Jag ryser...

... när jag läser om Zlatan.

Det var väääääldigt länge sedan jag såg så mycket fram emot att se på fotboll som idag... men jag har helt klart blivit smittad av ett virus... ett kraftfullt och oemotståndligt virus... och då snackar jag inte om svininfluensan... nä... jag är smittad av...


...ett Zlatanvirus.

Lite då och då kan jag drabbas av fotbollsfrossa... oftast när det är EM eller VM-matcher... och jag älskar den känslan... och nu har jag då blivit helt jävla såld på Zlatan och Barcelona... och det är med stor förvåning och faktiskt en smula tacksamhet som jag konstaterar detta faktum.

För väääääldigt länge sedan så var jag helt fotbollstokig och då stavades anledningen...


... Torbjörn Nilsson och IFK Göteborg (här i sällskap med sin dåvarande tränare Svennis).

Vi åkte på alla matcherna och på bilbandspelaren spelades det dansbandsmusik i form av Skytts (tror jag de hette) som hade gjort en skiva fylld av IFK Göteborgsånger... vi varvade dessa låtar med Black Sabbath och Deep Purple på våra resor till bortamatcherna... att vår chafför (för övrigt en Öisare) pallade övergår mitt förstånd... vi var klockrena hulliganer... något som på den tiden inte innebar att vi slogs med alla vi såg utan mer visade sig i att vi var skitfulla skränande skitungar som gapade och skrek allt vad vi orkade... det fanns även tillfälle då vi inte var fulla... utan istället rökte massa brass och blev väääääldigt analyserande till vår läggning.

Men trots allt drogande så gillade jag fotboll och i synnerhet Torbjörn Nilsson... och det är riktigt roligt att få tillbaka lite av denna känsla idag... drogfri och medveten... ja jävlar... jag ryser... det är häftigt...

Golftävling...


... snackas det om till helgen.

NA-open ska gå av stapeln på lördag... och idag så anmälde jag mig... inte för att jag är så rackarns bra på golf utan mest som en flippad pryl att göra tillsammans med mina vänner... det är häftigt att gå omkring ett gäng och slå en boll mot ett litet hål i marken... vet inte om det är själva idrotten eller det goda sällskapet som lockar.

Det enda som stör mig är att jag vill vara på två ställen samtidigt på lördag... det årliga AA-konventet i Gullbranna pågår ju också i helgen... det är angelägna problem av lyxkaraktär jag har i mitt liv nuförtiden.

Känner mig som värsta idrottsmannen idag... jag har redan hunnit med att springa en runda på morgonen... anmält mig till golftävlingen... ska se på fotboll med Zlatan ikväll... och imorgon bitti är det dax för ett yogapass...

... det är helt overkligt...

hej å hå...

... det var en tung springrunda idag.

Jag har ju i ett väääääldigt svagt ögonblick... ni vet ett sånt tillfälle då vi får för oss att vi är hur STARKA som helst... i mitt fall efter att ha sprungit en lite längre bit än min vanliga runda i ösregn och hagel... bestämt mig för att just den rundan var lagom lång för mig... att jag aldrig lär mig... snacka om att vara en beroende ut i fingerspetsarna... för det är väl bara vi som gör om samma saker gång på gång i all oändlighet utan att lära av misstagen... finns det några fler som beter sig på det viset?

Okej nu var det inte det jag skulle skriva om utan att jag idag fick känna på konsekvenserna av min hybris... den lite längre rundan kändes idag som hur lång som helst... och jag var duktigt trött när jag rundade den sista svängen in i min trädgård... och när jag satte mig här för att skriva så var det i en känsla av att nu var det fan färdigsprungit... en känsla som redan har gått över och ersatts med ett visst välbehag över att ha gjort det jag sa att jag skulle göra... igen... och just nu så var det nog fan inte så långt ändå *L*... känner mig faktiskt rätt STARK...


... kolla bara in den taggade springblicken... hua hua... idrottsmannen *L*.

Ja så snabbt det kan gå att "glömma" bort det jag inte vill komma ihåg... och "förstärka" det jag vill minnas... jag är en expert på detta... kommer ihåg när vi åkte till Hestra för att åka skidor för några år sedan... jag hade inte åkt skidor på sådär 20 år och var fullständigt övertygad om att jag var en riktig hejare på detta... och då menar jag inte att jag skulle kunna klara av att ta mig ner för backen eller något sådant... nä nä... i mitt huvud spelades det upp en film där alla andra i backen stannade upp för att beundra min skidåkning... hur jag både åkte snyggt, snabbt och utförde ett och annat flippat trix i förbifarten...

... jag blev jätteförvånd när jag gjorde min första sväng... det var inte riktigt så enkelt som jag ville minnas... eller ta den gången då jag fick för mig att jag skulle haka på fotbollslaget som polarna hade startat... innesäsongen... och jag kom ju ihåg att jag spelat innefotboll förut och som jag mindes det gjort stor succé... visst det var ett litet tag sedan (tror jag var 11 år då) men hur svårt kan det vara egenligen... ränderna sitter nog kvar resonerade jag... så jag köpte dojor och träningsbyxor och åkte till gymnasiksalen där vi skulle träna lite... klädde om och fick syn på en boll som jag sprang efter för att visa kompisarna hur man dunkade upp den i krysset... jag har ju sett på Zlatan och det ser ju så himla enkelt ut...

...bollen rullade iväg längst långsidan... och jag sprang... och sprang... jättefort... jag forsatte faktiskt att springa när mina ben fick nog och slutade att springa... de pallade inte tempot och bara la av... och när inte mina ben sprang så stöp jag ju som en klubbad säl i golvet... när jag ser på mina nya skor så är där två skrapmärke längst fram på tårna... så jag måste glidit en bit... och när jag låg på golvet fick jag inte luft heller... min fotbollskarriär var över... och jag blev förvånad.

Och om jag ska vara riktigt ärlig så finns det en sida i mig som fortfarande tror att jag med lite träning (en vecka eller två) skulle kunna platsa i ett... ja kanske inte spanskt lag... men ett italienskt topplag kanske *L*... hur svårt kan det vara... egentligen?

Vill inte...

... ut och springa i ösregnet.

Vill nog fan inte springa i något väder... om jag ska vara riktigt ärlig... men jag vill gärna komma hem efter att ha klarat av mitt varv i skogen... så jag springer ändå... det finns massa grejer i mitt liv som jag inte vill göra men roddar ihop ändå nuförtiden... är det sådant beteende som kallas för vuxenpoäng?

Springeriet...

... fortsätter för mig.

Ja jag börjar på allvar fundera lite över om jag slagit mitt huvud i något riktigt hårt... att springa är för mig líka naturligt som det är för en fisk att klättra i träd... och jag kan inte riktigt förstå vad det är som får mig att fortsätta springa... det enda jag kan tänka mig är... vansinne.

Idag så öste regnet ner när jag sprang iväg... och när jag skriver öste så är det nästan en underdrift... himlen öppnade sig ordentligt... inte så länge faktiskt... bara några minuter... sen började det hagla istället... *suck*.

Jag sprang en lite längre runda idag för första gången... eller om jag ska vara ärlig så sprang jag samma runda som senast då jag fått för mig att jag skulle börja springa... det måste varit över 20 år sedan nu... då sprang jag tre dagar i ett sträck... på tid såklart... och när jag den tredje dagen inte lyckades springa fortare än dagen före så la jag av... skitsne.
Idag så springer jag också på tid... såklart... men denna gången så är mitt mål att springa lika fort varje dag... på min vanliga runda är mitt mål 12 minuter... men idag så vad det ju en nygammal runda... så jag vet inte riktigt vilken tid jag ska sikta på... kanske 15 minuter jämt... tiden idag var nog...


