PETERS BLOGG

... är bra för mig.

.

Efter att ha varit på semester en månad och sjuk i någon vecka så är jag då tillbaka fullt ut på VågaVa... och är det någonting som jag lagt märke till så är det hur bra det är för mig att få lite distans till vardagen... det är så himla lätt för mig att fastna i de små problemen som ju alltid uppstår i en verksamhet... och... tappa helheten.

.

Små problem kan i värsta fall ta upp massor av plats mellan mina öron... och då är det är inte så himla ovanligt att jag missar att se skogen för alla träd som står i vägen... och nu när jag fick lite paus från VågaVa så är det med glädje jag kan konstatera att vi tillsammans gör ett helt fantastiskt jobb... och idag känner jag mig mer som en del av lösningen istället för att vara en del av problemet... problem är ju egentligen inget annat än förtäckta lösningar... en möjlighet att göra om och göra rätt... växa och utvecklas.

.

... på min egen blogg.

.

Någon har berättat för mig att det tar ca. 100 dagar att få in en rutin... en rutin som jag av egen erfarenhet förstått tar två dagar att rasera... som när jag började dagarna med att springa en tre kilometers runda i alla årstider hemma i brännebassalt... nu är det väl en 7-8 år sedan jag beslutade mig för att pausa i två dagar för att vila upp mig... nä nu ljög jag... sanningen var att jag en morgon stannade upp... tänkte ett varv till... och väldigt snabbt lyckades övertala mig själv att jag lika gärna kunde skjuta upp dagens runda tills i morgon... sen... för jag skulle bara... ja ni fattar.

.

Nu har jag gjort det igen... med mitt löfte att skriva ett inlägg här varje dag.

.

Resultatet blev föga förvånade precis likadant... sen... imorgon... ska bara.

.

... tunneln.

.

Jag skymtar ljuset i tunneln och börjar sakteliga återvända till livet efter min nära dödenupplevelse... febern har lagt sig och förvisso är jag fortfarande tagen och en smula matt... men det värsta verkar vara över för denna gång... och det välkomnar jag varmt... för nu vill jag ta del av livet igen.

.

Det ska bli skönt att få komma tillbaka till vardagen och jag kan känna att jag längtar efter att få börja jobba igen... semester är skönt men att ligga hemma med feber är någonting som jag gärna kan vara utan... och jag hade ju inte ens hunnit hem innan jag blev sjuk... och efter en månad på Filippinerna så kan jag trots sjukdom känna att jag har fått ladda mina batterier... fått lite nödvändig distans och ny energi... nya projekt väntar mig och jag ser med spänning fram emot ännu ett givande år med nya kunskaper och erfarenheter... bra ska bli bättre och jag ser framtiden an med tillförsikt.

.

... på riktigt.

 

Jag hann inte mer än komma hem från Filippinerna innan jag däckade totalt... och det är samma visa som när jag kom från Nepal för något år sedan... min kropp pallar helt uppenbarligen inte med att sitta massa timmar på ett flyg och bli smittad av vad det nu kan vara för något... nu har jag legat helt utslagen i några dagar med hög feber och värk i hela kroppen... igen... och jag lovar er att det är inte skoj någonstans.

.

Fördelen med att vara sjuk på riktigt är att man liksom inte har något val... tålamod och tid är nog det enda som hjälper... och förhoppningsvis så är jag på bättringsvägen... nu kan jag i alla fall sitta upp och skriva här ett litet tag efter att bara legat ner och knappt orkat röra mig... tur i oturen är väl ändå att det är på mina hemresor som jag blir sjuk... det hade inte varit så skoj att vara sjuk på min semester... men jag är helt övertygad om att det är de här sinnesjukt jobbiga flygresorna som tar knäcken på mig... AC, trångt, sömnlöst och hur jobbigt som helst... det är nästan så att man funderar lite över hur mycket extra det hade kostat att åka första klass... och kunna sova ordentligt... vem vet... kanske hade jag sluppit de här nära döden dagarna när jag kommit hem... det hade ju varit värt en hel del.

.

