl se vad morgondagen har i sitt sköte... allting har i alla fall blivit väldigt annorlunda från igår på vår lugna ö... och det känns bara bra... samma lika är ju inte alltid så skoj... och idag så har vi erfarit att... det är ju faktiskt resan som är målet.

Känns lite grann som vi har levt lite i en alldeles egen bubbla ett tag här nu... ett helt fantastiskt ställe för att komma ner i varv och bara göra... ingenting i en underbar miljö... men nu är det dax att möta verkligheten utanför vår lilla paradisö.

Ser faktiskt fram emot att åka båt, buss och flyg imorgon... känna lite på livet igen... någonstans är vi ju faktiskt i ett helt nytt land och jag är lite nyfiken på att uppleva detta... att bo på fina hotell intill en fin strand är naturligtvis helt ok... och inget som jag skulle vilja vara utan... men... verkligheten utanför bubblan lockar... var befinner vi oss egentligen?

Jag personligen kan älska små saker som att åka buss med lokalbefolkningen... fika på ett lokalt fik... synintrycken, lukterna ja hela atmosfären av att befinna sig i en ny kultur... det finns så mycket för mig att lära mig om livet när jag vågar öppna mig för nya sätt att tänka... vara och uppleva i livet utanför den gamla vanliga trygghetssfären.

Världen är så mycket större än så... och ligger öppen framför fötterna på oss... det är bara att ta för sig.

Inkvarterade på hotellet där allt som vi önskar finns... gott kaffe, bra käk och en fantastisk strand så fortsätter vi att göra absolut... ingenting i några dagar till.

Sen bär det iväg på nya äventyr... en tidig båt och bussresa till Cebu där vi ska försöka komma på ett plan till Borracay... uppleva denna berömda strand och ta seden dit vi kommer... helt klart så skulle jag inte bli förvånad om ingenting byts mot... någonting.

Vad detta någonting är står fortfarande skrivet i stjärnorna men jag har tillförsikt... och ser fram emot det med en viss nyfiken spänning... men vi har fortfarande någon dag kvar på Malapascua att göra... ingenting.

En båttripp på en och en halv timme sen var vi framme på värsta paradisön... mitt ute i ingenstans kunde vi njuta av sköna stränder och fina snorkelturer... givetvis så ingick käk... riktigt gott på papptallrikar med en cola till.

Blev man nu inte blöt när man badade så blev man det på hemresan med den lilla båten... jag förstår idag varför man inte ville ta oss den korta resan från fastlandet (den betydligt större ön) när det blåste sist... och jag är nog ganska tacksam för det.

Två dagar kvar i lugnet sen drar vi till Borracay som är ett känt turistmål över nyår och ser om vi kan behålla vårat lugn.

Vi har ju bytt hotell och där vi bor nu är lite mer avsides... ännu lugnare med andra ord... men en sjysst strand och helt ok käk... vad mer behöver man?

Julaftons morgon... och vi startar dagen med att flytta vår packning till ett nytt hotell precis vid stranden men en liten bit bort från "centrum" där vi har hängt i några dagar nu.

Stormarna har gett sig iväg mot Vietnam och Thailand och här är det strålande sol... igen... ännu en dag på stranden med lite snorkling väntar oss... innan morgondagen då vi tänker ge oss ut på en liten båtutflykt till en liten ö en bit härifrån... något slags naturreservat om jag fattar det rätt.

Annars så handlar mycket om att få betala våra räkningar med kort eftersom vi vill spara våra cash då det inte finns några bankomater här... det kostar lite extra men det är det värt.

Det finns inte så mycket att skriva om här... dagarna ser likadana ut och det händer inte så mycket här... en ny Italiensk restaurant var gårdagens STORA händelse... det är just lugnet som är grejen här... spänningen får vi uppleva när vi snorklar... man vet ju aldrig vad som kan dyka upp under ytan.

Det är inte direkt som förr i tiden då jag kunde vara uppe hela nätterna... inte ens när jag är på semester... vid 20-tiden börjar vi snegla på varandra och utbyta menande blickar om att det kan vara dax för refrängen... det måste vara åldern.

Festandet är inte riktigt vår melodi... har vi lagt oss senare än 22 så hör det verkligen till undantagen... men faktiskt så är det skönt att lägga sig och kolla på en film på paddan innan vi somnar.

