Första dagen...

... I resten av mitt liv.
.
Och det är svårt för mig att tänka mig ett bättre sätt att starta dagen på... I en skidbacke... Strålande sol... Någon minusgrad... Som säkert kommer att övergå i några plusgrader lite senare idag... Precis lagom till grillningen i backen med alla vännerna i vår härliga gemenskap... För samtidigt som vi roar oss i backarna så pågår det ju ett konvent här i Trysil.
.
I den bästa av två världar så väljer jag just nu att ta några åk med min bräda innan jag åker ner till den backe där det ska grillas... Och förundras över att livet kan vara precis så här jävla... Underbart.
.

Sista bloggen...

... från hotellet.
.
I kväll flyttar jag in i vår stuga igen efter att ha varit ute på vift i några dagar... eller rättare sagt sedan vi kom fram till Trysil... vi var ju några stycker som tyckte att stugan var lite väl trång och checkade in på hotell istället... nu är extrapris-dagarna ett minne blott och vi vanliga dödliga har liksom inte råd att betala vad det egentligen skulle kosta att bo på detta hotell... det är helt enkelt skitdyrt att bo en helg här... så det gäller att passa på att slänga iväg en blogg nu medans jag har internet tillgängligt... det finns nämligen inte i vår stuga.
.
Ännu en dag i skidbackarna väntar mig och min nya bräda om en liten stund.
.
I vilket fall som helst så är det bara att packa ner mina grejer i resväskan för att kunna checka ut från hotellet innan det är dax för ännu en dag i skidbackarna... och när jag tittar ut från fönstret så ser det riktigt lovande ut... några små moln på en solig himmel... och två dagars brädåkning kvar att se fram emot... det enda smolket i bägaren skulle väl i så fall vara att min kropp protesterar en aning... jag har ont... typ överallt... det kostar på att lära sig behärska en bräda... och på dagens schema står det hoppträning och att åka lite åt "fel" håll... att åka bak&fram tycker jag fortfarande är skitsvårt och det märker jag av i min kropp idag... när det blir jobbigt att hålla balansen så spänner jag tydligen varenda muskel i kroppen... även de som jag inte ens visste fanns... idag så visar min kropp mig några helt nya muskler i min rygg... känns nästan som om jag fått ryggskott... och att gå upp ur sängen var inte lika enkelt som det brukar vara... jag känner mig lika smidig som... ett kylskåp.

Strålande sol...

... och en underbar vinterdag.
.
Tittar ut genom hotellfönstret och möts av en strålande sol... och var kan det då vara bättre än att befinna sig om inte där jag är just nu... så nu ska jag slänga på mig mina skidkläder... hämta min bräda och knalla upp till liften så att jag är där precis klockan 09.00 när den öppnar... då får jag ju också det stora nöjet att åka utför en helt nypistad backe i strålande sol... och jag hinner väl med några åk innan det är dax för ett NA-möte i en av backarna... sittandes utomhus i solen och lyssna på delningar på lite olika språk... för konventet i Trysil är ett internationellt konvent med människor från massa olika länder... mest norden men det pratas även engelska på våra möten.
.
Det är lätt att vara på ett strålande humör en solig dag i de norska fjällen.

Nu blir det en bastu...

... innan kvällen går över i fotbollens tecken.
.
Även om liftarna fortfarande går i backarna så har jag dragit mig tillbaka till hotellet... efter att ha åkt bräda konstant i ett sträck från klockan 07.00 i morse så behöver jag vila upp mig lite innan fotbollen... och vad kan då vara bättre än att bada lite i hotellets swimingpool... basta och relalalaxa lite.
.
Den här killen tycker att friluftsliv är helt okej... avkopplande och balsam för själen.
.
Denna dagen var annars intressant på flera olika sätt... rent brädåkningsmässigt menar jag då... först så var det ju typ stenhårt i backen jämfört med gårdagen eftersom det hade frysit på... intressant... väldigt halt... och lite fladdrigt med min nya bräda... en sak som jag fick förklarat för mig lite senare på dagen av en snubbe som hade en exakt likadan bräda... han var för övrigt helt lyrisk och berättade för mig lite om hur den fungerade... att det verkligen är en bräda jag kan använda mig av för att utveckla min åkning... sen åkte vi och testade hoppen i skateparken... och jag fick några tips om hur jag ska bära mig åt när jag hoppar... jag gör inte så spektakulera hopp än... men jag hoppar ta mig fan.
.
Nej nu ropar bastun på mig... och sen är det snart dax för Zlatan... forza Milan!!!

Tidig morgon...

... I skidbacken.
.
Det är häftigt att få ha en nypistad backe helt för sig själv några timmar... Men även solen har sina fläckar... För mig och min nya bräda var det en liten prövning att åka på ett helt annat underlag eftersom temperaturen sjönk i natt så var det rätt hårt... Och då märkte jag att min nya bräda har både för och nackdelar... Den är lite mer svåråkt.... Samtidigt som den är smidigare... Jag är helt övertygad om att jag bytt upp mig men också medveten om att jag behöver lära mig att bemästra den innan jag till fullo kan njuta av alla dens fördelar... Men det är bara att träna... Om och om igen.
.

Sängbloggande...

... är dagens melodi.
.
Skulle nästan lagt mig ännu tidigare med tanke på vad som händer i morgon bitti... för då har jag nämligen bestämt mig för att gå upp extra ultra tidigt för att kunna medverka på "morgonski med frukost"... redan klockan 07.00 startas det upp en lift för att ta oss som betalt en extra peng upp i backarna... efter den första liften glider vi vidare till de svarta nypreparerade pisterna där vi också har en frukost att vänta... sen får vi några timmar för oss själv i backarna innan liftarna öppnar för allmänheten.
.
Just nu ligger jag i min säng på hotellet och skriver en blogg på min mac.
.
Så nu ska jag bara skriva färdigt dessa rader för att få mig några timmars sömn innan äventyret fortsätter... min bräda och jag ska fortsätta att lära känna varandra och det ser jag fram emot... och först ut i backen i morgon bitti tilltalar mig... så till den milda grad att jag tänker gå upp helt sinnesjukt tidigt för den upplevelsen... så... god natt på er allihop.
.
Ja just det ja... i morgon är det Zlatan om ni mot förmodan skulle ha glömt bort det... det har inte jag... och naturligtvis har vi redan bokat bord på haket här på hotellet.

Det tar på krafterna...

... att vara i fjällen.
.
Herregud... jag är helt slut efter två dagars brädåkning i Trysil... gubben börjar bli gammal... men det hindrar inte mig från att gå upp tidigt i morgon bitti och vara bland de första som tar liften upp i backen... men visst... det känns både lite här och där i min kropp just nu... och kanske tog bastun ut sin tribut också... för det var rackarns vad trött jag blev.
.
Hjälm och ryggskydd har jag på mig... och en lite nyare och modernare bräda.
.
Idag så var det premiär på min nya bräda... köpte ju en begangnad bräda av en snowboardkille i går... och de (ja, det var ett helt gäng snowbordkillar) garanterade mig att jag skulle tycka om den efter någon dag... och faktiskt... det STOR skillnad att åka på denna brädan jämfört med den gamla bajsbrädan... och jag gillar förändringen... nu har jag en "bananbräda" som passar bäst till att äka lite mer trixigt med... och det kan ju låta underligt att jag köpt en sådan bräda... men faktum är att jag vill lära mig åka bräda lite mer "på riktigt"... och inte "bara" åka i full fart nerför backarna... jag vill gärna känna den sköna känslan när jag och brädan blir ett... glida och känna hur skönt det är surfa fram på snön... och den upplevelsen tror jag faktiskt att min nya bräda kommer att ge mig... med råge.