Jaja... det är som det är... det får jag bara acceptera... och även om jag känner mig både liten och bräcklig just nu så vet jag ju att det går över... förr eller senare så gör det ju alltid det.

.

Jag har hos mig själv lagt märke till att jag har blivit lite väl mycket knas på yttre och ofta helt meningslös stimulans.

För hur kan jag annars förklara för mig själv att jag allt som oftast ser mig själv stirrandes ner i min telefon... kolla FB... spela spel... kolla mailen... och läsa blaskan i tid och otid... gör jag inte det så drabbad jag för det mesta av en känsla som kan liknas vid... rastlöshet.

Helt ärligt så är jag ju inte så värst intresserad av när mina vänner lägger ut bilder på sina djur, barn, vad de äter... eller ens var de befinner sig... men lik förbannat så sitter jag där och stirrar ner i min telefon... tar del av sånt som jag för det mesta inte ens är intresserad av... men... jag verkar kunna knarka yttre stimulans på detta sätt... för på något annat sätt kan jag inte förklara mitt beteende på.

Allt som oftast när jag inte har ett enda dugg att göra så åker telefonen fram... det kan ju ha hänt någonting eftersom det ju var 5 minuter sedan jag kollade sist... och helt ärligt... jag behöver inte ha koll på vad mina vänner äter... vilka de umgås med... eller vad de gör just nu.

Snart så har jag väl glömt bort hur man umgås i den riktiga världen... för jag kan komma på mig själv att sitta och kolla FB även när jag umgås med mina vänner... sån är jag och det är väl inget som jag är stolt över.

Lite synd egentligen... för någonstans så förstår jag att livet pågår just nu... runt omkring mig... och att det finns massor att upptäcka den dagen då jag glömt min telefon hemma.

Visst kan det hända att jag känner mig lite rädd då och då... men det är inte längre någonting som styr hela mitt liv... och då ska ni veta att jag nog har varit styrd av rädsla den största delen av mitt liv.

Idag så kan jag omfamna och acceptera min rädsla... jag behöver inte lägga på mig masker och bete mig på en massa sätt för att gömma rädslan... det är okej att vara rädd lite då och då... så länge jag slipper vara styrd av min rädsla.

Det går inte att vara modig om man inte är rädd... mod är att vara rädd och gå emot den rädslan... belöningen är frihet att kunna göra vad man vill med sitt liv.

Idag så kan jag ofta välja hur jag vill reagera inför livet på livets villkor... några regniga dagar på en solsemester är inte hela världen... livet är som det är och det är faktiskt ganska skönt att gilla läget... att förmå mig att sätta på de "positiva glasögonen" oavsett... som idag... en mulen dag är ett stort steg bättre än en regnig dag... i alla fall om man är på solsemester... vi slipper kleta in oss med solskydd och leta efter skugga... och vattnet... klart att vi ska bada idag.

Så var det då 2018... efter en helt osannolik nyårsafton på ett regnigt och väldigt blött Boracay med allt vad det innebar... naturligtvis helt befriad från bakfylla trots att vi befann oss i ett nyårsfirande av rang... jag ska ärligt säga att jag aldrig under mitt 60-åriga liv varit ens i närheten av något liknande... man blev fan helt slut bara genom att befinna sig på plats... det var väsen, fyrverkerier, musik av alla de slag och fullständigt fullpackat av människor av alla de slag... kort sagt ett kaos utan dess like... men jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse... den slog det mesta.

Idag så vaknade vi upp i motsatsen... på samma strand har vi nämligen hittat ett litet lugnt familjehotell för en billig penning... med eget kök, balkong och ett skönt lugn.

I tider av nyårslöften att bryta har jag i år antagit en ny utmaning... om några dagar så är det tänkt att jag ska göra en ny attack och komma hem till Sverige rökfri... och mitt löfte är väl att göra så gott jag kan med den saken... i år tänker jag nämligen inte misslyckas med någonting... bara skapa nya erfarenheter... på gott och ont... så länge jag bara gör mitt bästa så duger det för mig.

Det i sig blir min utmaning för 2018.