... rätt bra faktiskt.

Jag tror fan att jag sprang snabbare idag än för 20 år sedan... ja ta mig fan... kanske har mitt springeri börjat ge resultat... i Barcelona sprang jag ju också... och där blev jag nästan chockad över hur lätt det var att springa på asfalt... blev ju knappt trött... kändes som om jag hade kunnat springa hur långt som helst... sen fick jag ont i mitt knä och tog en paus från springeriet... asfalt var inte bra för mina gamla knä.

Jaja... jag kom runt i dag också... och när jag kom hem slutade det att regna och hagla... solen tittade fram och strålade på en...


... dyngsur glad och rätt stolt springkille.


Min mamma...

... målar tavlor.


Jag gillar dem... och just denna tycker jag är skitbra.

Känns häftigt att kunna skryta lite om mamma... kanske ska jag säga det till henne... att jag skriver det här... mamma har ingen dator och har ingen aning om vad jag skriver här... min pappa har en dator... men fan vet om han lyckas knappa sig in på min blogg... nä det tror jag inte... jag försökte lära min pappa lite om hur en dator funkade... jag gav upp... fixade helt enkelt inte den biten... och det berodde inte så mycket på att min pappa inte hör någonting (vilket han ofta inte låtsas om och istället ger väääääldigt konstiga svar på tal *L*)... nä jag har helt enkelt inte det tålamod som krävs för att lära ut vissa saker... typ hur en data funkar... och lite beror det säkert på att jag själv inte riktigt fattar hur jag gör när jag får en dator att göra som jag vill... måste nog erkänna att det rör sig om ren tur för det mesta.

Min pappa är en hejare på golf... garanterat Sveriges meste golfare... tror att han ett år gick 372 18-håls rundor (haja trehundrasjuttiotvå rundor)... det är rätt många... och tänk då på att vi bor i ett land med årstider... en av dem vinter.

Historiska...

... dokument fanns det i montrarna på konventet i Barcelona.

Och jag tyckte att det var väldigt intressant att kunna se vår fina gemenskaps historia... det blev väldigt påtagligt att det är viktigt med människorna som gör service... och att vi har en historia... detta är...


... NA:s första litteratur från 1954.

Och det fanns en hel del historiska prylar att titta på... massa montrar fyllda av alla möjliga saker från vår historia... och jag förstår hur viktigt det är att ha en historia att falla tillbaka på... det tog tid innan vårt budskap började spridas över vår värld...
 

...och litteraturen har en viktig del i det.

Historiskt kommer ju även saker som hände bara för en vecka sedan också att bli...


... som t.ex. ett svenskt NA-möte i Barcelona.

Däremot så måste jag nog tyvärr väldigt motvilligt erkänna att min debut i Barcatröjan inte kommer att sätta några större avtryck i historien...


... men just då... ja då levde nog drömmen för Zlatan jacobsson.

Vad som däremot är någonting som jag kommer att kunna berätta för mina barnbarn är den historiska händelsen som jag fick uppleva lite senare samma kväll... den riktiga Zlatans debut...


... för sitt nya lag på plats i Barcelona... det är fan historia... big time.

En häftig grej med att vara drogfri är att jag nu för tiden kommer ihåg de historiska händelserna... så har det inte alltid varit... jag har varit på platser rent fysiskt utan att ha haft en aning om det i mitt aktiva liv som narkoman och alkolist... måste faktiskt erkänna att det är himla häftigt att komma ihåg vad jag gjorde igår... varje dag *L*... och att mina minnesluckor är historia idag...

Ojojoj...

... vad trött jag är idag.

Gick upp aptidigt imorse för att komma i tid till mina föreläsningar idag... och det gjorde jag... var där typ 2 timmar innan jag skulle börja... och det kändes faktiskt riktigt bra att vara där i tid... då kunde jag också precis som alla andra år då jag varit på LV 6 se när det släpptes en bil rakt ner i backen från en lyftkran (de visar vad som händer när man krockar i 50 km i timmen)...


... tillsammans med ett helt gäng millitärer.

Jag var där i egenskap av rattfyllo... det låter kanske inte så upplyftande men det är inte så illa som det kan tyckas... tvärtom så är det riktigt skoj att föreläsa för de värnpliktiga soldaterna... förvisso så är det rätt stressigt eftersom jag idag hade 8 olika grupper på varsitt 25 minuterspass... det blir lite rörigt mellan öronen efter några pass *L*... men inte mycket värre än vanligt får jag väl lov att erkänna.

Jag har fått komma tillbaka till LV 6 under en massa år och det ser jag som att de är nöjda med sitt eget lilla privata rattfyllo... som inte pratar någonting om att köra bil på fyllan... nä det fattar ju de flesta att det inte är så bra... jag behöver inte heller ägna mig åt någon "skrämselproppaganda" om droger å sånt... nä mitt budskap är mycket enklare än så... att vi kan välja att vara lite shyssta mot varandra... peppa våra vänner och berätta för dem att vi gillar dem... och kanske genom att dela ut en och annan kram tillsammans kan jobba förebyggande mot både droger och rattfyllon... för inte fan kör väl lyckliga och glada människor som känner sig vackra och värdefulla på fyllan... eller???

Men jag ska erkänna att jag blev duktigt trött av att föreläsa idag... för även om jag får mängder av energi av dessa fina människor så tar det på krafterna att köra samma sak åtta gånger på raken... jag är riktigt trött nu... men det är en skön trötthet... och det är en nöjd Peter som ska däcka framför TV:n strax.

Dra på trissor...

... jag har hamnat mitt i vardagen.

Vad är det som händer?

Här sitter jag och bläddrar för fullt bland alla mina foton och filmer från Barcelona... och det är en hel del... både foto och filmer, tro mig *L*... och så lyfter jag på huvudet och befinner mig på jobbet... hupp... och telefonen ringer... jag blir brutalt påmind om att jag ska föreläsa i morgon... att jag inte längre befinner mig i Barcelona på semester... utan att vardagen har kommit tillbaka... herregud... vad hände?

Nyss satt jag ju på Nou Camp och kollade på Zlatan... nätterna var varma...


... och stränderna lockade mig med sitt salta och varma vatten.

I morgon bitti står jag på LV 6 i Halmstad och föreläser för militärerna... som rattfyllo... det är sannerligen snabba skiftningar i mitt liv... och jag ser fram emot att föreläsa... jag har ju något att berätta... det är möjligt att jag nämner Zlatan *L*...


... det kommer inte att handla så mycket om att köra på fyllan...

... nä... min plan är att berätta vad man kan göra istället för att supa eller knarka... att det kan vara himla skoj att leva drogfritt... och att jag vet det av erfarenhet... för jag kan ju faktiskt jämföra... hur det är att leva som rattfyllo och hur det är att leva drogfritt...

... lyckas jag förmedla den skillnaden så är allt bra... då har jag lyckats.

Mer...

... dans.

På det flådiga lyxhotellet där konventet hade lokaler för oss fanns det också tillfälle till att dansa...


 ... så att svetten lackade...


... flippat och himla skoj...

... eftersom jag nu har uppnått en hyfsat aktningvärd ålder så pallade jag ju inga längre stunder... så jag gick en våning ner... till maratonmötena som pågick dygnet runt (startade onsdag kl. 22.00 och höll på tills söndag kl. 10.00)... och där fick jag uppleva helt fantastiska delningar... jag vet faktiskt inte riktigt hur många timmar jag tillbringade där på nätterna... men det var inte lätt för mig att slita mig från dessa underbara möten.

