Drogerna tog min dotter...

... i går.
.
Efter en väldigt orolig helg eftersom min älskade dotter var på rymmen... igen... så ringde då telefonen... hon låg på intensiven i Ystad efter ytterliggare en överdos... jag kastar mig in i bilen och påbörjar färden neråt... det tar en halvtimme... sen ringer telefonen igen... hon är död.
.
En overklig resa ner till Ystad... tomheten skaver... ilska, tårar, och... och så jävla tomt.
.
Nu sitter jag här med en bild på näthinnan av min döda dotter i en sjukhussäng... i ett litet rum där vi fick ta farväl... så overkligt... surrealistiskt och frultansvärt hemskt... i mitt minne har jag en helt annan bild... av ett skrattande lyckligt barn när vi läste i vår favoritsagobok "Orvars korvar"... om och om igen... det är det glada, lyckliga skrattet som jag vill minnas.
.
Nu rinner tårarna... jag vill inte förstå... att min lilla älskade dotter är död.
.
Vila i frid älskade Mira... saknad, älskad härifrån till evigheten.
 

Utmaningar...

... är skoj.
.
Jag gillar att göra nya grejer... även om det ofta innebär att jag behöver gå emot mina egna rädslor... vilket väl i.o.f.s. allt som oftast är en utmaning som gör att jag växer som människa... mina rädslor har under alla dessa år visat sig vara otroliga tillgångar för mig.
.
Att inte längre vara styrd av rädsla är en av de största belöningarna jag fått i mitt tillfrisknande... jag är inte längre killen som styrs av mina egna känslor utan har möjligheten att låta förståndet bestämma över mitt liv... vissa dagar är det hur enkelt som helst... andra dagar lite svårare... men att bara ha friheten att välja mellan känslan och förståndet är fan helt enormt.
.
Idag är jag fri att välja hur jag vill ha mitt liv... skönt och oerhört befriande.
 
 

Offerkoftan...

... är ofta blöt, tung och kliar.
.
Vill jag leva ett jobbigt och tungt liv så kan jag ju alltid slänga på min offerkoftan... men att vara ledsen, sorgsen och arg är inte samma sak som att klä sig med detta plagg... "jobbiga" känslor är något helt annat... men att sitta ner och tycka synd om mig själv, vältra mig i självömkan och söka bekräftelse och tröst hjälper sällan... är jag ledsen så kanske jag behöver vara det... eller glad... lycklig, arg eller vad det nu kan vara jag känner... visst kan det vara synd om oss ibland... och visst kan vi vara offer för både det ena och andra... men att klä på oss en offerkofta och lägga allt ansvar utanför oss själva är ofta ingen bra idé... i alla fall inte om man vill ha en förändring... men... tro det eller ej... ibland kan man behöva lite hjälp att ta av sig den blöta offerkoftan... inte för att man trivs så himla bra med den på utan mer för att det känns så himla tryggt att ta på den om man har haft den som sin bästa vän för länge.
.
En halvtimme i veckan är väl okej... men sen får det jävla räcka.
.
Acceptans är ofta bättre än offerkoftan... tycker i alla fall jag.
 

Vad är sant...

... och inte sant?
.
Det skrivs många "sanningar" både på FB och i våra tidningar... och kanske ännu viktigare... vad väljer vi själva som sanningar?
.
Det är inte alltid lätt att vara källkritisk... allra helt om det råkar handla om någon eller något som jag själv kanske har en lite kritisk åsikt om... att bli bekräftad i mina egna känslor funkar tyvärr ofta som bränsle på mina egna fördommar... inget som jag är vidare stolt över... det är jag den första att medge.
.
Det är så himla lätt att påstå sig ha ett öppet sinne och förmåga att ge alla en ärlig chans... att vara icke dömmande och allt det där... men med handen på hjärtat... jag har tyvärr mer än en gång visat mig i allra högsta grad mänsklig... d.v.s. både dömmande och fördomsfull... usch... detta var inte skoj att skriva... dax att göra om och göra rätt... efter bästa förmåga... jag vill verkligen inte vara en människa som snackar skit för det får bara mig själv att känna mig smutsig.
 
.
En bara fråga som jag kan använda mig av är... "Och vad skulle kärlek säga om det här?".
 

Att stanna upp...

