Drogerna tog min dotter...

... i går.
.
Efter en väldigt orolig helg eftersom min älskade dotter var på rymmen... igen... så ringde då telefonen... hon låg på intensiven i Ystad efter ytterliggare en överdos... jag kastar mig in i bilen och påbörjar färden neråt... det tar en halvtimme... sen ringer telefonen igen... hon är död.
.
En overklig resa ner till Ystad... tomheten skaver... ilska, tårar, och... och så jävla tomt.
.
Nu sitter jag här med en bild på näthinnan av min döda dotter i en sjukhussäng... i ett litet rum där vi fick ta farväl... så overkligt... surrealistiskt och frultansvärt hemskt... i mitt minne har jag en helt annan bild... av ett skrattande lyckligt barn när vi läste i vår favoritsagobok "Orvars korvar"... om och om igen... det är det glada, lyckliga skrattet som jag vill minnas.
.
Nu rinner tårarna... jag vill inte förstå... att min lilla älskade dotter är död.
.
Vila i frid älskade Mira... saknad, älskad härifrån till evigheten.
 

Utmaningar...

... är skoj.
.
Jag gillar att göra nya grejer... även om det ofta innebär att jag behöver gå emot mina egna rädslor... vilket väl i.o.f.s. allt som oftast är en utmaning som gör att jag växer som människa... mina rädslor har under alla dessa år visat sig vara otroliga tillgångar för mig.
.
Att inte längre vara styrd av rädsla är en av de största belöningarna jag fått i mitt tillfrisknande... jag är inte längre killen som styrs av mina egna känslor utan har möjligheten att låta förståndet bestämma över mitt liv... vissa dagar är det hur enkelt som helst... andra dagar lite svårare... men att bara ha friheten att välja mellan känslan och förståndet är fan helt enormt.
.
Idag är jag fri att välja hur jag vill ha mitt liv... skönt och oerhört befriande.
 
 

Offerkoftan...

... är ofta blöt, tung och kliar.
.
Vill jag leva ett jobbigt och tungt liv så kan jag ju alltid slänga på min offerkoftan... men att vara ledsen, sorgsen och arg är inte samma sak som att klä sig med detta plagg... "jobbiga" känslor är något helt annat... men att sitta ner och tycka synd om mig själv, vältra mig i självömkan och söka bekräftelse och tröst hjälper sällan... är jag ledsen så kanske jag behöver vara det... eller glad... lycklig, arg eller vad det nu kan vara jag känner... visst kan det vara synd om oss ibland... och visst kan vi vara offer för både det ena och andra... men att klä på oss en offerkofta och lägga allt ansvar utanför oss själva är ofta ingen bra idé... i alla fall inte om man vill ha en förändring... men... tro det eller ej... ibland kan man behöva lite hjälp att ta av sig den blöta offerkoftan... inte för att man trivs så himla bra med den på utan mer för att det känns så himla tryggt att ta på den om man har haft den som sin bästa vän för länge.
.
En halvtimme i veckan är väl okej... men sen får det jävla räcka.
.
Acceptans är ofta bättre än offerkoftan... tycker i alla fall jag.
 

Vad är sant...

... och inte sant?
.
Det skrivs många "sanningar" både på FB och i våra tidningar... och kanske ännu viktigare... vad väljer vi själva som sanningar?
.
Det är inte alltid lätt att vara källkritisk... allra helt om det råkar handla om någon eller något som jag själv kanske har en lite kritisk åsikt om... att bli bekräftad i mina egna känslor funkar tyvärr ofta som bränsle på mina egna fördommar... inget som jag är vidare stolt över... det är jag den första att medge.
.
Det är så himla lätt att påstå sig ha ett öppet sinne och förmåga att ge alla en ärlig chans... att vara icke dömmande och allt det där... men med handen på hjärtat... jag har tyvärr mer än en gång visat mig i allra högsta grad mänsklig... d.v.s. både dömmande och fördomsfull... usch... detta var inte skoj att skriva... dax att göra om och göra rätt... efter bästa förmåga... jag vill verkligen inte vara en människa som snackar skit för det får bara mig själv att känna mig smutsig.
 