Med min nya bräda...

... ska jag om en dryg halvtimme glida ner för backarna.
.
Jag är verkligen en lyckligt lottad kille... för även om det är en klarblå himmel och strålande sol så är det halvklart och helt okej ändå... 10 grader varmt och lite smörigt i backarna gör inte så mycket för mig när jag åker bräda... tvärtom så hade jag några riktigt shyssta åk igår... och några få av dem bestod i att jag provade ut en ny bräda till mig... ingen splitter ny utan jag provade begangnade brädor som några snowboardsnubbar vilje sälja i backen... och till slut så köpte jag en gammal bräda av dem för 700 spänn... la till 400 och lämnade in den för en total "makeover" på den lokala skidshoppen... och nu är det dax för premiär för mig och min nya bräda i backarna.
.
Min "bajsbräda" må vila i frid i brädornas alldeles egna himmel.

Äntligen...

... Är jag i skidbacken.
.
Så himla nice... Bräda och snö i sköna backar är en fin kombination... Jag ler med hela ansiktet när jag glider ner för pisten med Neil Young på full volym i lurarna... Möjligtvis är det lite varmt med hjälm på huvudet men det kan jag leva med... Det är skönt att leva just nu.
.

Förväntningar...

... är luriga.
.
Vi kom fram till vår stuga i Trysil och fick en smärre chock... den var liksom väldigt, väldigt trång... och jag överdriver inte då jag påstår att det var lite problematiskt att hitta ett ställe att ställa packningen på... eller att passera varandra i den långa hallen... rummen var otroligt trånga och det började bli lite småjobbigt att acceptera för oss... men vi är ju inga människor som lever kvar i problemen... en stuga gjord för 8 personer ska inte behövas bebos av 11 människor samtidigt... då blir det för trångt... och vi löste det hur smidigt som helst.
.
Ett erbjudande på Radison visade sig vara perfekt... 5 dagar hotell och liftkort för bara lite dyrare än vad ett liftkort redan kostade... visserligen så får jag köpa en extra dag liftkort för 400 norska kronor men summa summarium så betalar jag inte ens 1000 kronor extra för att just nu sitta på ett otroligt lyxigt hotellrum (eller rättare sagt två rum eftersom vi har en svit att dela på tre) och blogga... för övrigt samma hotell där vi tänkte kolla på Zlatan på onsdag.
.
En våffla i norge... jag blev väldigt förvånad när grädden visade sig smaka filmjölk.
.
Allting blir inte alltid som man förväntar sig... våfflans grädde smakade filmjölk och stygan var lite för trång... men det gjorde inte så mycket för jag fick en ny våffla med riktigt grädde på... och det bästa hotellrum jag någonsin sovit på... så visst, ibland blir det inte riktigt som vi tänkt oss... ibland blir det faktiskt... bättre.

På väg...

... Mot Trysil.
.
Jaha... Så är vi då på väg till Trysil igen... Det har ju blivit en årligt återkommande tradition för oss ... Konvent och skidåkning (i mitt fall bräda) är en helt underbar kombination... Vi snackar tillfrisknande så det bara sprudlar om det... Men först ska vi sätta oss i en bil ett gäng timmar... Åka genom vårt land och ta oss till de små resterna av vintern för att kunna leka se sista vinterlekarna innan våren tar över helt och hållet... En om ni frågar mig helt perfekt tid att tillbringa i backarna... Varmt och snö... Samtidigt... Det bästa av två världar... Samtidigt.
.

Färdigpackat...

... å klart.
.
I morgon bitti kommer jag nog fan inte att hinna med någon blogg (även om osvuret är bäst) eftersom jag ska upp med tuppen... tidigare än tidigt när vi ändrat till sommartid... sommartid gillar jag skarpt... allra helst den här första dagen då jag verkligen märker hur lååååång dagen blir nu när solen är uppe en timme längre... skönt... fattar inte riktigt varför det finns människor som inte tycker om det... fast å andra sidan så kanske det är precis samma människor som inte tycker om någonting... ni vet de där personerna som klagar på att det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren... och aldrig är nöjda med någonting.
.
Stackars människor... det måste vara skitjobbigt att leva deras liv... men jag är väldigt tacksam över att de har tagit på sig den uppgiften så att jag slipper... ja egentligen så är det kanske dessa bittra, tragiska och negativa människor som är de verkliga hjältarna... eftersom de ju effektivt tar hand om just den delen av verkligheten... den negativa och tråkigt bittra delen... en viktigt bit som får mig att förstå hur jag inte vill ha det i mitt liv.
.
Jag för min del gillar det positiva i tillvaron... och tar gärna hand om den biten.
.
I morgon så bär det iväg till Trysil... förhopningsvis så hinner jag med en liten uppdatering av min blogg på vägen annars så får det väl kvitta... i vilket fall som helst så ska det bli himla skoj att få åka lite bräda igen... hänga med goda vänner och förhoppningsvis äta massor av god mat... en av de första uppgifterna jag tänker ta på mig är att kolla upp var det finns en möjlighet att kolla på Zlatan på onsdag... matchen mot Barcelona vill jag inte missa för allt smör i Norge... föresten... var det inte smör som var typ lika dyrt som guld där för ett tag sedan?
.
Hmmm... en affärsidé börjar ta form...

Packat & klart...

... ska det förhoppningsvis vara senare idag.
.
Just nu är det så långt ifrån sanningen man kan komma... men jag har åtminstonde släpat fram min resväska och börjat rota fram lite grejer som jag har tänkt ta med mig till Trysil tidigt i morgon bitti... för nu är det ju då äntligen dax för vår årliga resa till de Norska Alperna... någonting som jag för övrigt ser fram emot med stor glädje... allra helst eftersom jag nu inbillar mig att jag nästan i princip äntligen är helt frisk från min efterhängsna parasit... önsketänkande funkar uppenbarligen.
.
Min "bajsbräda" kommer redan idag att börja färden mot de Norska Alperna.
.
Nytt för i år är att jag köpt skydd till mig själv... en hjälm och ett ryggskydd... nu gäller det bara för mig att se till att jag sätter på mig dessa skydd innan jag ger mig iväg ut i backarna... ryggskyddet är nog inga problem men det där med hjälm har jag inte riktigt varit min grej... sent ska syndaren vakna... och jag ska göra mitt bästa... möjligtvis så oroar jag mig en liten smula för att det ska vara lite för varmt för att ha hjälm på huvudet... eller så är det bara ytterliggare en dålig bortförklaring för att slippa ta på hjälmen.
.
Det där med hjälmen sitter långt inne... jag tillhör ju generationen då det i stort sett var helt ofarligt att leva... vi hade inte ens en gång hjälm när vi körde moppe och cykelhjälmen var inte uppfunnen än... att ha på sig hjälm i skidbackarna i en tid då ishockeymålvakten i Sverige hette "Honken" (en kille som för övrigt varken hade hjälm eller ansiktskydd på sig när han stod i mål) fanns inte ens på kartan... det var lite andra regler när det gällde "manlighet" på den tiden... jag säger inte att det var "bättre förr" utan konstaterar bara fakta... det var inte vidare "tufft" att ha hjälm på sig när jag var liten helt enkelt.
.
Jag förstår att det är smart att ha hjälm... men jag tycker ändå inte att det är så himla snyggt.