... och acceptera.
.
Saker och ting är ju som de är... och efter att ha försökt att springa ifrån mig själv den största delen av mitt liv så har jag upptäckt att det är i stort sett omöjligt att springa ifrån sig själv... jag har helt enkelt ingen annat val än att stanna upp och acceptera verkligheten precis som den är om jag vill ha ett hanterbart liv i längden... visst kan det kännas obekvämt mellan varven... men... vill jag vara fri och leva i harmoni med verkligheten så verkar jag inte ha något val.
.
Konstigt egentligen... men ju mindre jag gör desto mer verkar jag få gjort.
.
Det kan vara en bra idé att stanna upp och fixa till röran i våra liv.
 

Det viktigaste...

... först.
.
Ibland så kan det snurra till lite grann mellan mina öron... massa tankar om både ditten och datten... vad jag behöver göra, skulle ha gjort för ett tag sedan och allt möjligt som pockar på min uppmärksamhet... ja, ni fattar... massa "måsten"... och då är det bra för mig att påminna mig om vad som egentligen är viktigt för mig.
.
Ska jag ha en möjlighet att överhuvudtagen kunna ta ansvar för mitt eget liv så behöver jag påminna mig om vad som gjort mitt numera för det mesta helt fantastiska liv möjligt... min drogfrihet... som utan tvekan fortfarande är det viktigaste i mitt liv... för det är min drogfrihet som ligger som grund för allt annat i mitt liv... med den som grund har jag av erfarenhet lärt mig att ingenting är omöjligt... att jag är fullt kapabel att ta ansvar för mitt liv.
.
Jag behöver inte längre fly från ansvar... jag har lärt mig leva livet på livets villkor... det känns bra.
.
Så länge jag är drogfri finns det ingenting att vara rädd för... ingenting.

Elaka barn...

... har jag träffat.
.
När jag var liten så vart jag mobbad... och omgiven av elaka barn... för så var det... alla barn var inte riktigt så snälla som deras föräldrar nog gärna ville tro... och nu när jag skriver detta så kan jag riktigt känna att det känns lite konstigt att prata om "elaka barn" trots att jag av egen erfarenhet vet att barn kan vara ohyggligt elaka... visst som vuxen förstår jag väl att det för det mesta egentligen handlar om rädsla... mobbing som sådant handlar enligt mig mest om rädsla... men det tar inte bort faktum... människan och även barn kan vara riktigt, riktigt elaka.
.
Idag så förstår jag mycket av allt det där som drabbade mig... och det är skönt... men lik förbannat så kan jag inte blunda för att det har satt sina spår... att jag fortfarande efter över 50 år har känslor i mig som jag fick som liten... som jag reagerar på... det tar tid att bearbeta och lära mig vad som är vad... för jag vill inte vara styrd av gammal skit längre... jag vill kunna förlåta alla som varit elaka och gå vidare i mitt fantastiska liv.
.
Allt var inte sommar, sol och lyckligt när jag var liten.
 

Att ge bort...

... det vi fått.
.
I vår gemenskap så finns det ett uttryck där vi säger att man kan bara behålla det man fått genom att ge bort det... i början av min drogfrihet vill jag minnas att jag hade lite svårt för att förstå detta... idag är det annorlunda... jag förstår (för det mesta) att gåvan är att ge.
.
Ta bara det här med kärlek... en behaglig och skön känsla... och helt ärligt... ingen i hela världen kan hindra mig från att älska någon... för den känslan är min... det kostar ingenting att ge bort ett leende eller en komplimang... och tro mig när jag vill påstå att det ger nog fan mig mer än den jag ger bort det till.
.
Kärlek är att ge... 
 

Stress...

... är inget skönt tillstånd.
.
Jag har en viss stresskänslighet för tillfället... ingen skön känsla alls... växlar mellan en behaglig distans till tillvaron och en kvävande känsla av att fixa en massa prylar... helst igår.
.
Vad jag förstår så kan detta vara ett förstadie till ett visst mått av utbrändhet och signaler som är väl värda att tas på allvar... medvetenhet är naturligtvis bra... och struktur med pauser i min verklighet... jag kan inte vara överallt samtidigt och har inte lösningen på alla problem... lite i taget räcker och blir över... vad jag kan se när jag har lite distans... är att allt naturligtvis löser sig på ett eller annat sätt till slut... ibland så blir det som jag vill och ibland så blir det på ett annat sätt... men... det blir för det mesta precis som det är tänkt att bli.
.
Jag behöver inte ha koll på allt... bara på min del.
.
Det går framåt... vare sig jag vill eller ej.
 