.
En bara fråga som jag kan använda mig av är... "Och vad skulle kärlek säga om det här?".
 

Att stanna upp...

... och acceptera.
.
Saker och ting är ju som de är... och efter att ha försökt att springa ifrån mig själv den största delen av mitt liv så har jag upptäckt att det är i stort sett omöjligt att springa ifrån sig själv... jag har helt enkelt ingen annat val än att stanna upp och acceptera verkligheten precis som den är om jag vill ha ett hanterbart liv i längden... visst kan det kännas obekvämt mellan varven... men... vill jag vara fri och leva i harmoni med verkligheten så verkar jag inte ha något val.
.
Konstigt egentligen... men ju mindre jag gör desto mer verkar jag få gjort.
.
Det kan vara en bra idé att stanna upp och fixa till röran i våra liv.
 

Det viktigaste...

... först.
.
Ibland så kan det snurra till lite grann mellan mina öron... massa tankar om både ditten och datten... vad jag behöver göra, skulle ha gjort för ett tag sedan och allt möjligt som pockar på min uppmärksamhet... ja, ni fattar... massa "måsten"... och då är det bra för mig att påminna mig om vad som egentligen är viktigt för mig.
.
Ska jag ha en möjlighet att överhuvudtagen kunna ta ansvar för mitt eget liv så behöver jag påminna mig om vad som gjort mitt numera för det mesta helt fantastiska liv möjligt... min drogfrihet... som utan tvekan fortfarande är det viktigaste i mitt liv... för det är min drogfrihet som ligger som grund för allt annat i mitt liv... med den som grund har jag av erfarenhet lärt mig att ingenting är omöjligt... att jag är fullt kapabel att ta ansvar för mitt liv.
.
Jag behöver inte längre fly från ansvar... jag har lärt mig leva livet på livets villkor... det känns bra.
.
Så länge jag är drogfri finns det ingenting att vara rädd för... ingenting.

Elaka barn...

... har jag träffat.
.
När jag var liten så vart jag mobbad... och omgiven av elaka barn... för så var det... alla barn var inte riktigt så snälla som deras föräldrar nog gärna ville tro... och nu när jag skriver detta så kan jag riktigt känna att det känns lite konstigt att prata om "elaka barn" trots att jag av egen erfarenhet vet att barn kan vara ohyggligt elaka... visst som vuxen förstår jag väl att det för det mesta egentligen handlar om rädsla... mobbing som sådant handlar enligt mig mest om rädsla... men det tar inte bort faktum... människan och även barn kan vara riktigt, riktigt elaka.
.
Idag så förstår jag mycket av allt det där som drabbade mig... och det är skönt... men lik förbannat så kan jag inte blunda för att det har satt sina spår... att jag fortfarande efter över 50 år har känslor i mig som jag fick som liten... som jag reagerar på... det tar tid att bearbeta och lära mig vad som är vad... för jag vill inte vara styrd av gammal skit längre... jag vill kunna förlåta alla som varit elaka och gå vidare i mitt fantastiska liv.
.
Allt var inte sommar, sol och lyckligt när jag var liten.
 

Att ge bort...

... det vi fått.
.
I vår gemenskap så finns det ett uttryck där vi säger att man kan bara behålla det man fått genom att ge bort det... i början av min drogfrihet vill jag minnas att jag hade lite svårt för att förstå detta... idag är det annorlunda... jag förstår (för det mesta) att gåvan är att ge.
.
Ta bara det här med kärlek... en behaglig och skön känsla... och helt ärligt... ingen i hela världen kan hindra mig från att älska någon... för den känslan är min... det kostar ingenting att ge bort ett leende eller en komplimang... och tro mig när jag vill påstå att det ger nog fan mig mer än den jag ger bort det till.
.
Kärlek är att ge... 
 

Stress...