Denna dagen så har vi inte gjort ett endaste dugg mer än ätit, tagit en mycket liten promenad i den lilla byn... det är lite fräckt hur nära vi kan komma det "riktiga" Filippinerna här... för bakom hotellen så märker man inte av turismen... visst är det fattigt men samtidigt väldigt familjärt... och att springa på det lokala livet på en tuppfäktning var en upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord.

Flippat med två så olika världar så nära varandra... men jag vill påstå att jag känner mig väldigt trygg här... människorna är väldigt trevliga och hjälpsamma överlag.

Så var det då dax för Tyfon nr. 2... regnet har dragit in över ön och det är ju bara att ta det som det kommer... denna stormen verkar dra in en bra bit söder om oss och vi får väl se hur den påverkar oss... vi hade väl tänkt oss en liten utflykt till en liten ö i närheten men vi väntar tills detta väder har blåst förbi.

Vad gör man då på en ö där det inte finns så mycket mer att göra mer än äta, snorkla, sola och bada... ja... massage, en talbok och ingenting finns att välja mellan... beslutsångesten är med andra ord... hanterbar.

Undrar lite hur smart det egentligen var att ta en tidig massage på stranden idag... det känns lite som om min insmörjning av solskyddsfaktor 30 på morgonen har blivit ersatt av olja just nu... man kan säga att jag känner mig väldigt mjuk, lite kladdig och hyfsat hal.

Visserligen så ligger vi i skuggan under ett träd... när vi inte är ute och snorklar i havet... det är inte utan att solen tar ganska bra här trots att vi mest håller till i skuggan.

Vi har även hittat sjöormar i havet... vilka vi naturligtvis är lite nojade för... inte för att jag ännu stött på någon som dött av dessa hittills... men... när vi var på Bali sist så skapade vi oss en ormnoja som håller i sig fortfarande... säkert helt obefogad men va fan... lite skoj med spänning också.

Annars så kan jag säga att det precis som vanligt är betydligt roligare att bada med snorkel och cyklop... man vet liksom aldrig vad man stöter på... Nemo har vi redan hittat men några hajar har vi tack och lov inte simmat på... än.

Nä... livet leker och känns fortfarande väldigt behagligt... det händer inte mycket här och det känns bara bra... semester på riktigt.

Vattnet är svalkande utan att vara kallt... tvärtom så skulle jag nog kunna ligga där och guppa hur länge som helst... men jag tillbringar istället mina timmar liggandes på en solstol i skuggan... och går ner och doppar mig i det kristallklara havet lite mellan varven.

Båtarna tar ut dykare mest hela tiden... själv orkar jag knappt gå till baren för att köpa vatten... tid för vila tid för återhämtning... möjligtvis kan jag sträcka mig till att ta emot en massage lite då och då... lyssna på lite talbok och bara göra mest... ingenting.

Semester kan vara mycket... men här på Malapascua är det lugnt... så lugnt att vi beslutat oss för att stanna till den 28 december innan vi åker vidare... det lutar åt Boccay... mer turister men tydligen en helt magisk vacker vit strand... 

Tänk vad livet kan vara rättvist bara jag håller mig drogfri.

Den är inte så stor vår ö... men himla vacker när man tar en runda runt den i båt... i stort sett alla som är här dyker... så vi möttes på halva vägen och snorklade lite på några olika ställen... en riktigt fin liten utflykt i en lokal fiskabåt av liten modell.

Grejen när man är här är tydligen att dyka med en alldeles speciell sorts haj med en väldigt lång fena där bak... så jag snackade lite med en instruktör... som berättade för mig att den hajen simmat omkring på 13 meters djup... och jag får tydligen bara dyka ner till 10 meters djup... med tuber... hur djupt jag får snorkla har ingen berättat för mig... skämt åsido så vet jag väl inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta... men i vilket fall som helst så kommer vi att stanna här ett tag.

Ön är om möjligt ännu lugnare än Gili Air... här händer i princip ingenting förutom dykning då.

Jaja... vi chillar här och har det himla bra med att göra i princip ingenting... bad och sol... och kanske en och annan tur med en liten båt då och då.

Och skulle det nu bli så att jag inte får se den där speciella hajen så är jag helt övertygad om att han säkert få se mig... check.

Tid till eftertanke tar sin lilla tid... känner att jag är på precis rätt ställe för att vänta in min själ nu... det tar ju lite tid att komma ner i varv... och att lära sig att landa i ett nytt land med allt vad det innebär tar ju sin... nu är det lugnt... inga Tyfoner... sjysst hotell... solstolar på stranden... inte så mycket folk... sandstrand och sköna salta bad... en bok i öronen och bara låta tiden gå i horisontalläge.