Distans...

... är bra för mig.
.
Efter att ha varit på semester en månad och sjuk i någon vecka så är jag då tillbaka fullt ut på VågaVa... och är det någonting som jag lagt märke till så är det hur bra det är för mig att få lite distans till vardagen... det är så himla lätt för mig att fastna i de små problemen som ju alltid uppstår i en verksamhet... och... tappa helheten.
.
Små problem kan i värsta fall ta upp massor av plats mellan mina öron... och då är det är inte så himla ovanligt att jag missar att se skogen för alla träd som står i vägen... och nu när jag fick lite paus från VågaVa så är det med glädje jag kan konstatera att vi tillsammans gör ett helt fantastiskt jobb... och idag känner jag mig mer som en del av lösningen istället för att vara en del av problemet... problem är ju egentligen inget annat än förtäckta lösningar... en möjlighet att göra om och göra rätt... växa och utvecklas.
.
En månad på Filippinerna gav mig möjligheten att se lösningar istället för problem... skönt.
 

Tebax...

... på min egen blogg.
.
Någon har berättat för mig att det tar ca. 100 dagar att få in en rutin... en rutin som jag av egen erfarenhet förstått tar två dagar att rasera... som när jag började dagarna med att springa en tre kilometers runda i alla årstider hemma i brännebassalt... nu är det väl en 7-8 år sedan jag beslutade mig för att pausa i två dagar för att vila upp mig... nä nu ljög jag... sanningen var att jag en morgon stannade upp... tänkte ett varv till... och väldigt snabbt lyckades övertala mig själv att jag lika gärna kunde skjuta upp dagens runda tills i morgon... sen... för jag skulle bara... ja ni fattar.
.
Nu har jag gjort det igen... med mitt löfte att skriva ett inlägg här varje dag.
.
Resultatet blev föga förvånade precis likadant... sen... imorgon... ska bara.
.
Å vi ska inte snacka om hur det gick med mitt "sluta röka på nyår"... ;-).
 

Ljuset i...

... tunneln.
.
Jag skymtar ljuset i tunneln och börjar sakteliga återvända till livet efter min nära dödenupplevelse... febern har lagt sig och förvisso är jag fortfarande tagen och en smula matt... men det värsta verkar vara över för denna gång... och det välkomnar jag varmt... för nu vill jag ta del av livet igen.
.
Det ska bli skönt att få komma tillbaka till vardagen och jag kan känna att jag längtar efter att få börja jobba igen... semester är skönt men att ligga hemma med feber är någonting som jag gärna kan vara utan... och jag hade ju inte ens hunnit hem innan jag blev sjuk... och efter en månad på Filippinerna så kan jag trots sjukdom känna att jag har fått ladda mina batterier... fått lite nödvändig distans och ny energi... nya projekt väntar mig och jag ser med spänning fram emot ännu ett givande år med nya kunskaper och erfarenheter... bra ska bli bättre och jag ser framtiden an med tillförsikt.
.
Det är alltid resan som är... målet.
 

En nära dödenupplevelse...

... på riktigt.
 
Jag hann inte mer än komma hem från Filippinerna innan jag däckade totalt... och det är samma visa som när jag kom från Nepal för något år sedan... min kropp pallar helt uppenbarligen inte med att sitta massa timmar på ett flyg och bli smittad av vad det nu kan vara för något... nu har jag legat helt utslagen i några dagar med hög feber och värk i hela kroppen... igen... och jag lovar er att det är inte skoj någonstans.
.
Fördelen med att vara sjuk på riktigt är att man liksom inte har något val... tålamod och tid är nog det enda som hjälper... och förhoppningsvis så är jag på bättringsvägen... nu kan jag i alla fall sitta upp och skriva här ett litet tag efter att bara legat ner och knappt orkat röra mig... tur i oturen är väl ändå att det är på mina hemresor som jag blir sjuk... det hade inte varit så skoj att vara sjuk på min semester... men jag är helt övertygad om att det är de här sinnesjukt jobbiga flygresorna som tar knäcken på mig... AC, trångt, sömnlöst och hur jobbigt som helst... det är nästan så att man funderar lite över hur mycket extra det hade kostat att åka första klass... och kunna sova ordentligt... vem vet... kanske hade jag sluppit de här nära döden dagarna när jag kommit hem... det hade ju varit värt en hel del.
.
Jaja... det är som det är... det får jag bara acceptera... och även om jag känner mig både liten och bräcklig just nu så vet jag ju att det går över... förr eller senare så gör det ju alltid det.
.
Varmt och skönt på en paradisö... lite bättre än den mansförkylning som drabbat mig nu.
 