Önsketänkande...

... eller inbillning.
.
I morse när jag vaknade så tyckte jag mig direkt känna av en förbättring i mitt mående... nu när jag sitter här och skriver min blogg känns det lite mer "som vanligt"... d.v.s. ett lite lätt illamående och lite småont i magen... jag vill ju så himla mycket att medicinen jag tog igår ska göra mirakel och omedelbums ta bort alla mina symtom... men så är det naturligtvis inte... det är ju ett önsketänkande från min sida... jag fattar ju att det kommer att ta lite tid för min kropp att återhämta sig... och att jag får ha tålamod... allt tar sin tid... så även tillfrisknandet.
.
Allting måste få lov att ta den tid på sig som behövs... så även tillfrisknandet.
.
Nu har jag i alla fall gjort vad jag kunnat och det känns riktigt bra... kanske hjälper medicinen mig med att släppa taget om vad, när eller hur det kommer att gå... förr eller senare så kommer jag ju så klart att bli frisk... och jag vill nog inbilla mig att jag redan har blivit bättre att det jag känner i min mage just nu bra är lite "efterdyningar" och att jag kommer att vara frisk som en nötkärna (vem har hittat på det uttrycket?) på min Trysilresa... och flyga fram i backarna och känna hur skönt det är att vara helt frisk... och att ägna mig åt önsketänkande gör jag mer än gärna... för är det någonting som jag lärt mig av att leva drogfritt så är det att önskningar går i uppfyllelse.

Piller...

... och jag.
.
Jag vill väl inte kalla mig för en pillertrillare direkt... men de senaste månaderna så har jag ju tagit ett och annat piller som jag rekomenderats från min doktor... idag var det dax för självmedicinering... visserligen efter att ha varit i kontakt med min doktor som mycket väl kunde förstå varför jag ville peta i mig just de här pillerna... och som väl inte såg någon större fara i om jag gjorde det heller... men som givetvis inte kunde rekomendera det som doktor... kanske är det som så att svenska doktorer inte har som vana att rekomendera sina patienter att peta i sig piller som är inköpta i Thailand... om det beror på ursprunget eller att de helst själva vill skriva ut pillerna låter jag vara osagt... han skrev i alla fall ut några andra piller till mig utifall jag skulle få bajsproblem (typ lös i magen) på min semester som jag alldeles strax ska gå och hämta ut.
.
Nu har jag precis släng i mig alla dessa piller och hoppas att jag bli frisk... direkt.
.
Efter snart tre månader av sjukdom så kapitulerade jag... slängde i mig dessa piller från Thailand och håller just nu tummarna för att de ska funka... mina förhoppningar är väl inte så vidare höga måste jag väl erkänna... jag vågar väl knappt tro på att jag någonsin blir bättre... eller så är jag bara inställd på att det kommer att ta tid innan min kropp har läkt färdigt efter denna pärsen... för en pärs har det varit... och är... ja jävlar... det är nog trots allt just nu som jag växer och utvecklas så det knakar ;-).

Direktrapport...

... från verkligheten.
.
Idag bar det iväg redan tidigt i morse till Falkenberg där jag skulle medverka i ett brukarrådsmöte... vilket betyder att vi är en himla massa frivilligorganisationer som ska försöka komma överens om lite olika saker... någonting som naturligtvis är betydligt svårare än det kan låta... just nu gör vi vårt bästa för att komma överens om hur en folder ska se ut så at den passar oss alla... inget lätt arbete vill jag lova... men intressant... mycket intressant... och ni kan ju bara gissa vem som har mest åsikter och snackar mest på detta mötet.
.
den här killen har jävligt svårt att hålla käften när han brinner för någonting.

Tanke, beslut...

... handling.
.
Nu ger jag upp... skickade precis ett sms till min vän som har ett litet lager av den medicin som jag tror kan funka för att jag ska bli frisk... nu struntar jag i doktorn och petar i mig antibiotikan som jag tyckte funkade ganska bra första gången jag tog den... visserligen så kom parasiten tillbaka men det är ganska vanligt att man får upprepa behandlingen har jag läst mig till på internet... för säkerhets skull så ringde jag även till vårdcentralen för att meddela dem mitt beslut... där möttes jag av en mycket förstående sköterska som just i detta nu har fått mig att ringa till infektionskliniken i Växjö för att delge dem mitt beslut... de skulle ringa upp om en timme.
.
På söndag åker jag till Trysil för att åka bräda... och då vill jag fan vara frisk.
.
Att jag reagerar som jag gör just nu har sin förklaring... på söndag åker jag till Trysil och jag vill göra allt som står i min makt för att vara så frisk som möjligt när jag är där... att åka bräda med krånglande mage lockar inte alls lika mycket som att åka bräda fullt frisk som ni säkert förstår... och nu börjar det bli bråttom om jag ska hinna bli frisk... inte i mina vildaste fantasier kunde jag väl tro att jag fortfarande skulle må så här kass efter så här lång tid efter att jag böjt på nacken och kontaktat den svenska sjukvården.
.
Jag vill inte klaga på någon av doktorerna eller personalen som jag pratat med när jag besökt min vårdcentral eller infektionskliniken i Växjö... de har alla varit jättetrevliga och vänliga... och med all säkerhet gjort sitt allra, allra bästa för att jag ska bli frisk... men om jag hade fått önska mig någonting så var det en doktor som hade hand om hela mig... inte bara min mage... en doktor som inte hade tillåtit mig att vara sjuk så här länge... eller ännu bättre... en doktor som lagade mig så att jag blev frisk... helst i går.

Jag har stora krav...