Att göra ingenting är också att göra någonting.

Visst skulle vi kunna fylla dagarna med yoga (vilket ingår i priset på vårt hotell), dykning och ja... mycket mer finns väl inte att göra här... vi har faktiskt bestämt att vi ska följa med en båt imorgon och snorkla lite... om jag vill dyka så finns det möjlighet till det... funderade lite på att ta ett dykcertifikat men... jag vet helt ärligt inte om jag är någon dykare... egentligen.

Mer kommer att visa sig när min själ och jag möts här... 

Så kom vi då äntligen fram till Malapascau efter ha suttit strandsatta i två nätter hos världens absolut trevligaste hotellägare... två systrar som gjorde sitt bästa för att vi skulle trivas trots Tyfon och strömavbrott... ett totalt fullbokat litet hostel eftersom ingen kunde ta sig varken hit eller dit i den regniga stormen.

Men i förmiddags så kunde vi ta oss över... och utan att ha utforskat denna ön någonting så vill jag nog påstå att allt tyder på att vi har hamnat på ännu ett paradis... vi checkade in på det dyra haket för vi tyckte att vi var värda det... kanske kommer jag t.o.m. att vara med på något av de två yogapassen som ingår i priset varje dag.

Att lägga sig på stranden i någon timme nu på eftermiddagen var himla skönt... hoppas bara att det blir lika skönt att sova inatt... för solskydd var inget vi tänkte på.

Nu sitter jag i alla fall här och bloggar i den vackra solnedgången och tycker att livet är helt ok.

Nä så illa kan det väl ändå inte bli... vi ska ju ändå hänga här i några veckor till... men just nu så kan man ju undra... vi sitter fast i en hamn 800 meter från ön vi var på väg till... regnet öser ner och det blåser så friskt att inga lagliga båtar kan ta oss ut dit... vi skulle visserligen (åtminstone för en timme sedan) kunna komma med på en liten båt ut till ön... men vi tog ett beslut om att vänta tills imorgon och se hur det ser ut då... och ta ett nytt beslut.

Vi har hittat ett bra hotell med privat strand som vi gärna skulle vilja bo på... lite dyrare och bättre men det kan det ju vara värt... men... det är ju det här med vädret som vi inte kan rå över... frågar är väl lite om vi ska vänta och låta denna tyfonen blåsa förbi och hoppas på att det blir bättre... tålamod och mulle... vi får se... imorgon är ju som bekant en helt ny dag.

Det regnar i Cebu och vi sitter nu på en buss på väg till Malapascau... där det säkert också regnar... och vi har fått reda på att detta beror på ett tropiskt lågtryck som i värsta fall tydligen kan utvecklas till en tyfon... det låter ju skrämmande men vi upplever mest att det... regnar.

Så mellanlandade vi då i staden... och kontrasten är påtaglig... det ska helt ärligt bli skönt att åka vidare imorgon... fattigdomen i Cebu slog till som en verklighet man inte vill ska finnas gör... tiggarna och barnen som sover på gatan får mig att känna ett visst obehag inför min egen rikedom... snacka om två helt skilda världar... jag får nästan dåligt samvete för att jag har det så bra.

Vi kom i vilket fall som helst iväg på ett NA-möte... utomhus eftersom gruppen hade blivit utkastade från sin vanliga lokal... rökförbudet sätter sina spår.

Som vanligt blev vi väl mottagna av gemenskapen i ett främmande land... 

Kan ju bara berätta att jag fullständigt älskar att utforska nya kulturer... fattar mig inte riktigt på människor som är rädda för allt som kan anses som annorlunda.

Sverige är ett ganska stort land till ytan... men ett väldigt litet land i det stora hela... det är lätt att tro att vårt sätt att se på världen är "rätt"... men... så är det inte riktigt... i den övriga världen så finns det så mycket att lära... eftersom jag nu ännu en gång reser omkring i ett land med mycket fattigdom så lär jag mig en hel del om vad som är viktigt för mig... saker som jag kan ta för givet hemma... men helt ärligt... det är verkligen en gåva med fri sjukvård och rent vatten som man kan dricka utan att bli sjuk.