Det är en gåva att få lyssna på andra människor från alla dessa länder... och utan att nämna några namn eller på något sätt utlämna någon enskild människa så lärde jag mig att det finns olika sätt att dela på... och att jag är väldigt lyckligt lottad som bor i det trygga Svedala... många av mina sk. problem liksom bara försvann när jag lyssnade på hur andra människor hade det... och vad de var tacksamma för... och vet ni vad... det häftigaste var nog fan att deras tacksamhet smittade... big time...

... ja... mer kommer att visa sig... kanske är det som han sa på ett av mötena... och att det även gäller för mig... att det finns ett före Barcelona... och ett efter Barcelona... hehe... ja jävlar... jag börjar fatta vad han menade med det...

Mina vänner...

... är helt underbart galna.

Eller vad säger ni om när de börjar att dansa spontant på stranden i Barcelona... där stod en dj på stranden och spelade himla bra musik... min polare tyckte att det svängde och kunde inte riktigt stå still... några hakade på...

 
... dansen var igång...

... och det tog inte lång tid innan ett gäng från Norge tyckte att det var en bra idé... och av bara farten så hakade Ryssarna på... nu tog det fart... dj:n tyckte om det han såg och höjde volymen...

 
... och stranden förvandlades till ett dansgolv.

Fler och fler hakade på och förvånade spanjorer log åt oss... och när jag kom tillbaka vid midnatt... så var det bara att fortsätta dansa några timmar till... och jag vet inte hur det slutade eftersom jag flög hem till Sverige direkt på morgonen... men jag skulle inte bli förvånad om det dansas fortfarande... party... party...

Anonymt...

... är inte samma sak som hemligt.

Jag är med i en anonym klubb (och de flesta av er som läser min blogg vet precis vilken organisation jag menar) och skulle gärna vilja göra massa reklam för denna fantastiska underbara och kärleksfulla gemenskap... men grejen är ju att vi är anonyma... inte hemliga... utan anonyma... och en tolkning som jag gillar av att vara anonym är att vara utan ansikte.

Denna anonyma klubb hade ju ett världskonvent i Barcelona... och det har verkligen varit helt fantastiskt... och jag har tagit massor av kort... och filmer... men jag är rädd för att lägga ut dem på min blogg... för vi är ju som jag sa en anonym organisation... utan ansikte... jag kan naturligtvis lägga ut bilder på mig själv... men å andra sidan så ska ju inte mitt ansikte heller förknippas med organisationen... denna organisation som gjort det möjligt för mig och väääääldigt många människor att leva drogfritt...


... i hela världen.

Nä det är inte jag som är vår gemenskap... men jag har valt att vara en del av den... och det spelar ingen roll vart jag kommer i världen... jag förstår vad de läser på mötena...


... och jag kan läsa vad som står längst ner på denna tavla med våra traditioner från korea...

...12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för alla våra traditioner och påminner oss

ständigt om att ställa principer framför personligheter...

... och det beror inte på att jag är en rackare på koreanska... nä det är resultatet av att tillhöra en världsomfattande organisation... som är anonym... men inte hemlig.

Fotboll...

... är STORT i Barcelona...


 ... riktigt STORT!!!!

Hemma igen...

... efter ett fantastiskt äventyr i Barcelona.

Ni får ha lite tålamod med mig och låta mig landa lite... det är ett overkligt miljöombyte jag gjort nu de senaste timmarna... det är fortfarande den 24 augusti nu när jag sitter här hemma i mitt hus... i den helt otroligt TYSTA skogen... och tro det eller ej... men tidigare under denna dagen den 24 augusti så var jag och tog ett nattbad i medelhavet... och passade samtidigt på att dansa halva natten...

 
... på stranden i Barcelona (ursäkta det dåliga ljudet).

Det är en omtumlande förändring... minst sagt... fattar knappt vad som hände... nyss var jag i Barcelona... satt på ett fik och kollade matchen och Zlatan... innan jag drog till stranden för att bada och dansa... hann liksom knappt vakna innan vi satt på planet hem... overkligt... jaja... ni som läser min blogg kommer att få läsa massor om denna resa.. bara för att jag har massor att skriva om... och det tänker jag göra... vänta bara...


... det kommer mera...


... mycket mera.

En reserapport...

... ska ni få här och nu. det börjar lite spännande... vår chafför försov sig så vi är nu på väg med en väldig fart på motorvägen mot malmö... vi har ju ett plan att passa. annars så känns det både spännande och skoj att vara på resande fot igen... jag gillar det... att inte riktigt veta vad som väntar runt nästa hörn... vilka nya spännande människor jag får möta... ja ni fattar... äventyret har börjat... jippey...

Packat...

... å klart.

Nu drar jag till Barcelona... min nya JÄTTESTORA resväska är fullpackad... jag är fan värre än de flesta på att packa ner all möjlig och omöjlig skit... och jag skulle bli förvånad om jag använder mer än en tredjedel av allt som jag packat ner... men det är svårt att veta vad jag ska ha med mig... och att köpa en JÄTTESTOR resväska hjälpte inte ett dugg... tvärtom faktiskt... nu fanns det ju fan ingen gräns för all min beslutsångest.

Jaja... nu är det färdigpackat och jag ska snart åka in till stan för att sova över hos en av mina reskompisar... vi ska ju gå upp hur tidigt som helst imorgon bitti så det blir enklast att sova där... så vid denna tiden i morgon är vi i Spanien... och om lite drygt en vecka så kommer vi att befinna oss på ett världskonvent... i Barcelona... woow... det är ju hur häftigt som helst...

... och jag ser verkligen fram emot det.

Ganska häftigt egentligen om jag tänker efter... i mitt missbruk så planerade jag massa saker... vi skulle åka hit och vi skulle åka dit... göra si och göra så... ja det var en jävla massa snack... men det hände fan ingenting... nu för tiden så får jag akta mig för vad jag drömmer om... för nu är det inte längre bara en massa snack... nu händer det saker... hela tiden... drömmar förverkligas och jag genomför för det mesta det jag säger att jag ska göra.

I mitt aktiva liv så fanns det en illusion om att det var mycket fart och fläkt... att jag levde i någon form av frihet... och det är lite konstigt att titta tillbaka och se vilken lögn det var... jag var fan en slav och det hände absolut ingenting... bara repriser... och om jag skulle välja att gå tillbaka till mitt gamla liv så är jag övertygad om att de av mina gamla polare som fortfarande är vid liv och som sitter kvar i en gammal kvart inte ens hade lagt märke till att jag varit försvunnen i över 11 år... och att de fortfarande hade suttit och planerat både det ena och andra... det stora lyftet... Indienresan... oberoendet... ja ni vet allt det där...

... ganska häftigt att kunna konstatera att jag har gjort det stora lyftet... åkt till Indien... och är ganska oberoende... och att det är ett resultat av att jag är drogfri... att själva drogfriheten ger mig möjligheter att förvekliga mina drömmar... så till den grad att jag får akta mig för vad jag önskar idag... för jag kommer troligtvis att få det... mitt liv är idag ett liv fyllt av möjligheter... jag är fri...

... och på tal om något helt annat så har jag ta mig fan packat ner mina springskor också... de ska med till Barcelona (om jag springer där vet jag inte men jag har ett val) idag så sprang jag hela varvet utan att gå en enda meter... och dra på trissor... jag kunde ana en förändring... jag höll inte på att dö... jag fick luft... ja, jag är helt chockad... är detta ett resultat som visar att jag fått kondis?