... på mig själv.
.
Kommer precis från en föreläsning i Gislaved och känner mig en liten smula besviken över att jag inte klarade av att leverera bättre än vad jag gjorde... det spelar liksom ingen roll att jag inte är helt frisk eller att det med allra största sannolikhet mest nog bara är jag själv som inte är nöjd... för helt ärligt så finns det ingen i hela världen som ens kommer i närheten av att ställa de krav på mig som... jag själv... jag är verkligen min egen värsta domare, bödel och kritiker... det märker jag av lite extra en dag som idag när jag inte känner mig helt i form... min fysiska status börjar väl helt enkelt smitta av sig en smula mitt psyke... när jag säger att jag är trött på att vara sjuk så menar jag verkligen att jag är trött på att vara sjuk... och jag börjar få planer på att självmedicinera.
.
Jag börjar faktiskt t.o.m. få planer på att börja självmedicinera mig mot min parasit.
.
Jag har en kompis som har just den medicinen mot min parasit som jag nu med facit i hand tycker har funkat bäst mot min parasit under alla dessa veckor jag gått omkring och burit på den... visserligen så lyckades den inte fullt ut vid första försöket men det är inte ovanligt enligt vad jag lärt mig via internet... Guiardiaparasiten är en riktigt envis och svårbehandlad rackare ska ni veta.
.
Jag har fått mängder av tips och råd vad jag kan göra för att bli frisk... men har med en åsnas envishet hållit mig kvar vid att den svenska sjukvården ska bota mig och helt och hållet lagt mitt liv i händerna på min doktor/doktorer... vilket den senaste veckan fått mig att fyllas med tvivel... sist jag pratade med doktorn på telefon hade han visserligen bara fått in blodproverna och konstatera att de såg bra ut... att jag mådde sämre än någonsin kunde kanske bero på... ja... jag fattade inte riktigt vad det kunde bero på faktiskt... och det visste nog inte doktorn heller... han ville att vi skulle vänta tills jag lämnade nya prov den 2 april och kolla hur det såg ut då... jaha... och här sitter jag nu... ska åka iväg på skidsemester till Trysil på söndag och mår... inte bra alls.
.
Det är nog tur att jag inte har lika stora krav på doktorn och den svenska sjukvården som jag har på mig själv... för hade jag haft det så hade jag nog varit riktigt, riktigt besviken nu... och hade jag nog inte nöjt mig med mindre än att ha blivit botad och känt mig helt frisk vid detta laget.

Gnällig...

... vill jag inte vara.
.
Men hur i helvete ska jag kunna låta bli att låta gnällig när jag är sjuk typ hela tiden... idag så har det gått så långt att jag tog ett beslut att stanna hemma från jobbet... kommer inte ihåg när jag gjorde det senast... om jag någonsin gjort det... men eftersom jag både har feber och grymt ont i min mage så tyckte jag att det var ett klokt beslut... och jag är inte killen som vill lägga ner onödig energi på att oroa mig heller... men på söndag så åker jag till Trysil för att åka bräda en vecka... och då vill jag ju helst vara helt frisk... åtminstonde feberfri... min onda mage har ju efter ganska lång tid närmast blivit ett "normaltillstånd" för mig.
.
Jag hoppas givetvis på ett snabbt tillfrisknande och att jag snart ska fungera igen.
.
Det finns fördelar och nackdelar med att vara sjuk... nackdelarna är väl att jag inte har någon energi... brister i mitt tålamod och att min toleransnivå sjunker markant... detta är inget som syns så tydligt utåt om jag jämför med att jag har tappat 10 kilo i vikt... när jag vägde mig i morse så vägde jag faktiskt mindre än på den tiden då jag var en notorist rökare... 69.9 kilo är nytt bottenrekord... och även om jag inte gillar att rasa i vikt så är det ju inte riktigt lika tungt att resa mig från TV-soffan längre... och det får väl räknas som en fördel... allra helst eftersom jag ju om en vecka kommer att kunna njuta av min lite lägre kroppsvikt när jag åker bräda... det brukar ju handla en hel del om att ta sig upp från sittande till stående... och jag minns fortfarande hur jag stönade varje gång förra året... så blir jag bara frisk så ser jag fram emot att vara lätt som en fjäder i backarna.

Trött, trött, trött, trött, trött...

... trött på att vara sjuk.
.
Mitt tålamod börjar tryta lite när det gäller min krånglande mage nu... och det är sannerligen en gåva att kunna skriva av mig lite av min bristande tolerans här på min blogg... jag är ju personligen inte så himla bara på att vara sjuk... blir mest bara förbannad faktiskt... och mitt sätt att hantera min krånglande mage är oftast att förneka det faktum att den krånglar med mig... det funkar hyfsat men av naturliga skäl så blir jag ju påmind rätt ofta.
.
Jag ligger inte för döden och mina symtom är överkommliga... det som börjar bli riktigt jobbigt är att jag inte blir frisk... att det på två och en halv månad inte har skett någon förbättring... att jag idag (bara för idag) mår sämre än någonsin... det gör mig trött på riktigt... trött på doktorerna som inte kan fixa till mig... trött på den svenska sjukvården för att den är så ofattbar långsam i sitt aggerande... trött på att ha ont i magen... och trött på att vara trött helt enkelt... det tar massor av energi att inte vara fullt frisk.
.
Man skulle kanske kunna tro att jag ångrar min Indienresa... men nä... inte alls.
.
Någon kanske tror att jag nu med facit i hand ångrar att jag åkte till Indien och blev bekant med min parasit... men ingenting kan vara mer fel... sjuk kan man bli vart man än befinner sig... och jag är helt övertygad om att jag kommer att lära mig någonting om mig själv av allt detta spektakel med min parasit... någonting som jag för övrigt redan märkt... för jag kan faktiskt för det mesta acceptera mina symtom med resultatet av att jag "släpper taget" om dem och tänker på något annat... vilket ju innebär att jag inte går omkring och känner mig sjuk 24 timmar om dygnet... det räcker gott och väl med en timme eller två.
.
Och det är inte det enda som jag lärt mig på dessa två och en halv månad... långt ifrån... en sak som berör mig väldigt djupt är alla mina fina vänner som bryr sig om min hälsa... jag är kanske inte så bra på att säga det åt dem men det betyder mycket... även om jag inte tycker om att prata om min mage längre så värmer det... och vem vet... kanske kan jag bli en smula mer ödmjuk inför andras sjukdommar också... men det är långt ifrån säkert eftersom jag ju fortfarande mest bara blir trött när det gäller sjukdommar... trött och irriterad... jag gillar nog inte känslan av maktlöshet... vare sig det gäller egen sjukdom eller andras... jag är ju en kille som vill lösa problem... inte leva i problemen.
.
Skönt... nu har jag fått gnälla av mig all frustration här och nu... och slipper tänka mer på det idag... tur för jag har faktiskt lite annat att göra än att vara sjuk... strax åker jag iväg till Ljungby på ett distriksmöte... tjoho.

Peace...