Yttre stimulans...

... och den moderna människan.

Jag har hos mig själv lagt märke till att jag har blivit lite väl mycket knas på yttre och ofta helt meningslös stimulans.

För hur kan jag annars förklara för mig själv att jag allt som oftast ser mig själv stirrandes ner i min telefon... kolla FB... spela spel... kolla mailen... och läsa blaskan i tid och otid... gör jag inte det så drabbad jag för det mesta av en känsla som kan liknas vid... rastlöshet.

Helt ärligt så är jag ju inte så värst intresserad av när mina vänner lägger ut bilder på sina djur, barn, vad de äter... eller ens var de befinner sig... men lik förbannat så sitter jag där och stirrar ner i min telefon... tar del av sånt som jag för det mesta inte ens är intresserad av... men... jag verkar kunna knarka yttre stimulans på detta sätt... för på något annat sätt kan jag inte förklara mitt beteende på.

Allt som oftast när jag inte har ett enda dugg att göra så åker telefonen fram... det kan ju ha hänt någonting eftersom det ju var 5 minuter sedan jag kollade sist... och helt ärligt... jag behöver inte ha koll på vad mina vänner äter... vilka de umgås med... eller vad de gör just nu.

Snart så har jag väl glömt bort hur man umgås i den riktiga världen... för jag kan komma på mig själv att sitta och kolla FB även när jag umgås med mina vänner... sån är jag och det är väl inget som jag är stolt över.

Lite synd egentligen... för någonstans så förstår jag att livet pågår just nu... runt omkring mig... och att det finns massor att upptäcka den dagen då jag glömt min telefon hemma.

(null)
Det är vackert i vekligheten också... 

Rädd...

... är jag inte så rädd för längre.

Visst kan det hända att jag känner mig lite rädd då och då... men det är inte längre någonting som styr hela mitt liv... och då ska ni veta att jag nog har varit styrd av rädsla den största delen av mitt liv.

Idag så kan jag omfamna och acceptera min rädsla... jag behöver inte lägga på mig masker och bete mig på en massa sätt för att gömma rädslan... det är okej att vara rädd lite då och då... så länge jag slipper vara styrd av min rädsla.

Det går inte att vara modig om man inte är rädd... mod är att vara rädd och gå emot den rädslan... belöningen är frihet att kunna göra vad man vill med sitt liv.

Idag så kan jag ofta välja hur jag vill reagera inför livet på livets villkor... några regniga dagar på en solsemester är inte hela världen... livet är som det är och det är faktiskt ganska skönt att gilla läget... att förmå mig att sätta på de "positiva glasögonen" oavsett... som idag... en mulen dag är ett stort steg bättre än en regnig dag... i alla fall om man är på solsemester... vi slipper kleta in oss med solskydd och leta efter skugga... och vattnet... klart att vi ska bada idag.

(null)
En mulen dag på stranden är inget jag är rädd för.

Nytt år...

... nya utmaningar.

Så var det då 2018... efter en helt osannolik nyårsafton på ett regnigt och väldigt blött Boracay med allt vad det innebar... naturligtvis helt befriad från bakfylla trots att vi befann oss i ett nyårsfirande av rang... jag ska ärligt säga att jag aldrig under mitt 60-åriga liv varit ens i närheten av något liknande... man blev fan helt slut bara genom att befinna sig på plats... det var väsen, fyrverkerier, musik av alla de slag och fullständigt fullpackat av människor av alla de slag... kort sagt ett kaos utan dess like... men jag skulle inte vilja vara utan denna upplevelse... den slog det mesta.