Vad jag däremot möter på mina resor är en ökad förståelse för hur viktigt det är med gemenskap... ensam är verkligen inte stark... allra helst om du inte har någonting... att dela med sig av det lilla man har är viktigt för att överleva... familjen är ofta den viktigaste sociala förvaltningen i ett land där man inte kan gå till soc. om det kniper.

Jag är inte för barnarbete på något sätt men jag har fått lära mig att hela familjen ofta får hjälpas åt för att få mat på bordet... inte så bra kanske men ger ändå mig en liten tankeställare när jag lägger in mina svenska värderingar i en annan kultur.

Men en sak som jag har lagt märke till och som också får mig att fundera lite är det faktum att jag alltid träffar på så många leende på mina resor... hur kan man vara så lycklig när man knappt har mat för dagen?

Ja det finns mycket att upptäcka för mig... kanske lär jag om när det gäller vad som egentligen är viktigt här i livet... att alltid ha rätt eller bara vara lycklig?

Solen skiner inte hela tiden när man är på semester... även om det ofta ser så ut på bilderna... just nu faller ett stilla varmt regn och det blir lite tid över för eftertanke.

Våra tankar handlar mycket om solstolar... eller rättare sagt avsaknaden av dessa på stränderna här... de verkar mest finnas på de privata stränderna nedanför de stora hotellen... hörde någonting om någon lag som gällde här angående solstoleriet.

I vilket fall som helst så planerar vi att åka vidare imorgon... till en liten ö med ett fåtal hotell och inga bilar... vi har ju goda erfarenheter av detta koncept från Gili Air utanför Bali... lugn och ro... talböcker och mulle... goda måltider och sköna bad lockar.

Som vanligt så är det spännande att utforska nya platser i livet... både fysiskt och mentalt... och att göra ingenting mer än koppla av är inte alltid så himla enkelt... min erfarenhet är att det tar några dagar innan man landar i lugnet... nya intryck och upplevelser att ta in innan det stillar ner sig... helt plötsligt är alla "måsten" som bortblåsta och då finns det tid över att träffa sig själv... att acceptera vad man befinner sig i livet och bara ta några djupa andetag och släppa taget.

Det finns såklart inget att vara rädd för... allting är perfekt, har alltid varit perfekt och kommer alltid att vara perfekt... skönt att veta när man tvivlar på sig själv och går vilse i livet på livets villkor.

Som ni märkt så har jag bloggat på 1177.se i några månader nu... men snart är det dax att återgå till denna bloggen igen.

Lite mer fritt från hjärtat utan krav på att det någonstans ska handla om alkohol och droger utan mer om livet på livets villkor... och helt ärligt... det känns lite mer som min verklighet nu för tiden... visst min drogfrihet kommer som vanligt i första hand... men livet är ju så mycket mer när man har lyckats hålla sig drogfri i några år... nu 19 år senare så ser inte mitt liv likadant ut längre.

För tillfället så befinner jag mig i Filippinerna på semester... och just nu idag så planerar vi att lämna stället där vi befinner oss för att se om gräset är grönare någon annanstans... eller okej då... om sanden är vitare... havet djupare (här är det lite för långgrunt) och om vi kan hitta ett ställe med boende precis vid stranden... sjyssta badstolar... med servering så att vi slipper att röra på oss... helst med ett lite flippade snorkelställe när vi reser på oss för att ta ett dopp... det är väl inte för mycket begärt... eller?

Ni märker... mina problem är inte ens i närheten av de som jag mötte det första året som drogfri.

Vi har en plan... och två plan B... så det känns hoppfullt... för är det något som jag har kvar från mitt första året som drogfri så är det att det är bättre att leva i lösningen än i problemet.

I vilket fall som helst... välkomna tillbaks till min egen blogg.

Nä den här stranden saknar solstolar och är för långgrund... det duger inte i längden... vi drar vidare

... skriven av mig.

.

Lite stolt blev jag väl när jag fick en förfrågan om att blogga under några månader på 1177.se... grejen är ju bara den att skriva två bloggar samtidigt funkar helt enkelt inte för mig... så om ni vill ta del av mina funderingar om ditten och datten så hittar ni mig på denna adress...   http://blogg.1177.se/manniskanbakommissbruket/

.

... viktigaste först.

.

Ju mindre man gör desto mer får man gjort har varit mitt mantra de senaste åren... och det är definitivt inte samma sak som att stoppa huvudet i sanden och skita i precis allt... tvärtom faktiskt... mer fokus på "det viktigaste först"... som nu... disken på jobbet väntar på mig.

.