... love and understanding.
.
Kan ju bara inte vara helt fel... tvärtom så tror jag att vi behöver mer, mer och ännu mer kärlek i våra liv... hela tiden... alltid... och jag tror faktiskt att de allra flesta människor är ganska bra på just... "Peace, love and understanding"... någonting som vi kanske behöver påminna oss om lite oftare... för det är ju himla lätt för mig att tro precis tvärtom om när jag kollar på TV-nyheterna... där snackas det rätt mycket om den totala motsatsen... Krig, hat och att vi inte kan komma överens... och det är ju i.o.f.s. är sant lite här, där och överallt vilket jag inte kan blunda för även om jag vill tro att kärleken alltid kommer att segra till slut.
.
När jag är ute och reser omkring möter jag väldigt mycket mer kärlek än hat.
.
När jag tar mig ut från mellanrummet mellan mina öron och upplever det som finns utanför så upptäcker jag betydligt mycket mer kärlek än vad jag kan få för mig om jag bara sitter hemma och kollar på min TV... sanningen är ju istället att jag träffar massor av kärleksfulla människor i alla möjliga skepnader... det som brukar stå emellan mig och kärleken är tyvärr oftast jag själv... och min alldeles egna rädsla.
.
Och om jag fattat det hela rätt så bor ju rädslan också mellan mina öron... för rädsla är som jag lärt mig "bara" en "tidsförskjutning"... jag är rädd för vad som kan hända i framtiden... kanske för att jag har taskiga erfarenheter med i mitt bagage ifrån dåtiden... och dessa tankar kan om jag inte vågar flytta ut från mitt eget huvud styra hela mitt liv... men om jag vågar ta mig utanför mig själv och uppleva här och nu fullt ut så kommer min rädsla att försvinna... och då kan jag lägga märke till att de allra flesta människor faktiskt är väldigt fredliga, kärleksfulla och förstående.

Snacka inte skit...

... om Zlatan.
.
Igår så råkade jag se ett debattprogram på TV:n... och ett av ämnena var hur det rappoterades när det gällde Zlatan... och för en sann Zlatanist som jag så kunde jag ju bara inte låta bli att titta... och jag höll faktiskt på att få ett tuppjuck på en kärring som var med i programmet... en kärring som hade en massa åsikter om Zlatan... att han var olämplig som lagkapten i landslaget... att han hade en skev uppfattning om det mesta... kort sagt hon gillade inte alls Zlatan och hade ganska många fördommar som hon rättfärdigade med att hon hade minsann läst hans bok... att hon aldrig hade träffat Zlatan i det verkliga livet spelade tydligen ingen roll.
.
Möjligtvis så kan det faktum att hon jobbade på Aftonbladet (som ju Zlatan bojkottade i några år) spelat roll... men det som intresserade mig var faktiskt min egen reaktion på hennes påhopp på min hjälte... jag blev fan förbannad på henne... på riktigt... och även om jag fortfarande tycker att det är befogat så är det ingen sida jag uppskattar hos mig själv... jag gillar ju av princip mångfald och tycker att det är berikande att det finns människor som tycker annorlunda än mig.
.
Jag har tydligen lite extra svårt för människor som snackar skit om Zlatan.

Gap och skrik...

... och mullespel.
.
Mina vänner på VågaVa i Ljungby spelar mulle nu när jag ska skriva min blogg... och det är minsann inte lätt att tänka då ska ni veta... en icke insatt hade nog fan vänt i dörren om han eller hon kommit på besök just nu... Mullepartierna i Ljungby är ökända eftersom det mest handlar om att skrika och gapa på varandra... själva kortspelandet verkar komma i andra hand... mulle i Ljungby är på blodigt allvar... och det är bara vinst som räknas... ja herregud... här sitter kärleksfulla människor och skäller på varandra över ett kortspel... vart är världen på väg?
.
Jag gillar nog trots allt min "alla vinner Mulle" variant... egentligen är vi ju alla vinnare.
.
Igår så hann jag inte skriva någonting här... jag var uppe i Göteborg och föreläste på Plusgymnasiet... och även om jag inte känner mig helt hundra frisk (min mage tar faktiskt massor av min energi) så är det verkligen en gåva att få föreläsa inför en publik fylld av vackra och värdefulla människor... jag fick så mycket kärlek av dessa fina människor och trots att jag var väldigt trött när jag la mig så somnade jag med ett stort leende på mina läppar... jag är verkligen en lyckligt lottad kille som får uppleva detta... och jag blir alldeles varm i kroppen nu när jag skriver om det.

Glömde...

... min mac hemma idag.
.
Vilken chock... det var nästan så att jag övervägde att åka hem och hämta min dator när jag upptäckte att jag åkt iväg utan min ständiga följeslagare... bara det att sätta mig vid en PC och blogga känns ju som rena rama medeltiden för mig... för att inte tala om hur naken jag känner mig nu... snacka om att jag vant mig vid att leva ett liv på nätet... tur att jag har en iPhone så att jag åtminstonde kan tanka hem mina mail... det är fan skrämmande hur beroende jag blivit av att kunna koppla upp mig på nätet.
.

Det är först när mina tekniska apparater är borta som jag saknar dem.
.
Det är helt otroligt hur snabbt jag kan vänja mig vid mina tekniska hjälpmedel... jag har redan glömt bort att jag inte hade någon internetuppkoppling i en månad när jag kom hem från Indien... och igår när min telefon slutade att fungera igen så kändes det inte lika jobbigt eftersom mitt internet fortfarande fungerar... och en dag utan dator på jobbet ska jag väl överleva... men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur beroende jag är av en massa prylar... och det är jag nog inte ensam om... tänk er bara om vi skulle bli strömlösa en vecka i det här landet... och när vi inte ens kan ladda våra mobiler längre... det hade varit intressant... inte så himla skoj kanske men väldigt intressant... eller?

Hem, hem...

... ljuva hem.
.
Det är lätt att ta sitt eget boende för givet... själv har jag bott här ute i skogen i mitt egna hus i snart 30 år och det känns ju nästan som typ... alltid... har nästan helt glömt bort alla de åren då jag flyttade hit och dit och fram och tillbaks mest hela tiden... när jag var liten flyttades det också en hel del... och då tänkte jag kanske inte så mycket på det eftersom det ju var det mest normala för mig... idag så kan jag tydligt se att det inte är så tryggt för ett barn at behöva flytta ofta... nya vänner... skolor... nytt, nytt... och ganska otryggt... och jag kan se hur det har format mig... jag har i mitt liv haft himla lätt för "ytliga" kontakter men betydligt svårare för "nära" relationer... och jag tror och misstänker att det finns ett samband här... ni vet... jag släpper liksom inte in någon riktigt, riktigt nära eftersom jag ganska tidigt lärde mig att de som kom mig nära försvann när jag flyttade.
.
Jag har ingen emot att befinna mig på resande fot... men det är skönt att ha ett hem.
.
Den längsta resan som jag gjort i mitt liv är faktiskt den resan som jag fortfarande är ute på hemma i Brännebassalt... här ute i skogen har jag verkligen utvecklats genom åren som gått... det finns inte så stora likheter kvar med den killen som flyttade hit för 30 år sedan... det har hänt grejer med mig på min resa genom livet... och att ha ett "eget" ställe att kunna landa på har varit ovärdeligt för mig... många gånger genom åren har jag undrat över hur i helvete det kom sig att jag som ju var en så inbiten stadsbo hamnade mitt ute i den smålänska skogen... detta trots att jag naturligtvis vet varför... kärleken så klart... först till en kvinna... men under årens gång så har det vuxit fram en stark kärlek till platsen där jag valt att bo... ja jävlar... jag tycker om att bo här ute i skogen... kanske beror det på att jag idag även trivs med att vara peter... att jag har accepterat mig själv som den jag är... på gott och ont.

På plats...