Idag så vaknade vi upp i motsatsen... på samma strand har vi nämligen hittat ett litet lugnt familjehotell för en billig penning... med eget kök, balkong och ett skönt lugn.

I tider av nyårslöften att bryta har jag i år antagit en ny utmaning... om några dagar så är det tänkt att jag ska göra en ny attack och komma hem till Sverige rökfri... och mitt löfte är väl att göra så gott jag kan med den saken... i år tänker jag nämligen inte misslyckas med någonting... bara skapa nya erfarenheter... på gott och ont... så länge jag bara gör mitt bästa så duger det för mig.

Det i sig blir min utmaning för 2018.

(null)
Nyårsfirandet igår var... surrealistiskt... magiskt.

Gott nytt år...

... från ett regnigt Boracay.

Vi kommer ut efter 90 minuters massage... regnet öser ner och 80% av försäljarna har i rekordfart sadlat om och säljer nu... föga överraskande... regnställ i plast till hutlösa överpriser... säga vad man vill men här finns det en viss förmåga att anpassa sig efter marknaden... blixtsnabbt.

Ännu en gång har vi bytt hotell... nu bor vi billigare än någonsin på ett trevligt familjehotell... bakom det nya tyska haket som vi har börjat hänga på här... lite sidan om det värsta stöket och ett ganska lugnt ställe... och en helt magisk gulaschsoppa... det kändes lite grann som att vara tillbaka i Österrike... här har vi tänkt att inta vår nyårsmiddag om några få timmar.

Borakay i sig är ett minst sagt flippat ställe... hur mycket folk som helst och ett helt galet nattliv... men samtidigt hur coolt som helst... en magisk vacker vit sandstrand... och samtidigt ett totalt kaos av... ja... allt och lite till.

Vi började högst upp på station 1 som är den lite "finare" avdelningen med de dyraste hotellen... sedan har vi successivt jobbat oss ner genom station 2 där ALLT och lite till finns... till utkanten på station 3 där det är betydligt lugnare... inte som på förra ön men väldigt trivsamt och sjysst.

Annars så känns det nästan lite konstigt att vara västerlänning bland alla koreaner... någon förolämpade oss kraftigt genom att tro vi var ryssar... vi tog oss igenom detta med nöd och näppe... sådana här upplevelser kräver sin man/kvinna för att gå igenom drogfri... jag är säker på att ni förstår vad jag menar.

Men i alla fall... Gott Nytt år på er allesammans.

(null)
Här i vad vi kallade för "lilla Marrakesch" bodde vi bara en natt... nu bor vi på ett litet familjehotell.

Att flyta medströms...

... innebär inte att jag är en död fisk.

Acceptans är någonting som jag har stor nytta av i min enkla strävan efter att leva ett lyckligt liv... tvärt emot vad många kanske anser innebär det inte på något sätt att jag är befriad från egna tankar och åsikter... att flyta med strömmen är enligt min ringa åsikt inte alls samma sak som att bete sig som en död fisk... tvärtom... det är först när jag inte begränsar mig själv utan lär mig att acceptera andra människors åsikter... hur orimliga de nu än må vara... som jag verkligen med ett öppet hjärta kan förstå mig själv och andra.

Kan jag ärligt förstå att mitt sätt att se på livet bara är precis som det står skrivet... mitt sätt... så har jag alla möjligheter att fortsätta utvecklas som människa... att det som jag anser vara "rätt" idag mycket väl kan vara "fel" imorgon... då öppnar jag för möjligheten att göra om och göra rätt i många angelägenheter.

Personligen så tror jag fortfarande (i alla fall tills någon har övertygat mig om motsatsen) att jag kommer längre i livet om jag simmar medströms... parrerar för hinderna på vägen... och tar mig framåt... med ett öppet sinne till förändring längs resans gång.

Det är när jag lär mig göra och se saker på ett annat sätt än "mitt sätt" som jag utvecklas... hela min drogfrihet bygger på detta enkla faktum... och helt ärligt... jag är fortfarande jag... med allt vad det innebär... åsikter, tankar och handlingar... på gott och ont.

Det enda som hänt sedan jag vände och simmade medströms i stället för motströms är att mitt liv blivit betydligt enklare... och att jag fått lära mig mycket nytt på vägen... en sak som jag med säkerhet vet idag är att ensam inte är stark... att mitt liv blir betydligt lättare att leva när jag förmår att acceptera alla våra olikheter.