... är inget skönt tillstånd.
.
Jag har en viss stresskänslighet för tillfället... ingen skön känsla alls... växlar mellan en behaglig distans till tillvaron och en kvävande känsla av att fixa en massa prylar... helst igår.
.
Vad jag förstår så kan detta vara ett förstadie till ett visst mått av utbrändhet och signaler som är väl värda att tas på allvar... medvetenhet är naturligtvis bra... och struktur med pauser i min verklighet... jag kan inte vara överallt samtidigt och har inte lösningen på alla problem... lite i taget räcker och blir över... vad jag kan se när jag har lite distans... är att allt naturligtvis löser sig på ett eller annat sätt till slut... ibland så blir det som jag vill och ibland så blir det på ett annat sätt... men... det blir för det mesta precis som det är tänkt att bli.
.
Jag behöver inte ha koll på allt... bara på min del.
.
Det går framåt... vare sig jag vill eller ej.
 

Distans...

... är bra för mig.
.
Efter att ha varit på semester en månad och sjuk i någon vecka så är jag då tillbaka fullt ut på VågaVa... och är det någonting som jag lagt märke till så är det hur bra det är för mig att få lite distans till vardagen... det är så himla lätt för mig att fastna i de små problemen som ju alltid uppstår i en verksamhet... och... tappa helheten.
.
Små problem kan i värsta fall ta upp massor av plats mellan mina öron... och då är det är inte så himla ovanligt att jag missar att se skogen för alla träd som står i vägen... och nu när jag fick lite paus från VågaVa så är det med glädje jag kan konstatera att vi tillsammans gör ett helt fantastiskt jobb... och idag känner jag mig mer som en del av lösningen istället för att vara en del av problemet... problem är ju egentligen inget annat än förtäckta lösningar... en möjlighet att göra om och göra rätt... växa och utvecklas.
.
En månad på Filippinerna gav mig möjligheten att se lösningar istället för problem... skönt.
 

Tebax...

... på min egen blogg.
.
Någon har berättat för mig att det tar ca. 100 dagar att få in en rutin... en rutin som jag av egen erfarenhet förstått tar två dagar att rasera... som när jag började dagarna med att springa en tre kilometers runda i alla årstider hemma i brännebassalt... nu är det väl en 7-8 år sedan jag beslutade mig för att pausa i två dagar för att vila upp mig... nä nu ljög jag... sanningen var att jag en morgon stannade upp... tänkte ett varv till... och väldigt snabbt lyckades övertala mig själv att jag lika gärna kunde skjuta upp dagens runda tills i morgon... sen... för jag skulle bara... ja ni fattar.
.
Nu har jag gjort det igen... med mitt löfte att skriva ett inlägg här varje dag.
.
Resultatet blev föga förvånade precis likadant... sen... imorgon... ska bara.
.
Å vi ska inte snacka om hur det gick med mitt "sluta röka på nyår"... ;-).
 

Ljuset i...

... tunneln.
.
Jag skymtar ljuset i tunneln och börjar sakteliga återvända till livet efter min nära dödenupplevelse... febern har lagt sig och förvisso är jag fortfarande tagen och en smula matt... men det värsta verkar vara över för denna gång... och det välkomnar jag varmt... för nu vill jag ta del av livet igen.
.
Det ska bli skönt att få komma tillbaka till vardagen och jag kan känna att jag längtar efter att få börja jobba igen... semester är skönt men att ligga hemma med feber är någonting som jag gärna kan vara utan... och jag hade ju inte ens hunnit hem innan jag blev sjuk... och efter en månad på Filippinerna så kan jag trots sjukdom känna att jag har fått ladda mina batterier... fått lite nödvändig distans och ny energi... nya projekt väntar mig och jag ser med spänning fram emot ännu ett givande år med nya kunskaper och erfarenheter... bra ska bli bättre och jag ser framtiden an med tillförsikt.
.
Det är alltid resan som är... målet.
 

En nära dödenupplevelse...

... på riktigt.
 