... för ännu en dag i service.
.
Om fem minuter börjar dagen RSK-möte... idag så ska vi gå till val och välja in en massa människor på poster som behöver tillsättas för att vi ska kunna rodda... fan nu hinner jag inte mer... nu börjar vi...
.
Mycket skratt och mycker allvar är det på våra RSK-möte.

Bättre...

... sent än aldrig.
.
Det blev ganska sent på kvällen innan jag hann med att skriva en blogg idag... och det kan vi ju leva med... ibland så har livet så mycket att bjuda på att jag helt enkelt inte hinnar med alla mina rutiner... allra helst en dag som denna då jag befinner mig på en servicekonferens i Stockholm... hela dagen har jag suttit i möte och som den mycket uppmärksamme kanske redan har lagt märke till så gjorde jag faktiskt några tappra försök att skriva en blogg i de korta pauserna vi fick lite då och då... men inte fan har jag tid att sitta vid min dator då... inte när jag har fullt av jätte fiNA vänner runt omkring mig... vänner som jag mer än gärna vill krama och hälsa på.
.
Så det är först nu när jag landat på hotellet efter en helt fullspäckad dag som jag kan sätta mig här i lugn och ro... tänka lite på vad som hänt idag och sortera lite bland allt som snurrar mellan mina öron... ta bara det där att jag har bokat in ett flertal talare till Gullbrannakonventet... en servicekonferens är ju ett helt ypperligt tillfälle till just detta... och jag måste säga att jag är mycket glad över de fantastiska människor som tackat ja till att tala på vårt konvent... det känns så himla bra ska ni veta... jag är väldigt nöjd.
.
Att hänga med en kärleksfull gemenskap genererar kärleksfulla tankar och känslor.
.
Jag är proppfylld av kärlek och mår som en prins... allt annat skulle ju vara konstigt eftersom jag som alla andra blir smittad av vilka jag umgås med... och när jag hänger med kärleksfulla människor så känner jag mig naturligtvis fylld av kärlek... och den känslan... mmmm... den är helt okej.

Servicekonferans...

... i Bagarmossen.
.
Fan... jag hinner helt enkelt inte med att blogga just nu... detta är typ fjärde gången jag sätter mig vid datorn och gör ett försök... nä... nu ger jag upp... förhoppningsvis så hinner jag skriva en blogg lite senare i kväll/natt... att vara på servicekonferans är att vara helt upptagen med alla möjliga grejer.
.
Det är lite mycket just nu... och då kan det bli lite rörigt.

På resande fot...

... i vårt avlånga land.
.
Vaknade i Karlskrona i morse... och jag ska om en liten stund föreläsa för några blivande kustbevakare här nere i Blekinge... sen sätter jag mig i min bil och kör upp till vår servicekonferans i Stockholm där jag tänker tillbringa helgen innan jag åker hem... det är en herrans massa mil som jag kommar att tillbringa i min bil på några få dagar... och det är väl helt okej... behöver man resa runt i vårt land så tar det sin tid... men jag gillar ju att resa omkring... på alla sätt och vis.
.
Jag väljer min röda Saab som fortskaffningsmedel... så att jag kommer fram i tid.
.
Det här med att resa gillar jag... och var det någonting som jag verkligen fick med mig från min senaste Indienresa så var det att min resa är ständigt pågående... i vardagen... på festen... överallt... det spelar ingen roll var jag befinner mig... jag är alltid på väg... inåt... utåt... framåt... bakåt... uppåt... neråt... alltid på väg... ja t.o.m. när jag står helt still är jag på väg... alltid.
.
Och det tycker jag om... för visst är det sant som det sägs... det är verkligen resan som är målet.

NA-möte...

... i Karlskrona.
.
Vad häftigt det är att kunna gå på möte när jag reser runt i landet... idag så tänker jag besöka ett möte i Karlskrona för att få mig en liten dos av dfen ack så viktiga beståndsdelen i mitt liv som går under benämningen... tillfrisknande... ja... jag är då sannerligen en lyckligt lottad kille.
.
Det är riktig lyx att kunna åka land och rike runt och ändå kunna känna mig hemma.

"Kör försiktigt"...

... är på sin plats idag.
.
Nu kommer jag att leva på resande fot i några dagar och det är på sin plats att påminna mig själv om att ta det lite lugnt... på vägarna... tack och lov så har jag dubbdäck på bilen en sådan här dag... när jag tittade ut genom fönstret i morse så hade vintern kommit tillbaka i Brännebassalt... och det snöar fortfarande nu när jag ska ge mig ut på vägarna... första stoppet på min resa som kommer att vara i några dagar blir... Söderportsgymnasiet i Kristianstad.
.
Det är nog bäst att ta det lite extra lugnt på vägarna när det snöar och är halt.
.
Det är det första stoppet på två dagar med föreläsningar för mig... och redan ikväll åker jag vidare till Karlskrona där jag ska föreläsa för kustbevakningen i morgon... så det blir en natt på hotell innan jag fortsätter upp till stockholm och servicekonferansen på fredag... några dagar till på hotell innan jag kan köra hem till Brännebassalt igen... med andra ord en herrans massa mil på vägarna.
.
Jag har ett trix för att ta det lugnt och samtidigt slå ihjäl tid när jag kör bil... talböcker... det funkar jättebra på alla sätt och vis och ett resultat är faktiskt att min bensinförbrukning minskar... vilket inte är helt fel eftersom det ju är himla dyrt att tanka bilen nu för tiden.

Samhällsproblem...

... och den lilla människan.
.
Satt och snöade lite på vägen till jobbet idag... tankarna flög iväg mellan öronen på mig och jag fastnade lite på det här med hur vårt samhälle ser ut... och vad som är samhällets ansvar och vilket som är den enskilde individens... att det liksom har blivit ganska lätt att skylla på en massa saker för att slippa ta sitt eget ansvar... missförstå mig inte nu... jag tycker fortfarande att vi tillsammans (samhället) har ett gemensamt ansvar att ta hand om varandra... jag tycker om att alla har råd att gå till doktorn... och jag vill leva i ett samhälle som är rättvist och där alla har samma möjligheter att förverkliga sig själva.
.
Det jag tänkte på är att jag under en herrans massa år skyllde mina egna tillkortakommande på yttre omständigheter... att det liksom var polisens fel att jag var kriminell... soc. fel att jag inte hade några pengar... skolans fel att jag hade dåliga betyg... bilbesiktningens fel att min bil fick körförbud... eller att det var någon annans fel att jag mådde skit... jag trodde nog faktiskt att de flesta av mina egna problem var samhällsproblem.
.
Vems är egentligen ansvaret för att den lilla apan får mat i magen?
.
Idag har jag lite funderingar på att göra mitt bästa för att äga min egen skit... det kommer jag kanske aldrig att lyckas med fullt ut men jag kan åtminstonde göra mitt bästa med att ta ansvar för min del av mina egna tillkortakommande... och jag är helt övertygad om att jag på det sättet kommer att uppleva en väldigt speciell känsla av det jag alltid velat ha... nämligen... FRIHET... samtidigt som jag känner mig som en lika viktig del av samhället som alla andra.

Min mage...