Förmår jag acceptera en annan åsikt så kan jag i hjärtat även acceptera mig själv och mina egna åsikter... det har gjort susen för min självkänsla.

(null)
Det stormar ibland... och det är helt okej.

Vilken...

... resa.

Det brukar ju sägas att det är resan som är målet... och det är inte utan att jag är beredd att hålla med om det just nu.

Vi hade ingenting bokat när vi åkte från vår lugna lilla ö i morse... vi visste bara att vi ville till Boracay... en båttur och sen blev det inte riktigt som vi tänkt oss... bussen byttes mot en minibuss som säkert lyckades tränga on fler människor än vad som hade fått plats på bussen... i 4 timmar... vilket väl var ungefär lika lång tid som bussen hade tagit... men... vi tog oss hela vägen till flygplatsen i Cebu.

Inget bokat... men vi lyckades komma på ett plan två timmar efter vi kom till flygplatsen och nu har vi returresan bokad dan innan vi åker hem till Sverige... vi landar efter en kort flygtur och hoppar på bussen som ska ta oss till terminalen... döm om vår förvåning när den helt plötsligt befinner sig mitt på en huvudgata i ett myllrande samhälle... va fan tänkte jag och undrade var min incheckade väska nu tog vägen... men... det var tydligen vägen till terminalen som gick genom stan.

Vi hann knappt ut från flygplatsen innan vi blev omhändertagna av någon form av resefixare som tog lite pengar av oss... satte på oss blåa lappar med ett hotellnamn som vi hade hittat på nätet... utan att ha en aning om det fanns några lediga rum... med dessa blåa lappar sattes vi på en taxi till hamnen... då öppnade sig himlen och dyblöta kom vi på en båt som tog oss över till denna nya ö... resefixarna satte oss i en ny bil... körde oss till vårt hotell... som genom trolleri lyckades fixa fram ett rum i två nätter (utan fönster) för 1100 kr natten.

Nu sitter vi på detta flåsiga hotell vid en vit och mycket vacker strand och sippar på en alkoholfri drink... mätta efter en god måltid och undrar lite om var vi egentligen hamnat... regnet fullständigt vräker ner... och det känns faktiskt riktigt, riktigt bra... 

... var vi ska ta vägen efter dessa dagar vet vi inte... men vi har en dag på oss att landa och ta reda på det... känslan är hoppfull... och kanske vi landar på ett lite mer "backpackerställe"... flåsiga hotell är ju ganska fräckt men kanske lite tråkiga i längden... jaja vi får väl se vad morgondagen har i sitt sköte... allting har i alla fall blivit väldigt annorlunda från igår på vår lugna ö... och det känns bara bra... samma lika är ju inte alltid så skoj... och idag så har vi erfarit att... det är ju faktiskt resan som är målet.

(null)
Vår nya hotell precis vid den sagolikt vackra stranden i hällande regn... 

Nu kan vi det här...

... och drar vidare.

Känns lite grann som vi har levt lite i en alldeles egen bubbla ett tag här nu... ett helt fantastiskt ställe för att komma ner i varv och bara göra... ingenting i en underbar miljö... men nu är det dax att möta verkligheten utanför vår lilla paradisö.

Ser faktiskt fram emot att åka båt, buss och flyg imorgon... känna lite på livet igen... någonstans är vi ju faktiskt i ett helt nytt land och jag är lite nyfiken på att uppleva detta... att bo på fina hotell intill en fin strand är naturligtvis helt ok... och inget som jag skulle vilja vara utan... men... verkligheten utanför bubblan lockar... var befinner vi oss egentligen?

Jag personligen kan älska små saker som att åka buss med lokalbefolkningen... fika på ett lokalt fik... synintrycken, lukterna ja hela atmosfären av att befinna sig i en ny kultur... det finns så mycket för mig att lära mig om livet när jag vågar öppna mig för nya sätt att tänka... vara och uppleva i livet utanför den gamla vanliga trygghetssfären.

Världen är så mycket större än så... och ligger öppen framför fötterna på oss... det är bara att ta för sig.

(null)
En bussresa kan vara ett äventyr i sig.