Jag hann inte mer än komma hem från Filippinerna innan jag däckade totalt... och det är samma visa som när jag kom från Nepal för något år sedan... min kropp pallar helt uppenbarligen inte med att sitta massa timmar på ett flyg och bli smittad av vad det nu kan vara för något... nu har jag legat helt utslagen i några dagar med hög feber och värk i hela kroppen... igen... och jag lovar er att det är inte skoj någonstans.
.
Fördelen med att vara sjuk på riktigt är att man liksom inte har något val... tålamod och tid är nog det enda som hjälper... och förhoppningsvis så är jag på bättringsvägen... nu kan jag i alla fall sitta upp och skriva här ett litet tag efter att bara legat ner och knappt orkat röra mig... tur i oturen är väl ändå att det är på mina hemresor som jag blir sjuk... det hade inte varit så skoj att vara sjuk på min semester... men jag är helt övertygad om att det är de här sinnesjukt jobbiga flygresorna som tar knäcken på mig... AC, trångt, sömnlöst och hur jobbigt som helst... det är nästan så att man funderar lite över hur mycket extra det hade kostat att åka första klass... och kunna sova ordentligt... vem vet... kanske hade jag sluppit de här nära döden dagarna när jag kommit hem... det hade ju varit värt en hel del.
.
Jaja... det är som det är... det får jag bara acceptera... och även om jag känner mig både liten och bräcklig just nu så vet jag ju att det går över... förr eller senare så gör det ju alltid det.
.
Varmt och skönt på en paradisö... lite bättre än den mansförkylning som drabbat mig nu.
 

Yttre stimulans...

... och den moderna människan.

Jag har hos mig själv lagt märke till att jag har blivit lite väl mycket knas på yttre och ofta helt meningslös stimulans.

För hur kan jag annars förklara för mig själv att jag allt som oftast ser mig själv stirrandes ner i min telefon... kolla FB... spela spel... kolla mailen... och läsa blaskan i tid och otid... gör jag inte det så drabbad jag för det mesta av en känsla som kan liknas vid... rastlöshet.

Helt ärligt så är jag ju inte så värst intresserad av när mina vänner lägger ut bilder på sina djur, barn, vad de äter... eller ens var de befinner sig... men lik förbannat så sitter jag där och stirrar ner i min telefon... tar del av sånt som jag för det mesta inte ens är intresserad av... men... jag verkar kunna knarka yttre stimulans på detta sätt... för på något annat sätt kan jag inte förklara mitt beteende på.

Allt som oftast när jag inte har ett enda dugg att göra så åker telefonen fram... det kan ju ha hänt någonting eftersom det ju var 5 minuter sedan jag kollade sist... och helt ärligt... jag behöver inte ha koll på vad mina vänner äter... vilka de umgås med... eller vad de gör just nu.

Snart så har jag väl glömt bort hur man umgås i den riktiga världen... för jag kan komma på mig själv att sitta och kolla FB även när jag umgås med mina vänner... sån är jag och det är väl inget som jag är stolt över.

Lite synd egentligen... för någonstans så förstår jag att livet pågår just nu... runt omkring mig... och att det finns massor att upptäcka den dagen då jag glömt min telefon hemma.

(null)
Det är vackert i vekligheten också... 

Rädd...

... är jag inte så rädd för längre.

Visst kan det hända att jag känner mig lite rädd då och då... men det är inte längre någonting som styr hela mitt liv... och då ska ni veta att jag nog har varit styrd av rädsla den största delen av mitt liv.

Idag så kan jag omfamna och acceptera min rädsla... jag behöver inte lägga på mig masker och bete mig på en massa sätt för att gömma rädslan... det är okej att vara rädd lite då och då... så länge jag slipper vara styrd av min rädsla.

Det går inte att vara modig om man inte är rädd... mod är att vara rädd och gå emot den rädslan... belöningen är frihet att kunna göra vad man vill med sitt liv.

Idag så kan jag ofta välja hur jag vill reagera inför livet på livets villkor... några regniga dagar på en solsemester är inte hela världen... livet är som det är och det är faktiskt ganska skönt att gilla läget... att förmå mig att sätta på de "positiva glasögonen" oavsett... som idag... en mulen dag är ett stort steg bättre än en regnig dag... i alla fall om man är på solsemester... vi slipper kleta in oss med solskydd och leta efter skugga... och vattnet... klart att vi ska bada idag.

(null)
En mulen dag på stranden är inget jag är rädd för.