Kanske kan jag skicka en och annan rapport från min telefon på plats... det får bli som det blir med det... annars så hoppas jag att jag är tillbaka och bloggar på riktigt igen runt den 24-25 augusti... tills dess... kärlek i drivor till er alla underbara, vackra och värdefulla människor...


(((kram)))
peter

Nu är det strax dax...

... vi drar till Barcelona.

Jag har börjat att packa... och vi har biljetter... inte bara till flyget utan även till fotbollsmatchen där Zlatan förhoppningsvis debuterar... Barcelona FC mot Mancester City... woow... det känns nästan STÖRRE än min nya...


... JÄTTESTORA resväska.

Tidigt på fredag morgon så sitter vi på ett flyg från Kastrup på väg till Barcelona... min JÄTTESTORA resväska ligger förhoppningsvis i lastutrymmet... och i min JÄTTESTORA resväska ligger mina springskor... för de ska fan med på resan... och i min nya JÄTTESTORA resväska finns det utrymme för dem... och mina träningsbrallor... och en massa annan skit... förhoppningsvis så ska jag ändå ha plats över till hemresan... så att jag kan få med mig en tvättäkta Barcelonatröja med nr 9 på ryggen (ni får gärna gissa vem som har det nummret).

Nu ska vi inte bara se på fotboll i Barcelona... nä vi ska nämligen deltaga på ett världskonvent... tillsammans med flera tusen drogfria narkomaner från hela världen... vi snackar om väääääldigt många tusen människor som tydligt visar att det finns ett liv att leva utan droger... att det snart inte längre spelar någon roll var någonstans på vår runda planet du befinner dig... det går att tillfriskna nästan överallt.

Och det är så himla häftigt att få tillhöra denna underbara gemenskap... och att den på många sätt är betydligt större än vad jag insett... än... inte bara att den finns överallt... nä jag tänker faktiskt på att själva 12-stegsprogrammet får mig att upptäcka mig själv... och fått mig att våga vända blicken inåt... och samtidigt fått mig att förstå skillnaden mellan självcentrerad och gudscentrerad... så att jag idag kan ta del av denna fantastiska gemenskap och alla dessa människor som jag kommer att träffa i Barcelona... det är fan STORT... ja... även detta större än min JÄTTESTORA resväska.

Fan jag längtar... strax dax...

Fri...

... att leva.

Fri att göra precis vad jag vill... precis vad jag vill.

Det är jag som bestämmer om jag ska... tända en cigg... springa en runda... dricka en öl... ringa en vän... röka en holk... spara en slant... dra en lina... springa en runda... irritera mig på någon... ge bort ett leende... ja mina valmöjligheter är oändliga... för jag är fri... fri att få välja själv.

Så har det inte alltid varit... jag har levt som en slav den större delen av mitt liv... då jag valde drogerna framför livet... för det var också mitt val... det var ingen som tvingade i mig några droger... nä det var mitt eget val att bli narkoman... och det är fortfarande mitt eget val om jag skulle vilja peta i mig droger... när jag var aktiv narkoman så kändes det som jag inte hade något val... att jag var tvungen att knarka för att kunna leva... jag hade fel... idag så vet jag det... så jag väljer att leva drogfritt... för jag vill vara fri... fri att kunna ta ansvar för mitt eget liv.

Jag har fått lära mig att friheten har ett pris... jag får offra min offerroll... för jag kan inte både vara ett offer och fri... och jag är en oerhört lyckligt lottad man som har möjligheten att kunna välja bort min offerroll... ingenting som jag kan ta för givet men idag (bara för idag) har jag inga större fysiska eller psykiska problem... jag har inget att skylla på... jag kan själv bestämma... om jag vill vara ett offer eller om jag vill vara fri... det är mitt eget val... idag så kan jag förstå varför jag känner mig så jävla rik... för idag så fattar jag att det är jag som väljer hur jag vill leva mitt liv... jag kan göra vad jag vill...
 

... jag är fri.

Osho...

... var en flippad snubbe tycker jag.

Detta är vad han säger om sårbarhet... och jag har hämtat det ur en bok som heter...


... upplysningens ABC.

"Sårbarhet
Lycksalighet är en regnskur. När den verkligen inträffar är det nästan som regn - du är genomdränkt av den, du badar i den. Och allt som behövs för att det ska inträffa är bara sårbarhet, inget annat fodras. Skydda dej inte mot den, det är allt."


                                                                                                                                            Osho

Rutiner...

... skänker mig ett visst lugn.

Nu är jag på väg ut på min dagliga morgonrunda... och det känns konstigt att ha ett litet sug efter att ge mig ut och springa... helt overkligt faktiskt...

... ett springsug... herregud... vad håller på att hända med mig?

Drogsug...

... känner jag till.

Det var ett bra tag sedan jag hade något drogsug... flera år sedan faktiskt... men jag vet hur det känns och jag skulle inte bli förvånad om jag blev sugen på droger... det hör ju till... jag är ju narkoman och det naturligaste tillståndet för en narkoman är ju faktiskt att han är påtänd eller sugen på att tända på... så visst är det flippat att inte ha några drogsug... på gott och ont... för jag har en listig sjukdom... listig, stark och falsk... den lurar mig på massa andra sätt... och ser jag inte det så kommer mina drogsug tillbaka... mitt vapen mot mitt beroende är att tillfriskna... och det har jag valt att göra med ett program för tillfrisknande... ett 12-stegsprogram... funkar alldeles utmärkt märker jag... för jag känner ju inget drogsug idag heller... skönt.

Röksug kan jag däremot känna lite då och då... och tro det eller ej... jag gillar mina röksug...


... och jag har fortfarande massor av tobak hemma... frysen full faktiskt...

... men jag röker inte... för det har jag lärt mig sedan alla dessa år som jag kunde känna av mina drogsug... att jag blir inte påtänd av ett drogsug... jag behöver inte peta i mig droger bara för att jag är sugen på det... och att vara röksugen är väl inte så konstigt... jag är ju en rökare... visserligen en rökfri rökare men trots allt en rökare... precis som jag är en drogfri knarkare.

Och jag gillar att vara en drogfri knarkare... och en rökfri rökare... och att jag är tacksam för mina röksug är för att de påminner mig om att jag har ett val... ja tack eller nej tack... svårare än så är det ju faktiskt inte... personligen så tror jag att det är min sjukdom (beroendet) som vill krångla till det för mig... säga åt mig att det inte går... man kan inte bara lägga av med ciggen... att sluta med nikotin är ju bevisat svårare än både kokain och heroin kan jag läsa mig till... jag kan lära mig att jag behöver hjälp i form av... tuggummi (jag hatar fan att tugga tuggummi)... plåster (kan ju vara bra om jag blöder tycker jag)... ja all möjlig skit vill någon (undrar vem?) att jag ska peta i mig för att kunna sluta röka... jag kan också få rådgivning... hypnos... nålar istuckna på "rätt" ställe... ja det är fan en hel djungel av "hjälp" för att jag ska kunna klara av att sluta röka.

Jag tyckte att det var för krångligt... så jag struntade i att sluta röka... jag blev istället en rökfri rökare... ni vet en sån som väntar 5 minuter till innan han tänder sin första cigg (idag har dessa minuter blivit 7 månader... 9 dagar... 12 timmar... och 27 minuter)... och vet ni vad... visa dagar "glömmer" jag bort att jag är rökfri... känner inga röksug heller... och då får jag påminna mig om att jag är en rökare så att jag inte glömmer bort det... för då finns det en risk att jag börjar "feströka"... och jag vet ju att jag inte är någon feströkare *L*.