... känns sämre än någonsin.
.
Förhoppningsvis så är det ett gott tecken... men det känns faktiskt som om jag blivit sämre de senaste dagarna... jag tappar fortfarande i vikt trots att jag får i mig ganska mycket käk och väger nu mindre än jag gjorde när jag var den aktiva nikotininst som rullade cigg på löpande band... jag får riktigt vassa attacker av magknip, känner mig "åksjuk" ganska ofta och är fortfarande i akut brist av energi... kort sagt... efter den senaste medicineringen med "dundermedicinen" mår jag sämre än någonsin... frånsett att jag får behålla det jag äter.
.
Jag håller tummarna för att det är ett gott tecken... att det är min parasit som kravlar runt i dödskramper och att mitt mående är ett resultat av att min kropp satt in alla sina resurser på att laga mig så att jag blir frisk... men visst känns det lite konstigt att jag mår sämre efter att ha avslutat min dunderkur.
.
Kanske är jag tvungen hänga upp lite lime och peppar hemma för att bli frisk.
.
Skulle det (Gud förbjude) vara på det sättet att min parasit överlevt även denna attack så kanske det är läge att tillämpa lite mer "hokus Pokus" metoder... som att hänga upp lite peppar och lime hemma i Brännebassalt för att få bort parasitens "onda öga" mot mig... eller att... vilket jag inte heller riktigt vill... strunta i doktorerna och gå till min polare och slänga i mig den medicinen som han tog med sig hem från Thailand... vilket för övrigt är exakt samma medicin som jag fick första gången av min doktor.
.
Jaja... det är mycket parasitsnack i min blogg nu för tiden... och det är inte för att jag gillar parasiter ska ni veta... jag är tröttare än trött på den här skiten nu och hoppas fortfarande på att jag kommer att vara helt frisk i nästa vecka när jag ska snacka med min doktor... och sen... ja då ska jag blogga om helt andra saker.

En livskris...

... är väl aldrig skoj.
.
När jag tittar i backspegeln och ransakar mitt eget liv så upptäcker jag till min förvåning att jag gått igenom en och annan livskris... livskriser är väldigt individuella och jag tror att vi har många olika sätt att ta oss igenom dem... men en sak verkar de flesta livskriser ha gemensamt... och det är att de går över... att vi tar oss igenom dem... och att det t.o.m. kanske är i våra livskriser som många av oss växer som människor... även om det naturligtvis är väldigt svårt att känna när man är mitt inne i en kris.
.
Någonstans så kan jag känna tacksamhet över att livet gett mig möjlighet att växa.
.
Visst skulle väl jag helst må kanonbra hela tiden (vilket jag i.o.f.s. faktiskt gör för det mesta) och slippa trilla ner i några svarta hål på min vandring genom livet... men helt ärligt så tror jag mig ha haft lite svårare att uppskatta mitt liv som det ser ut idag då... de svarta hålen har ju gett mig insikten om att jag faktiskt överlever sånt som känns himla jobbigt... fakta är att jag klarar av skilsmässor... dödsfall... olyckor... och diverse olika katastofer av skiftande karraktär... och att jag (peppar, peppar) ofta växer lite grann som människa varje gång... det är inte hela världen att misslyckas längre... jag vågar ta lite risker trots att livet har rummlat runt lite med mig genom åren.
.
Jag är väl inte alltid så himla stolt över hur jag burit mig åt mot min nära och kära på min resa genom livet... att ha levt som missbrukare är ingen merit som jag kan rekomendera... men idag så har jag ett val... visserligen så blir det fortfarande fel ibland men då kan jag ju alltid välja att göra om och göra rätt... en livskris är inte slutet på allt utan väldigt ofta början på något nytt.

Dax för Tylösand...

... igen.
.
I fredags så mötte vi våren på VågaVa... en sväng ner till Tylösand och på vägen hem käkade vi underbar italiensk glass på Richardos... och för mig är Tylösand någonting alldeles extra... när jag kommer ner till stranden där så känner jag hur lugnet sprider sig i mitt inre... det spelar ingen roll vad det är för väder eller hur varmt/kallt det är... för är det någonting som jag lärt mig av den vackra stranden så är det att ingen dag är den andra lik.
.
Det är nästan lite väl spännande att gå på isen och känna hur det gungar under en.
.
Det fanns en tid då jag trodde att Tylösand enbart var ett ställe som man besökte tillsammans med 30 000 badande sommargäster en varm dag i Juli... och jag kunde inte ha mer fel... här hittar jag lugnet i mig själv året runt... och de regninga dagarna på sommarna är något som jag faktiskt kan rekomendera... och visst... en vacker vårvinterdag som idag är ju inte heller helt fel... ta det bara väldigt försiktigt om ni ger er ut på isen... väldigt försiktigt.

Sista pillret...

... för den här gången.
.
Har precis svalt det sista pillret som jag fick av min doktor... nu håller jag alla tummar jag har för att den här medicinen har funkat och att min väldigt envisa följeslagare Guiardiaparasiten är utrotad... om jag ska vara helt ärlig så vågar jag faktiskt inte riktigt tro att så är fallet... och då är jag ju ändå en relativt optimistisk kille... men denna parasit har ju redan överlevt två kraftiga pencilinkurer och klarat av min väldigt tuffa behandling... så visst hoppas jag men med erfarenhet av min egen besvikelse när doktorn ringde upp mig den senaste gången för att berätta att jag fortfarande var en bärare av parasiten så... vill jag väl skydda mig själv från att bli besviken.
.
Nu när jag skriver det så ser jag det sinnesjuka i mitt beteende... att det inte finns någonting för mig att vinna på att vara rädd för en eventuell besvikelse... och det är absolut inte ett sätt som jag vill leva mitt liv på... jag vet att över 90% av det som jag går och oroar mig för aldrig händer och att det är ett himla slöseri med energi att tänka katastroftankar... men ännu värre är nog risken att jag kan vara så rädd för någonting att jag själv skapar en självuppfyllande profetia... att jag med andra ord ser till att skapa katastrofen som jag är så rädd för att uppleva... ett (tror i alla fall jag) inte helt ovanligt beteende i relationer... hur många finns det inte som överger för att själva slippa bli övergivna.
.
Jag håller tummarna för att detta var precis den dundermedicin som jag behövde.
.
Så nu har jag bestämt mig för att ta på mig de "positiva glasögonen" igen... klart att min medicin funkar och att jag från och med i morgon kan räkna mig själv som helt frisk... eller åtminstone tillfrisknande i raketfart... för jag både tror och vet att det funkar åt andra hållet också... att jag ökar chansen för att det ska gå bra genom att tro på att det kommer att gå bra... jag är ju inte optimist för att jag är dum i huvudet... nej... jag är optimist för att jag är realist... och jag har vid upprepade tillfälle helt enkelt fått uppleva att det faktiskt funkar.

Att be...