Nä jag fixar inte att krångla till det... jag höll på att bli snusare istället för rökare... köpte en dosa snus eftersom jag inte hade några hjälpmedel till hands... för helt ärligt så var min första plan att ta till ALLT... tuggummi... plåster... snus... ja precis ALLT... och jag är sååååå tacksam för att jag slapp lura mig själv på det viset... min lilla hjärncell sa åt mig att skita i att peta i mig den där första snusen... den dosan har jag också kvar här hemma... oöppnad.

Nä... jag är inte styrd av mina röksug eller drogsug... att ha sug innebär inte att jag måste röka eller peta i mig droger... och skulle mitt sug få mig att gå till handling så inte fan vill jag väl ha subsitut... tuggummi... plåster och sån skit... nä fan... då röker jag hellre en fet cigarr... jag klarar inte av att krångla till det för mycket... ja tack och nej tack fixar jag... allt eller inget... hade jag klarat av att droga mig kontrollerat så hade jag ju inte haft några drogproblem... det är ju inte själva drogerna som är problemet för mig... nä det är ju hur jag använder mig av dem... och jag klarar inte av att kontrollera mitt intag av droger... jag skulle aldrig fixa subutex eller metadon... nä jag är ju narkoman... och har en sjukdom som vill att jag ska peta i mig droger... tills att jag tappar kontrollen... så jag känner mig maktlös och mitt liv blir ohanterligt... igen.

Nä jag har inte råd att krångla till det... och varje gång jag lyckas med att göra det... ja då blir jag röksugen... eller drogsugen... ja min sjukdom är verkligen... listig, stark och falsk.

Jag slutade inte att kämpa... jag gav upp...

Sorgen...

... hälsade på idag.

Och den kom väldigt plötsligt... fast jag var beredd... för det är samma visa varje år när sommaren lider mot sitt slut.

Idag så var jag på väg ner till stranden när jag tydligt kunde känna skillnaden mot igår... hur liksom bilarna var på väg hem från semestern... hur det var slut på...


... after beachen på Tylösand (igår var finalen).

Det var ingen större skillnad på vädret... strålande sol och högtrycksvärme... det var något annat... en sorglig känsla av att nu var det kanske den sista sommardagen på stranden... lite lugn stillsam sorg över att sommaren tar slut... jag får den känslan varje år... och det är en stark känsla av avsked...

... jag gillar inte avsked... tycker att det är en plåga att ta farväl... av vänner... platser... sommaren... jag föredrar att var på väg... ha en riktning... varje år sommaren tar slut så känns det så slutgiltigt... så tomt.

Kanske är det för att jag alltid... omedvetet eller medvetet... har byggt upp så stora förväntningar på just sommaren... längtat... drömt... ja ni fattar... här har jag väntat sååååå himla länge efter sommaren... och så hinner den knappt börja... så är den bara slut... hallå... vänta lite nu... vad var det som hände?

Varje år... samma sak... och varje år... som en sann...


... sommarkille...

... så känner jag sorg över det...

Gatuteater...

... festival.

Ett litet smakprov...


... från gårdagen.

Besatt...

... blir jag lätt.

Nu är det som ni märker springeriet som gäller... 100%... inga mellanläge... jag fick ju igår order från min tränare att vila idag... naturligtvis så lyckades jag att gnälla till mig dispans från detta (att vila en dag) och vi kom överens om att jag kan springa varje dag fram tills vi åker till Barcelona tidigt på fredag morgon...

... så imorse sprang jag iväg på min runda igen... i ett nytt försök att nå min ideal-tid som jag tänkt ska vara 12 minuter jämt... jag är ju med i ett 12-stegsprogram så det var ju inte svårt att komma fram till just den tiden... just 12-stegs programmet har ju gett mig ett liv som jag inte trodde fanns... så naturligtvis sprang jag ut med inställningen att öka lite på mitt tempo... min runda har ju tagit allt längre tid för varje dag... första dagen då jag sprang hela varvet var jag under 12 minuter... sen la vi om taktiken tränaren och jag... så nu springer jag en bit... går en liten bit... springer... går... springer... sen är jag i mål... och tiden det har tagit har varit lite drygt 12 minuter... idag så sprang jag på lite extra... och klockan stannade på... samma tid som första dagen då jag sprang hela varvet utan att gå och höll på att dö... så idag gick det faktiskt...


... rekordsnabbt.

Nu är jag inte ute efter att springa snabbare... nä... jag siktar på 12 minuter så jag får faktiskt ta det lite lugnare i morgon... att jag vill springa på samma tid varje dag är för att jag ska kunna känna efter om det händer någonting med mig när jag springer... jag är ju en nyfiken kille... är det verkligen sant som de säger... att jag kommer att må bra av denna träning... att min kropp kommer att visa mig tacksamhet i form av bättre flås... och att jag kanske t.o.m. kommer att bli en gladare människa med mer ork till både ditten och datten?

Jag ser med spänning fram emot att få svar på mina frågor... visst skulle jag lätt kunna bli besatt av springandet... men det chansen tar jag... och helt ärligt så tror jag att risken är minimal... vi snackar ju trots allt om att bli svettig av ansträngning... inget som jag är känd för att älska direkt... jag är ju en rätt lat kille... men visst... när jag tänker efter så var jag ruskigt nöjd på denna bilden...


... svettigt fett nöjd... detta gillade jag ju... shit... jag har redan blivit det... igen... besatt...

Trött...

... av allt springande.

Jag fick en order av min personliga tränare efter dagens springrunda... eftersom jag har stenkoll på hur lång tid min runda tar så kunde vi se mönstret...


Dag 1

Dag 2

Dag 3

Dag 4

Dag 5,,,

... ja ni fattar... det går lite långsammare för varje dag... och han berättade för mig någonting som jag konstigt nog inte hade en tanke på... trots träningsvärken... trots att jag trillar ihop på kvällarna... trots att min kropp SKRIKER... STOPP!!!

Den har ju för flera dagar sedan fattat att jag behöver ta en paus... en ledig dag att vila upp mig på... så imorgon får mina löpardojor stå kvar på... 

 
... skohyllan (bilden är ett montage, vanligtvis så ligger skorna slängda i hallen).

Nu behöver jag verkligen min personliga tränare... får göra mitt bästa så att jag inte gör som senast då jag hade en personliga tränare... ja ni läste rätt... jag har haft en personlig tränare förut... han visade mig ett träningsschema det var tänkt att jag skulle följa när jag började på mitt gym... sen avslutade han med att säga att tiden mellan träningarna var väldigt viktig... att det liksom var då det hände grejer... så jag tog han på orden... jag är fortfarande mellan två träningspass... och det har jag varit i rätt många år nu.

Vi snackade om detta jag och min springtränare... han är ju en programkille... och vi vet båda att vi inte är sjukare än våra hemligheter... han har lovat mig att ge mig en knuff på måndag när jag vilat färdigt... så att jag fortsätter min träning då... men nu har jag tagit paus... trumtrumtrumtrumtrumtrum (mina fingrar knackar rastlöst i bordet)... vad ska jag göra nu?

Sommarstaden...

... Halmstad.

Ja jag bor verkligen i en sommarstad med stora bokstäver... under några intensiva sommarveckor så finns det hur mycker som helst att göra i Halmstad... och det har ökat som fan de senaste åren... i år har jag kunnat gå och se lanslagsfotboll (U-21 EM) helt gratis... och idag så stod jag på torget i Halmstad...


... och kollade på SM i beachvolleyboll i ett strålande väder.

Ja Halmstad är mycket mer än Tylösand... just nu pågår också den årliga gatuteater-festivalen som ju också är ett skithäftigt och helt gratis spektakel med artister från när och fjärran... ja det är fullt av turister i vår vackra sommarstad och det händer grejer hela tiden... i mängder... skulle jag (gud förbjude) tvunget klaga på någonting så är det den...
 

...DÅNANDE kyrkklockan...
 
... som DÅNAR i säkert nästan en hel kvart vid 18-tiden... helt sinnesjukt HÖGT... det går fan knappt att höra vad man tänker... herregud varför i helvete ringer kyrkklockorna så länge... brinner det... eller har kriget brutit ut... ja jag fattar faktiskt inte varför det ska ringas så himla länge...

... jaja det är inget att hänga upp sig på... för idag så har jag befunnit mig på helt rätt ställe på helt rätt tid... och inte har det kostat mig något heller *L*... ja livet är fantastiskt... och vet ni vad... min träningsvärk är hanterbar och jag kan nästan gå i trappor igen... imorgon så ska jag ännu en dag ge mig ut på lätta ben i den tidiga morgonen och springa min runda... jag är fett stolt över min bedrift och det skäms jag inte för att skriva heller...

Klappat å...

...klart.

Såja... svårare än så var det inte... 4 dagar i löparspåret sen var det klart...
 

... nu har jag järnkondis... ser ni stålblicken som kännetecknar en idrottsman?

Så nu funderar jag på vad nästa projekt ska bli... för nu behöver jag väl inte springa längre... det är väl färdigt nu?
För inte kommer väl gårdagen tillbaka... den dagen då jag inte kunde gå nedför trapporna här hemma... den dagen då jag höll på att dö varje gång jag reste på mig... det var lite stelt när jag drog i väg i morse... men nu när jag sitter här och skriver känns det faktiskt rätt bra...

... vågar jag... prova... att resa på mig?

Okej... lite stelt kanske... men inte fan kan det bli värre än igår... för det finns inte.

Nä jag har ingått ett avtal... jag ska springa varje dag fram tills jag åker till Barcelona... och jag gör mitt bästa för att springa lika fort (läs långsamt) varje gång... idag så tog det 2 sekunder längre tid än igår så jag är på väg att kunna klocka samma tid varje gång.

Jag har inget tålamod... jag vill känna resultat av mitt springande direkt... helst igår.
Och rent fysiskt så kan jag väl ana en liten lättnad i andningen... det känns inte lika livshotande längre... men annars så blir jag lika förvånad varje gång jag kommit ca. 90 meter... det är fan som att sprínga in i en vägg... jag känner mig helt matt varje gång jag är där (det är en pytteliten uppförsbacke vid ca. 90 meter)... varje dag springer jag iväg på lätta ben... och har helt glömt bort vad som hände igår... så med ett stort leende springer jag varje dag in i samma vägg... lika överraskad varje gång...

... snacka om att jag är en tvättäkta beroende... för inte finns det väl några andra som är som oss?
Vi som blir lika förvånade varje gång vi gör om samma misstag vi gjort flera tusen gånger innan... vi som är helt övertygade att "denna gången blir det annorlunda" varje gång... vare sig det gäller droger... relationer... spel... springning... ja vad fan som helst... det kan väl ändå bara vara vi beroende som har detta hål i huvudet precis där det skulle lagras information om att vi redan gjort det misstaget förut.

En sidovinst av min rökfrihet är att jag har blivit en smula mer observant på vad som händer när jag gör en förändring... både i kroppen och knoppen... för jag kan känna kraft i att jag går emot min vilja och faktiskt har gett mig ut och sprungit flera dagar i sträck nu... det skänker en mental tillfredställelse... kroppsligt så får jag ha lite tålamod... här är det mer som det var med rökfriheten... mer åt det negativa hållet... typ ont i hela kroppen och en fruktansvärd träningsvärk... men tålamod är ju någonting som jag har... och kanske lärde jag mig det i mitt missbruk... tålamodet.

Kan tänka mig att det finns en och annan som höjer på ögonbrynen när jag påstår att jag lärde mig tålamod i mitt missbruk... för oftst har vi ju en bild av att vi i missbruket inte hade något tålamod alls... men... och det är ett stort... men... jag kan inte glömma bort hur det var... hur jag tillämpade tillit och tålmod... hur många gånger som helst i missbruket... det spelade fan ingen roll hur många gånger jag blev blåst... för det dröjde inte länge innan jag helt hade "glömt bort" det... och gladeligen gav någon alla mina pengar och satte mig att vänta precis hur länge som helst på att han skulle komma tillbaka med massor av droger till mig...

... jag kunde vänta i dagar... och fortfarande tro att han var på väg... snacka om både tillit och tålamod.

Äventyret...

... med att ha semester fortsätter.

Nu med...


... NYA SPRINGSKOR!!!

Min högst personlige tränare skänkte mig igår ett par nya springskor... kanske visste han redan då att det skulle komma en tid av förhandlande om mitt vara eller inte vara som aktiv löpare... att jag kommer till ett stadium av ifrågasättande av vad det är jag håller på med... en i.o.f.s. rätt sund frågeställning... men eftersom jag nu har ingått ett avtal med min personliga tränare så har vi ju lagt upp en plan för min träning... och jag kunde känna att skorna jag fick förpliktigade mig att hålla min del av den planen... typ springa då.

Planen är att jag ska hålla på som jag gör fram tills jag åker till Barcelona... och det är med spänning jag på fullt allvar känner in hur min kropp reagerar... den har ju aldrig förut fått utstå en sådan här behandling... möjligtvis när jag var yngre och hade snutjagen... men då sprang man ju på ren adrenalin... och lyckokänslan när man kom undan kan ju ha berott på att man... inte blev tagen av polisen.

Nä nu känner jag efter... och jag kan redan nu efter min tredje dag i löparspåret berätta att...
 

... jag svettas lite mer än första dagen... ni ser ju själva hur jag svettas på denna bilden...

... och jag har fått lära mig att det är ett gott tecken... något jag inte riktigt fattar än... för mina konsekvenser av min löpning är påtagliga... när jag låg på stranden igår så trodde jag att jag höll på att bli sjuk... svininfluensan... lederna värkte och sådana symtom... det tog ett tag innan jag fattade att jag hade träningsvärk i hela kroppen... det var inte bara benen som gjorde ont... det är ett helvete att gå nerför trapporna idag ska jag be om att få lov att berätta... och det var inte så enkelt att komma igång med springeriet idag heller... knirp... knarp... kändes det... fick liksom lirka igång systemet innan jag började fungera.

Men idag så hejade jag på sommargästerna... det är inte så svårt eftersom jag ju har gått i två minuter precis innan jag passerar deras hus... precis då får jag ju luft och ser nog rätt tränad ut *L*... hunden jagade inte mig så länge idag heller... jag börjar alltså bli ett dagligt rätt naturligt inslag i deras vardag (eller semester kanske är det riktiga benämningen)... ja herregud... vad är det som händer?

Annars så är det häftigt med semester... det är en gatuteaterfestival och SM i beachvolleyboll i Halmstad... fullt av folk och ett strålande väder... jag har vänner som också är lediga så jag sitter inte hemma och ugglar utan har fan... semester fullt ut *L*... så nu drar jag till stan igen... käka lite på RIA och sen har jag ju en tid att passa... mitt äventyr hos tanddoktorn är ju också i full gång... spännande... nä nu bara bladdrar jag... blablablablablablabla...

Vansinnet...

... fortsätter.