... om hjälp.
.
Det är någonting som jag kommer att göra i massor när det närmar sig årets Gullbrannakonvent... för jag är nämligen i mycket stort behov av hjälp i alla dess former... det ska bäras... planeras... tas hand om... fixas... donas... och allt som jag inte ens vet om än... och jag är inte ett endaste dugg orolig... nä... jag är helt övertygad om att det kommer att finnas hur många människor som helst som inget annat vill än känna sig delaktiga genom att vara med och göra service på konventet... och ännu bättre är det nästan när jag vågar tro att det kan finnas en och annan som inte har en aning om detta... än... för glada överaskningar är ju alltid roligt att dela ut.
.
Tänk... snart så står vi i en STOR ring på stranden i Gullbranna och ber en bön igen.
.
Efter konventkommitémötet tidigare idag så fick jag lite mer klart för mig... nu ska jag bara sätta mig ner och se över vilket behov jag har av hjälp och hur jag ska lägga upp det hela... en sak är i alla fall klar... jag kommer att behöva massor av hjälp... och det glädjer mig eftersom det ju alltid är roligt att göra saker och ting tillsammans med mina finfiNA vänner... ensam är ju som bekant inte alls stark... för det är bara ljug.

Talare...

... till Gullbrannakonventet.
.
Sakta men säkert trillar de på plats en i taget... talarna till Gullbrannakonventet... och idag så är det konventkommitémöte på söder i Halmstad... ännu ett konvent håller på att växa fram och i år har jag tagit på mig en extra uppgift... jag är ansvarig för programkommitén... vi som ska fixa fram talare och se till att det finns ett program att följa under tre försommardagar i Gullbranna... det som slog mig idag var att jag inom en snar framtid får se till att utöka min kommité så att den innehåller fler än mig... har liksom inte hunnit komma längre i min planering... jag har ju bl.a. haft fullt upp med att resa omkring i Indien... och inte nog med det... efter jag kommit hem så har jag ägnat ohyggligt mycket tid till att ta hand om min nya ständiga följeslagare... Guiardiaparasiten... och sånt tar tid vill jag lova.
.
Naturligtvis ska VI tillsammans måla ett Gullbrannakonstverk även detta år.
.
Jag vet att det inte är bra att göra service ensam... och ska givetvis fixa ihop en kommité värd namnet eftersom jag ju behöver någon att bolla mina idéer med... visserligen så har jag redan bokat några talare och tänkt ut några små förändringar... och det är ju så himla enkelt att göra service på Gullbrannakonventet... jag har en färdig mall fylld av våra tidigare erfarenheter och varför ändra på ett vinnande koncept?
.
Och... bara så ni vet... glöm inte bort yogan på stranden klockan 08.00 både lördag och söndag... har vi en otroligt tur (det har ju inte hänt hitills) så blir det regn... och premiär för paraplyyoga på stranden i Gullbranna... så glöm för fan inte bort att ta med paraply heller.

Världens bästa...

... jobb.
.
Jag är en oerhört lyckligt lottat kille som har ett helt fantastiskt jobb på VågaVa... ibland så kan det kännas som om vi inte gör så himla mycket på mitt jobb men sett över en längre tid så har vi utvecklats till någonting helt fantastiskt... och det bästa av allt är att utvecklingen fortsätter hela tiden... jag vet faktiskt inte hur VågaVa kommer att se ut om några år... och jag hade inte i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig denna utvecklingen för en massa år sedan... vi är idag en resurs i samhället... och när jag tänker tillbaka på hur det såg ut när vi startade VågaVa 1999 så känns det nästan helt overkligt... tänk att det kunde bli så himla bra.
.
Det var efter denna ros som jag och leffe bildade VågaVa.
.
Idag så har vi vuxit en hel del men några av "problemen" med att driva en organisation som VågaVa finns kvar... det största problemet är den frihet vi som jobbar här har... den friheten som ger den enskilde anställde eget ansvar över sin egen dag... och eftersom många av oss är som vi är (vi är en underbar blandning av fantastiska vackra och värdefulla människor) är det inte alltid så himla enkelt att göra de enklaste grejerna... som t.ex. att hålla arbetstiderna... något som naturligtvis är ett helt självklart krav på de flesta arbetsplatser... ändå så är detta den största orsaken till irritation på vår arbetsplats... att många av oss har svårt för att passa tiderna... och jag måste erkänna att jag många gånger kan vara riktigt trött på att påpeka just detta... helst vill jag ju bara stoppa huvudet i sanden och strunta i det... men det kan jag inte... att hålla tiderna är en viktigt del i vårt jobb... ska man bygga en grupp så är det ju bra om man har liknande regler att följa... det funkar ju inte så himla bra om jag spelar med klubba och puck på en fotbollsplan.

RIKTIGA problem...

... I verkligheten
.
Jag citerar direkt från blaskan...
.

"De senaste dagarna har ett brus stört livesändningarna från Big Brother-huset.

Nu är tittarna i upplösningstillstånd.

– Jag har inte köpt BB 24/7 för att höra brus. Fixa skiten, skriver Emma i programmets chatt."

.

... och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera... och då är det inte riktigt bruset som upprör mig... nej... däremot kan jag inte låta bli att fundera lite över Emma och hennes liv... hon har alltså betalt 200 spänn för att kunna titta på ett gäng människor som sitter inspärrade i ett hus... dygnet runt... och jag kan ju inte låta bli att undra varför?

.

Hur ser Emmas eget liv egentligen ut?

.

Emma är i upplösningstillstånd... av ett brus i Big Brother huset.

.

Egentligen kanske jag bara är lite avundsjuk... vilket talang Emma har som kan roa sig på ett så enkelt sätt... och hennes största problem i livet är just nu att det brusar lite när hon ser på Big Brother dygnet runt i 100 dagar... här kan vi verkligen snacka om lyxproblem... jag känner ett flertal vänner som hade dödat för att få byta ut sina egna problem mot hennes.

 

 

Zlatanisterna...

... jublar idag.
.
Det var med ett leende på mina läppar som jag beskådade matchen igår... Zlatan glänste i sin nygamla roll som tillbakadragen toppforward och vi "Zlatanister" fick lust att bada i fontäner när vi såg hans konster och framspelningar... det kan inte vara lätt att snacka skit om honom idag för de underliga människor som fortfarande inte riktigt fattar vilken världsspelare han är... men för de människor som ägnar hela sitt liv åt att hitta fel på saker och ting så finns det säkert något att klaga på... vad jag inte riktigt fattar är varför det kan vara så himla viktigt att vara negativ och leta efter fel på allt och alla för vissa människor... finns det någon som kan förklara det för mig?
.
Det var en ren fröjd att njuta av fotboilen igår för oss Zlatanister... forca Ibra!
.
Jag kan överhuvudtaget ha lite svårt för att förstå en negativ livsåskådning... och naturligtvis så finns det ju en helt privat anledning till att jag ser livet på det viset... ska jag vara helt ärlig så beror det nog mycket på att jag helt enkelt är rädd för att bli deprimerad... för att hamna på psyket och bli ett pillertrillande vrak... ett offer för alla tänkbara omständigheter utan möjlighet att själv påverka mitt eget liv... det skrämmer skiten ur mig... och sen finns det naturligtvis en annan väldigt enkel anledning... nämligen att jag helt enkelt inte kan se något positivt med att vara negativ.