Men idag så hade jag iallafall så mycket kontakt med mitt förnuft att jag lyssnade... ja ni som känner mig... jag tar det igen... jag lyssnade (jag vet att det låter heeeeelt oooootroligt men det är sant) på en vän som vet hur det här med springeriet funkar... så nu har jag fan en tränare också... som tror på mig för idag så ska han ge mig ett par riktiga springskor (jag känner redan mentalt hur jag likt en hjort flyger fram mellan sten och stock med mina riktiga springskor)... jag fattar ju mig inte riktigt på det här med skogrejen... men tydligen så är det inte ultimat att springa med...


... mina gymdojor.

Nä idag så hade jag en plan... som jag fått av min "tränare"... den var att springa i 5 minuter och gå i 2 minuter... och det var som att komma tillbaka till de levande efter min även denna dag "nära dödenupplevelse" som inträffar efter ungefär 2 minuter... det är lite konstigt hur mitt minne funkar... för när jag sprang iväg i morse så kände jag mig hur stark som helst... men spänstiga steg skuttade jag iväg mina första 90 meter... sen sprang jag in i en vägg igen... och befann mig återigen på "andra sidan"... denna gången var det klockan som räddade mig... för efter 5 minuter fick jag ju gå en liten bit... och ganska snabbt så kunde jag faktiskt andas igen...

... jag såg ut en gran strax innan sommarhuset där de vinkade på mig igår och började springa igen... inte fan tänker jag gå förbi deras hus... nä låt dem tro att jag är värsta springkillen (passar bra att ha hämtat andan precis innan jag passerar också *L*)... denna gången sprang en galen hund ut från deras trädgård och jagade mig en bit... fick lite extra krafter där kunde jag känna...

... jaja summa sumarium så lyckades jag komma levande hem även denna dag... och känslan när jag sitter här och skriver om min löparrunda är i det närmaste overklig... fattar inte riktigt själv att jag faktiskt skriver om att JAG sprungit en runda i skogen... men ta mig fan... jag är allt lite stolt just nu *L*... och naturligtvis så tar jag...
 

... tiden...

... men denna gången är det inte för att slå rekord... nä jag tänkte hitta ett tempo så att jag kan hålla samma tid varje dag... va????... skrev jag just varje dag?


Fatta jag har blivit galen... spritt språngande galen... trött... och faktiskt både stolt och nöjd *L*.

Jag DÖÖÖÖÖR...

... vad den enda tanken i mitt liv för ca. 20 minuter sedan.

En sak är då säker och det är att jag håller på att bli galen... på riktigt... låt mig förklara.

I morse när jag vaknade så fick jag en vansinnig idé... som berättade för mig att jag som en semesterpryl kunde börja dagarna med en löprunda i skogen... jag har provat det för ca. 20 år sedan en gång... då sprang jag i tre dagar på tid... första dagen så gick det ju bra... andra dagen så slog jag mitt eget rekord... och tredje dagen gick det inte lika snabbt... så då var det inte roligt längre... så jag la av... klokt nog.

Jag berättade för mina polare om min idé tidigare idag när vi satt och fikade i norrekatts park... och just dessa vänner var visst på väg att springa en runda lite senare... å de springer fan flera mil när de kommer igång... så de tyckte naturligtvis att det var en strålande idé... så när jag kom hem för en timme sedan så letade jag fram ett par gamla (i detta fallet helt oanvända gymdojor) springskor... nollade...


... äggklockan...

... och drog iväg... först med lätta steg i flera hundra meter (jaja säkert 90 meter iallafall) innan jag kom på att jag inte fick någon luft... mina lungor hade inte en chans att dra in så mycket syre som min kropp ville ha... en HEMSK upplevelse... men jag fortsatte ändå att springa... flämtande efter syre passerade jag några tyska sommargäster innan jag sprang in i skogen... det gick inte fort men på ren vilja fortsatte jag att springa... mest för att jag var övertygad om att skulle jag sluta springa nu så skulle jag inte komma en meter till... och jag ville fan inte ligga och dö några hundra meter hemifrån i min egen skog... när jag kommit halvägs satt där några andra sommargäster av okänt ursprung och hejade glatt på mig... kan blickar döda så lever de inte längre... men jag tror nog att de uppfattade min grymtning som någon form av hälsning... de måste trott att jag sprungit 10 mil eller nåt när de såg mig... det var efter ca. en kilometer...

... jag fortsatte över stock och sten... flämtandes efter syre och helt övertygad om att jag höll på att dö... det var med en enorm viljeansträngning som jag fortsatte... benen började kännas tunga som bly... men nu närmade jag mig slutet... jag kunde skymta mitt eget hus mellan träden... så med mina absolut sista krafter sprang jag in på gården... uppför trappan... in i köket... och stoppade...


... tiden.

Jag är inte riktigt säker på hur långt jag sprang... men säkert mellan två till tre kilometer... som för mig kändes som flera maratonlopp på raken... jag var helt ärligt orolig för att jag skulle dö när jag sprang... och nu när jag sitter här och skriver efter en dusch och har hämtat andan så kommer vansinnet tillbaks... och jag börjar redan glömma bort...


... att jag precis överlevt en nära dödenupplevelse... och tro det eller ej...

... jag planerar att springa en runda till i morgon bitti... herregud jag bli fan rädd för mig själv... detta är verkligen ett bevis på att beroendet är en listig sjukdom... hur kan man annars förklara denna helt vansinniga tanke om att upprepa dagens löprunda och tro att resultatet skulle bli annorlunda... och att jag helt plötsligt fått betydligt större lungor över en natt... det kan ju bara inte vara något annat än en väääääldigt sjuk tanke... eller???

För inte fan kan det väl vara nyttigt att motionera?

Resan...

... mot mina nya tänder fortsätter.

Var ju hos tanddoktorn idag... skulle fixa till det som lossnat (trodde jag) så att jag skulle kunna känna mig trygg när jag drar till Barcelona... ja annars också såklart... men jag blev ganska brutalt medveten om att jag har ju inte på långa vägar är klar med mina tänder... så nu sitter jag här med en helt ny tuggyta som jag ska prova fram till torsdag... för nu så har vi startat upp själva finalen på detta äventyr... nu ska mina framtida tänder skapas... de jag har i min mun nu är ju "bara" prototyper... och det är dax för att slänga in de "riktiga" konstgjorde gaddarna nu.

Hade nästan glömt bort det... vant mig vid mina prototyper så jag "glömt" bort att detta bara var en hållplats på min tandresa... och rackarns vad konstigt det kändes idag när han tog bort tänderna... för att inte tala om hur konstigt det såg ut... fan vad snabbt det gick att vänja sig vid att ha fungerande tänder... även om jag hade svårt för att käka jordnötter med mina prototyper så tog det inte lång stund att anpassa mig efter de nya förutsättningarna... och så är det nog fan med det mesta... motståndet mot förändringar är störst innan förändringen har skett... för sen anpassar man sig... gillar läget.

Skum resa det här med tänderna tycker jag... som jag känner det idag så kan jag fan inte förstå hur jag kunnat leva så himla många år utan mina framtänder... det låter nästan overkligt för mig nu... ändå så vet jag att det är sant... och att jag just då hade anpassat mig efter den situationen... fullt ut... ja så till den milda gad att jag var rädd för att få tänder... det är jag inte längre... jag är en liten smula rädd för att det ska göra lite ont när jag är hos tandläkaren... men jag är fan inte rädd för att få nya tänder längre... nä det ser jag fram emot... med glädje...


... och ett stort leende... såklart...

Tandlossning...

... har fått en helt ny innebörd för mig.

Nu när jag håller på att fixa mina tänder så innebär ju tandlossning för mig att ALLA mina tänder trillar ut DIREKT... och det känns väldigt AKUT när det händer... här snackar vi fan tandlossning på RIKTIGT.

Jag ringde till min tanddoktor... fick direkt en tid i morgon bitti klockan 08.00... och så skönt det känns att bli tagen på allvar... bli behandlad med respekt och känna mig som en del av det etablerade samhället... med eller utan tänder... men det var fan vad snabbt jag vande mig vid att ha tänder... och vad jobbigt det var nu när jag kände att mina nya tänder håller på att lossna... jag vill fan inte vara utan tänder längre... 


... det är historia nu...

... så jag hoppas verkligen att tanddoktorn kan fixa fast mina nya gaddar så att de "sitter säkert" imorgon... för att åka till Barcelona utan tänder lockar mig inte alls... kalla mig gärna för fåfäng... men jag trivs fan skitbra med tänder i munnen...

Kossorna i hagen...

... har flyttat in igen.

Det är trots allt lite häftigt att ha kossorna som mina närmsta grannar... de brukar flytta runt lite hit och dit nu på sommaren och beta lite på några olika ängar... och nu har de kommit tillbaks hem till mig...


... kossorna... tjuren... och inte minst de lite vilda små kalvarna.

Kossor står inte bara still och betar... i morse så fick tjuren någon form av spel (kanske försökte han fly knotten) och gjorde några tjurrusningar (verkligen ett passande namn) fram och tillbaks i hagen... efter honom skuttade alla kalvarna och det var verkligen en syn att få vakna till... lantlig action i Brännebassalt.

Nu har jag semester... regnet öser ner och inatt vaknade jag av värsta åskvädret... knallade upp och drog ut telefonjacket ( det går på rutin efter x antal sabbade telefoner och modem )... sen gick jag och la mig igen... det tog inte lång tid innan mobilen väckte mig eftersom jag glömt bort att ta bort väckningen... men jag lyckades somna om... igen.

Semester ja... flippat... känner mig mest rastlös faktiskt... vad fan gör man på semestern?

Jag ska till Barcelona om två veckor... så tiden innan dess ska jag leva på nudlar har jag bestämt... även om jag blev positivt överraskad när jag kollade lite på vad jag lyckats spara ihop under en längre tid... ni vet alla småmynt och sånt blir en hel del när man låter tiden gå... så kanske får jag råd att gå på en fotbollsmatch i Barcelona... och om jag har en ruskig tur se...
 

... Zlatan spela i sin nya klubb... på hans nya hemmaarena.

Ja den som lever får se... och mitt liv är ju väldigt varierat nu när jag är drogfri... ena dagen är inte den andra lik... precis tvärtom mot hur det var i missbruket då alla dagar såg likadana ut... då satt jag och planerade vad jag skulle göra och det hände absolut ingenting... bara en massa snack... och repriser... nu gör jag grejer... ibland så hinner jag knappt med i svängarna... ena dagen är jag med kossorna i hagen... och nästa dag är jag i Barcelona och hejar på Zlatan... tråkigt att vara drogfri... hehe... glöm det...

Får jag tigga...

... lite pengar av dig?

Frågan kom plötsligt... och följdes av en förklaring om att pengarna skulle användas till mat... vilket naturligtvis jag inte trodde en enda sekund på... alldeles nyss så hade de ju druckit upp varsin starköl... ändå hann jag inte stoppa mig... handen åkte ner i fickan och jag fiskade upp en 50-lapp som jag gav till dem.

På vägen därifrån så gjorde jag ett försök att rättfärdiga mitt beteende... för min kompis... men innerst inne så visste jag... att jag ännu en gång hade aggerat "möjliggörare"... att jag hade gett aktiva missbrukare en möjlighet att forsätta sitt missbruk med mina pengar... fan... jag vill ju inte ge dem pengar till droger... jag vill ju ge bort det som jag fått... ett drogfritt liv...

Helt allvarligt...

... hur skoj är det att vara allvarlig?

Och helt allvarligt... hur smart är det att se...
 

... allvarlig ut?

Och ärligt... är det inte egentligen så att (om vi nu ska vara allvarliga på riktigt) det är väldigt klokt att inte se så allvarlig ut... och istället låta...


... munnen le?

Och helt allvarligt... vad är det som är viktigt här i livet?

Jag tror helt seriöst att det är oerhört viktigt att skratta... att skrattet i sig är läkande och stärker ditt imunförsvar är bara en liten del av vad skrattet ger dig... skrattet är som jag ser det ett av de bästa sätten för mig att få lite självdistans... att kunna acceptera min egen dödlighet och på det sättet förstå att livet pågår under en mycket begränsad tid... och hur värdefullt det är att veta det... så att jag även idag kommer ihåg att lukta på blommorna... känna vinden smeka min kind... smaka på de vilda hallonen... höra fåglarnas sång... och se hur vacker naturen är...

... och helt allvarligt... hur ska jag kunna låta bli att le om jag gör det... använder mina sinnen fullt ut och tar del av livet som pågår runt omkring mig...

... och helt allvarligt... är inte livet alldeles för allvarligt för att tas på allvar?

Ta det lugnt...

... är enkelt hemma hos mig.

Jag har jobbat till mig ett inre lugn som ett resultat av alla dessa veckor på stranden... och det märker jag nu när jag tvättar bort lite sand och salt från mina badkläder... när jag stod och...


... hängde upp min tvätt så njöt jag av lugnet.

Jag ska ju till Barcelona om några veckor och fram tills dess så handlar mycket av mitt liv om att göra... ingenting... eller rättare sagt någonting som kostar ingenting... typ panta flaskor eller nåt *L*... och det är helt okej att inte ha några stålar... för det behöver inte kosta så mycket att ta det lugnt... och här hemma hos mig är ett perfekt ställe för just att göra... ingenting... och då får jag tid att se det vackra som jag har runt omkring mig... jättenära... kolla bara på dessa fina blommor som jag hittade i min trädgård när jag öppnade ögonen... om ni klickar på de små bilderna så blir de större och ni ser vad jag ser hemma hos mig... nästan... för naturligtvis så kan en kamera ju inte återge verkligheten fullt ut... och det är inte "bara" vackert att titta på...


... för hallonen kan jag ju äta också... gratis.

Vad jag får akta mig för är att jag inte tar det lite för lugnt... så att jag struntar i att åka in på möten och träffa mina vänner... det är farligt för mig... för jag har en sjukdom som på alla möjliga sätt försöker få mig att känna mig utanför och ensam... jag gillar att vara ensam hemma... men inte att känna mig ensam... för det är en väldigt stor skillnad på att vara ensam och att känna mig ensam... just nu är jag ensam hemma men ensam känner jag verkligen inte mig... tvärtom så känner jag just nu att jag är en del av något riktigt stort... ja något riktigt, riktigt stort... betydligt betydligt större än mig själv... en kraft starkare än mig själv... och när jag känner den kraften... då är jag aldrig ensam... aldrig någonsin...

Saknad...

... känner jag.

Vad ska jag nu fylla mina dagar med... i flera veckor har jag i alla väder vetat vad jag skulle göra... nu är vi klara... och jag ska börja underhålla mig själv... typ ha semester... vad gör man på en semester... nya vyer... nya möjligheter... minns mina strandpromenader och kanske provar något nytt...


 ... varför inte skogspromenader... ???

Men jag tror ta mig fan att jag kommer att knalla ner till stranden någon dag på min semester... och för att få gå barfota i sanden ännu en gång... för på mina skogspromenader så har jag fan skor på mig...